"Mera celler, mera celler!"

Den här veckan, veckan innan nästa cellgiftsomgång, ska jag vara på topp. Det är jag inte alls denna gång, känner mig smårisig. Vaknade flera gånger i natt och gnällde i mitt febertillstånd, men i morse var jag nere på normaltemperatur igen. Hade massor med energi på morgonkvisten, tyvärr försvann den någonstans mellan Kungsholmen och Karolinska Universitetssjukhuset, någongång mellan cirka 10.00 och 12.30. Om någon hittar min energi, var god hör av er!

I dag var det dags för ultraljud med finnålspunktion. Det betyder på ren svenska i mitt fall att det genom en nål skulle tas prover i min lever. Ni som läser denna blogg regelbundet vet att jag har några förändringar på levern, vilket blev känt efter datortomografin för några veckor sedan. Vad dessa förändringar egentligen är är än så länge så hemligt att bara förändringarna själva vet om det, men i dag skulle vi alltså undersöka förändringarna för att se vad det handlar om. Och nej, ni som bara vill veta just svaret på detta och inget annat kan sluta läsa här. Jag får svar först om en vecka, så än så länge är det ingen som vet. Men början av resan till svaret kommer jag nu delge er, om ni vill veta. Det är en ganska lång historia men ni belönas med en fin bild i slutet i alla fall...

Kom till sjukhuset exakt den tid jag skulle vara där, väldigt nöjd med att varken komma för tidigt (vilket ofta är fallet) eller för sent (vilket sällan är fallet). Det såg smått kaosartat ut redan i väntrummet till centrala röntgens ultraljudsavdelning, flera sängar med nedbäddade patienter såg ut att ha hamnat helt fel.
- Vi ligger lite efter i schemat i dag. Typ 45 minuter, sa sköterskan i receptionen. Men hon lovade att de gjorde vad de kunde för att hinna ifatt.
Det där brukar ju alltid vara tomma ord, men när jag 25 minuter senare hade läst snudd på varenda rad i Metro var det faktiskt min tur!

Jag ska erkänna att jag har väldigt dålig koll på exakt var alla organ i kroppen sitter. Trodde nog att levern höll till någonstans på framsidan av kroppen, på magen liksom. Men jag antar att läkaren visste vad han gjorde när han bad mig lägga mig på min vänstra sida, för där låg jag kvar. Länge. Han tittade och tittade genom den där "kameran" han förde över högersidan, suckade lite och tittade igen. Själv såg jag ingenting eftersom skärmen var bakom min rygg, jag studerade en affisch föreställande en manskropp med ett gäng organ runt omkring sig. Hjärtat och hjärnan var de enda organ jag kände igen. Ett organ såg ut som en ituskuren papaya, ett som en lussekatt (om man har mycket fantasi. Det har jag).

Under hela undersökningen fick jag instruktioner i hur jag skulle andas. Jag lärde mig ganska snabbt, tyckte jag, trots att läkaren ibland var lite svår att förstå sig på. Men "andas djupt!", "håll andan!" och "andas ut!" är ju inte så svårt. Bara lite besvärligt när han ibland glömde säga "andas ut!" och jag låg och höll andan så jag blev blå i ansiktet. Typ.
- Nu ska jag berätta allt för dig, sa han och kikade över min axel. Nu ska vi ta en tunn fin nål och ta prover. Vi bedövar inte - bedövningen gör mer ont än nålen. Du ska ta djupa andetag och hålla andan och du måste hålla andan tills jag säger till! Om det går inte... jag säger det igen: om det går inte; du får andas lite.
Aha, klart som korvspad. Jag får inte andas, men om jag måste anas får jag göra det litegrann. Okej.

Efter det kom ytterligare en läkare in, med en stor spruta i handen. Jag beslutade mig för att fullständigt råstirra på affischen, så jag inte skulle se sprutan, jag var redan uppjagad. Strax under bröstet, där nålen sattes in mellan magen och ryggen (om ni fattar...), finns det massor med ben som gör ont att sticka i, tänkte jag. Mannen på affischen hade ett onormalt stort hjärta, som fyllde en tredjedel av hans överkropp och det kändes inte rätt. Inte verkade det gå rätt till med sprutan heller, läkarna stack och stack, utan att hitta rätt verkade det som. Och hela tiden fick jag andas djupt, hålla andan, andas ut.

Till slut verkade det ändå vara klart. Jag blev ensam kvar i rummet, jag och mannen med det stora hjärtat. De två läkarna och två sjuksköterskorna som varit med försvann för att titta på provet de tagit med nålen, som gjorde lite ont men inte så farligt jätteont som jag tänkt mig. Efter en stund kom doktorn tillbaka igen.
- Mera celler! Mera celler! Det var inte tillräckligt i provet, vi måste sticka igen! Mera celler!, utropade han. Jag såg honom inte i ögonen eftersom han mest pratade till min rygg, men jag tror han spände ögonen i mig när han sa "Du måste andas rätt! När jag säger att du ska hålla andan måste du hålla andan, annars kan vi inte ta provet!"
"Som om jag inte gör som du säger" tänkte jag. Vi hade tydligen skilda åsikter om vad "andas djupt!", "håll andan!" och "andas ut!" betyder. Men vid andra försöket gick det bättre, läkaren fick sina celler och jag kunde gå därifrån efter nästan en timmes andning/icke andning.

Kände mig helkonstig när jag tog mig ner till provtagningslabbet - det var dags för blodprovstagning i dag också. Mådde illa, hade ont i sidan, var trött och frös. Och när jag sjönk ner på stolen för att vänta på min blodprovstur hade jag tårar i ögonen. Jag brukar inte falla ihop, men plötsligt blev jag bara så trött på allting! Trött på blodprover, trött på cancer, trött på förändringar i levern, trött på sjukhus, trött på att inte kunna jobba, trött på att aldrig känna att krafterna kommer tillbaka helt och hållet, trött på... ja, allt. Dessutom har jag ont i vänster lillfinger. Har bloggat för mycket tror jag, när fingrarna har dansat över tangentbordet har några senor kommit i otakt känns det som. Det är jag också trött på.

Ungefär så här ser jag ut nu när jag går omkring här hemma. Inget hår på huvudet, plåster och bandage på kroppen. Samt lite småtjurig över att vara sjuk - det är ganska tråkigt faktiskt.

Nåväl, jag är fortfarande trött på det här livet men jag tjurar mest, ödslar inga tårar på skiten. Det är ju som det är, det är bara att ge sig den på att man ska klara det! Göra det bästa av situationen och kämpa på.

Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen. Är trött och känner mig hängig. Ska sätta mig i soffan med en mugg te och en varm filt tror jag bestämt.

Bäst just nu: Raden ovanför. Jag är väldigt lockad av soffan nu, faktiskt...