Kraftfilurer på villovägar

Jag börjar verkligen tröttna på att vara så kraftlös! Att känna mig så slut att jag bara längtar efter att få sitta eller ligga ner. Det håller liksom inte i längden.

Ibland undrar jag var krafterna tar vägen? Ena dagen kan de finnas där, men nästa dag är de borta? Var tar de vägen när man känner att de är totalt borta? Har de likt Skalman en mat- och sovklocka som gör att när de somnar kan inget väcka dem?

Krafterna är bra mycket trevligare filurer än cellgiftsmonstren. Färgglada och mjuka som moln är de också, inte svarta och taggiga som monstren. Men just nu verkar de inte göra så jättemycket nytta för mig...

Eller är de ute och springer någon annanstans? Lever loppan så långt bort från kroppen de kan? Äter jordgubbsmjukglass i solen? Det skulle jag göra om jag vore en kraftfilur. Eller jag skulle ju först se till att jag, Emma alltså, skulle ha krafter. Sedan skulle jag kanske ta en liten glasspaus och därefter åka tillbaka in i kroppen och slänga in lite ny kraft. Japp, det skulle jag.

... och inte här heller, de är ute på egna äventyr. Springer och äter glass. Trevligt liv de har!

I morse kände jag mig hyfsat pigg vilket passade alldeles utmärkt eftersom jag skulle till diabetessjuksköterskan. När jag tagit mig ner till tunnelbanan var jag dock totalt slut, och kallt var det också. De knappa sex plusgrader som termometern visade innan jag gick hemifrån kändes som 16 minusgrader ungefär. Jag avskyr att frysa, dessutom mår jag illa när jag blir så där jättekall. Men lätt illamående lyckades jag ändå koppla på autopiloten och ta mig till sjukhuset. Det kändes som en befrielse när jag fick sjunka ner på sköterskans stol. Helst ville jag lägga ner huvudet på hennes skrivbord och somna, men det hade kanske inte varit så klokt.

"Nej Emma, nu ska vi prata blodsocker - du kan inte lägga dig ner och sova nu!"

"Nej då, jag ska bara... vila lite!"

Har fortfarande ingen feber alltså men känner mig ändå ganska sänkt. Kommer inte gå ut mer i dag, det blir sitta och vila eller ligga och vila resten av den här dagen. Inte så kul, men det blir nog bättre en annan dag. Nu ska jag festa loss med lite lunch. 

Bäst just nu: Jag tänker ibland att jag skulle vilja ha hund. Det vore ju ett enormt djurplågeri om jag hade hund eftersom jag inte skulle orka gå ut med den, så vi ska nog vara glada att det är hundlöst i detta hem. Men jag tänker att det vore trevligt med sällskap ibland, någon att prata med och gosa runt i en varm päls. I går kom jag på lösningen. SVT:s Korrespondenterna handlade om pensionärer i världen och vem som ska ta hand om dem när de äldre blir allt fler och de yngre allt färre. I Japan har det funnits robotar sedan länge, robotar som talar och underhåller en stackars ensam pensionär. De visade bland annat upp en robot som såg ut som en sälunge som reagerar vid tal och beröring. Jag vill ha den! Jag tror nämligen inte att den bara reagerar när en pensionär pratar med den, mannen som demonstrerade hur den pälsklädda lilla roboten betedde sig var ganska långt från pensionsåldern faktiskt. Nu gäller det bara att hitta den där sälungen... Programmet kan ses på http://svtplay.se/t/103500/korrespondenterna