"Du är ju ung, 40-45 så där va?"

Cellgiftsdags igen. Men jag konstaterar det med ett visst mått av belåtenhet. För nu har jag gjort över hälften. Fyra gjorda, två kvar! Det känns väldigt bra. I början trodde jag nästan inte att det skulle ta slut, slutet kändes så långt fram när jag i kalla januari började med första omgången. Nu, i kalla mars, känns inte varma (förhoppningsvis) maj så långt borta...

I dag var det en riktigt trevlig omgång, inte bara för att jag av någon anledning blev klar tidigare än vanligt, utan för att jag hade trevligt sällskap nästan hela tiden. Denna gång låg jag i en tvåsal och patienterna i andra sängen kom och gick. De hade alla en lite lindrigare form av cellgiftsomgång (observera att jag syftar på just det där med att ta cellgifter, inte alls att de skulle ha en lättare form av cancer eller lättare form av biverkningar), som totalt tog ungefär en och en halv timme. Därför hann jag med hela tre salskompisar. Den första hade jag inte mycket utbyte med, han pratade bara kinesiska eller japanska. Hans fru var med en stund för att de båda skulle förstå vad sköterskan sa, men hon försvann ganska snabbt. Och även om vi hade kunnat prata hade jag nog inte gjort det - jag sov konstant efter mina tre "försprutor" som jag får en timme innan själva cellgifterna. Som jag berättat tidigare är en av sprutorna rena knock out-varianten som gör att man absolut inte kan hålla sig vaken, vad som än händer.

Nästa par hade jag desto roligare med, även här var det mannen i relationen som låg inne och fick cellgifter. Vi hade roligt och pratade på om våra gemensamma erfarenheter av denna sjukdom och jag märkte snart att vi var ganska lika han och jag. Vi har båda två ganska gott mod, båda två vet att vi inte vinner någonting på att tjura och falla ihop bara för att vårt liv har ändrats ganska radikalt. Visst är det tufft ibland, och visst blir vi trötta på allt ibland, men vi grejar det! Dessutom kunde vi båda se det faktiskt härliga i att omprioritera livet, att hitta glädjen i det lilla, det som man tog för givet innan. Att lära sig vad som är viktigt i livet. Jag tror många som går igenom något stort tänker på samma sätt, men det var nog första gången jag pratade med någon i samma situation som jag, om det. Och tjejen verkade vara ett härligt stöd och hade förstås också börjat se på livet på samma sätt. Jag hoppas jag får träffa dem igen :)

Sedan var det lunch. En mycket kulinarisk lunch bestående av...

Rolig lunch.

... just det, risifrutti. Jag vet att det inte är jättespännade men jag blir alltid på gott humör av just risifrutti. Jag vet att jag är lättroad men jag fullständigt älskar risifruttireklamen med Peter Forsberg i full hockeymundering! När han sitter med förbundna ögon och ska gissa vad risifrutti vintermums egentligen innehåller och säger typ "Är det inte lite lax också?" (typ alltså, även om jag sett den flera gånger kanske jag inte minns det exakta citatet) skrattar jag lika mycket som jag gjorde första gången! Karl´n är ju ett skådespelargeni! Jämför honom med något träige New York Rangersmålvakten Henrik Lundqvist som inte helt övertygande gör reklam för schampo (Head and shoulders). Ja, han är både en fantastisk målvakt och dessutom snygg - men inte är han lika kul som Foppa! Men okej, vad vet jag, det kanske är lättare att yra på om lax när man har sin trygga rustning på, än att ligga i en soffa, dra handen genom ett perfekt hår och helt naturligt säga "Nedsläpp!", eller vad det nu är för hockeyrelaterat han säger i just soffan...? Och i vilket fall som helst är det ju bra att risifruttireklamen är den roliga, så jag kan roas av min lunch :)

Efter maten var det dags för nästa sällskap när en äldre man kom in i rullstol tätt följd av sin hustru. Han började prata med mig så fort han kom innanför dörren och de var också väldigt trevliga. Om jag förstod honom rätt hade han svaret på var nästan alla elakartade tumörer kommer ifrån.
- Det är parasiter! Det har jag läst om på nätet, man får reda på allt där!
"Sant", tänkte jag, "men man kanske måste sålla lite i informationen". För jag vet inte med mig att jag träffat någon läkare som haft detta som förklaring på varför man får cancer...

Vi fortsatte prata på om allt möjligt när mannen plötsligt sa:
- Du verkar ju ganska ung, du kan inte vara mer än 40-45 va?
- Ehh, näääeee, 34..., svarade jag och kände mig lite förskräckt. Jag menar förstås inte att det är något fel på att vara vare sig 40 eller 45 - men jag har inget behov av att se ut som att jag befinner mig i den åldern redan nu! Innan jag skulle gå hem besökte jag toaletten eftersom man av någon märklig anledning blir vansinnigt kissenödig av cellgifter, även om jag aldrig fått det bekräftat (fast jag vet att fler säger samma sak som jag). "Det kan vara för att man ligger ner ganska länge", har jag hört av en av mina sköterskor. Låter jättekonstigt, jag vaknar ju knappast varannan timme under nätterna och måste gå på toa? Nåväl, det jag skulle komma fram till var att jag slängde en blick i spegeln när jag var inne på toaletten - och kände att jag såg ganska sliten ut och inte det minsta ung. Kanske inte som 45 heller, men nästan... 

Nu ska jag titta på EM-kvalet Sverige-Moldavien och samtidigt försöka packa. Tidigt i morgon åker jag ner till Jönköping, till mamma och pappa. För även om jag fått en mindre dos av det smärtframkallande taxolet under cellgifterna i dag, så tror jag inte att jag kommer klara mig utan smärta denna gång heller. Då är det skönt att bli lite ompysslad av mor och far :)

Bäst just nu: Just det där jag skrev om i början. Att över hälften av cellgiftsomgångarna är över. Det går framåt!