Dagens gladsak, 20 september

Såg ni Kanal5:s Nybyggarna i går? Om inte: GÖR DET (finns på www.kanal5play.se). Kort och gott handlar det om Arga snickaren-Anders (Öfvergård i efternamn) som tillsammans med sju hemlösa män och kvinnor ska bygga bostäder så de hemlösa kan försöka lägga grunden för ett annat liv, lämna det gamla och få ett permanent tak över huvudet. Det är förstås inte det allra enklaste och samtliga inblandade kommer naturligtvis stöta på massor med motgångar. Att bryta upp från ett liv som är en ständig jakt på pengar till mat, droger, sovplats... fyra väggar och en dörr att stänga är inte tillräckligt för att lägga ner och sedan starta upp, men om jag har förstått det rätt finns det professionella  personer med i teamet, som kan stå för det kroppsliga och själsliga läkandet.

I första avsnittet testade Anders livet som hemlös. Inte för att det var "en kul grej", för det kan det ju inte vara. Han ville veta hur våra hemlösa lever och visa hur jävlig deras värld är. Iklädd något sånär varma kläder från Stockholms stadsmission, sina ägodelar i en papperspåse, tiggandes och sovandes på offentliga toaletter och fallfärdiga husvagnar - allt gjort i vintras när livet utomhus är som tuffast. Jag undrar om någon har gått så långt för att sätta sig in i en hemlös människas liv? Han gick snudd på all in, bortsett från att ta droger och sälja sin kropp.

Det är här det slår mig. Jag vet ju om det, jag ser hemlösa på gatorna i Stockholm, jag vet att droghandeln sker helt öppet på Sergels torg, jag vet att Tak över huvudet-garantin som sägs finnas i den här stan inte alls existerar så långt som det sägs eftersom det inte finns tillräckligt med natthärbärgen. Men ändå slår det mig hur vansinnigt hårt det är att leva det livet. Och en annan sak slår mig samtidigt: Jag har det så oerhört bra. Jag har ett jobb där jag tjänar pengar så jag kan gå...

 ... och äta sushi när det är sushi-torsdag på jobbet. Jag har kläder. Jag har en jättefin lägenhet. Jag har familj och vänner. Jag har...

... en skön säng att sova i, med stora kuddar, en mjuk hjärtlig gris och en väldigt söt pingvin. 

Jag har allt jag behöver och jag ska från och med nu aldrig klaga mer. Jag har förvisso alltid varit en hyfsat oklagande person, men jag bör tänka till ännu mer. Jag har så mycket att vara tacksam för, så mycket att vara rädd om, så mycket att inte ta för givet. Det jag har är dagens gladsak, precis som insikten är; att bli ännu mer medveten om detta och att ännu mer hjälpa en hemlös människa. Hur svårt kan det vara att gå och köpa en kopp varmt kaffe till en man som står ute i kylan och ber om några slantar? En smörgås till en kvinna som ber om pengar för att hon är hungrig? Det är faktiskt inte alls svårt! Jag vill bli sådan, det skulle göra mig glad. Inte för att jag ska känna mig duktig och god, utan för att man blir glad av att ge! Väldigt enkelt.