I dag kan jag vara glad över att hjärnan inte har kokat över. Den är väldigt full med nya kunskaper efter andra dagens kurs, kunskaper som jag nu ska försöka få ordning på och göra något vettigt av. När vi hade paus för eftermiddagskaffe i dag konstaterade kollegan M "Det går framåt - vi tar oss uppåt från desperation till förtvivlan!" och log. Det låter kanske inte alls bra men jag förstod precis vad han på sitt humoristiska vis sa. I början undrade man om det över huvud taget skulle gå att lära sig det här, om det skulle bli en vardag i vårt nya system där man knappt behöver tänka. Den största skräcken för allt det nya och stundtals totalt ogreppbara har mildrats något, vi är fortfarande förvirrade och smått oroliga för hur de första dagarna ska gå - men vi är inte redo att kasta in handduken längre. Någonstans anar vi att det kanske eventuellt förhoppningsvis så småningom möjligtvis kommer gå vägen! Och man ska ju aldrig ge upp...:
Jag skrev ju i går att det skulle bli en del ord här framöver. Ni ska under några dagar få se ett gäng tavlor jag har uppsatt på min svartvita vägg, tavlor som jag tycker så himla mycket om! Korten köpte jag i Indianapolis och de sprider USA-värme varje gång jag tittar på dem. Dagens tavla tycker jag passar väldigt bra i dag - och alla andra dagar. Ibland tror man att det inte är någon idé att försöka, ibland orkar man bara inte. Ibland märker man, efter ett tag, att det man kämpade för kanske inte var så viktigt, och då är ju det okej. Men de gånger man verkligen känner starkt för något - då ska man ha det där mantrat inom sig; "Never never never give up...". Och när man känner det väldigt starkt - ja då blir det ju dagens gladsak :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar