När en liten vanlig sak blir stor och mäktig

I normala fall finns det ganska många saker man gör under ett års tid som inte är så pass stora att man kommer ihåg dem i efterhand. Man gör dem utan att tänka liksom. I början av januari går man till jobbet efter några dagars ledigt under jul och nyår - det är inget stort med det. Man går och lägger sig på kvällen och sover mer eller mindre hela natten - det är inget konstigt med det. Man går till mataffären och handlar, bär eller kör hem tunga kassar - det är inget märkvärdigt med det. Man går i trappor, går på stan, jobbar, träffar folk - det är inget ovanligt med det. Men när man heter Emma och har haft ett högst ovanligt år har man årets första jobbdag i början av september. Man kanske ligger vaken ett par hela nätter i rad på grund av kortison i kroppen, som intas i samband med cellgifter och som gör att man sover uruselt. Man är antingen nyopererad och får inte bära mer än två kilo och kan således inte handla speciellt mycket i mataffären, eller också är man för trött för att ens orka tänka tanken på att gå dit. Man sätter sig ner av ren utmattning efter att ha kommit bara halvvägs i trappan, man är för trött för att ens orka gå upp ur sängen (än mindre gå på stan), man har för ont för att jobba och måste ställa in träffar med vänner för att kroppen strejkar...

... men första dagen man klarat av årets första jobbdag är det stort! Första gången man lyckas sova hela natten är det stort! Första gången man får bära en tung matkasse är det stort! Första gången man kan gå normalt i en trappa, gå på stan ett par timmar utan att falla ihop, jobba en hel dag, träffa folk och fortfarande ha energi efteråt är det stort! Små saker kan betyda så mycket i ett liv som varit så fullt med läkarbesök, undersökningar, blodprov, vila, piller, tårar, smärta, frustration... och i dag har jag varit med om ytterligare en stor sak, en sak jag gjort för första gången detta år, en sak som inte hade varit något speciellt under normala sammanhang. I dag har jag...

... suttit i en frisörstol för första gången i år! Eller okej, jag satt väl i en när jag fick min peruk utprovad, men det var ju liksom inte alls på riktigt... I dag har jag varit en hyfsat vanlig frisörkund, suttit i en stol och blivit klippt! Gillar mitt korta hår och kommer absolut satsa på det nu. Däremot hade jag, ur ett kort hårs perspektiv, blivit långhårig i nacken och vid öronen och i dag var det på sin plats med lite finputs...

... eller finputs och finputs... det är ju klart att man behöver klippa sig om man har en adventsstjärna på huvudet! Fattar väl vem som helst :)

Min fantastiska frisör heter Cornelia och jobbar på Salong Claes. Här ser hon ju förvisso lite smått skeptisk ut men jag verkar ju å andra sidan inte heller vara helt med på noterna, så kan det gå i fotostunden! I verkliga livet är Cornelia jättetrevlig och jätteduktig - och jag är en väldigt nöjd kund!  

För varje normal sak jag gör känns livet ytterligare lite mer som det hamnat på rätt plats igen. Snart känns det som att jag kommer ha glömt av hur det kändes att leva det onormala liv jag nyss hade, det liv som varit mitt under större delen av det här året. Glömma till en viss del i alla fall. Vissa saker stannar ju alltid kvar, vilket kanske inte heller är enbart dåligt, jag tror man lär sig något på allt man är med om och att man inte alltid måste förtränga allt jobbigt som sker. Så länge man inte ältar eller fastnar i det tuffa liksom. Och på grund av det tuffa är man ju med om små vardagliga saker som blir stora och viktiga, små milstolpar att komma ihåg för lång tid framöver. 9 december hade jag för första gången i år blivit så pass långhårig att jag behövde klippa mig - hur coolt är inte det?! För lite drygt ett halvår sedan hade jag bara några millimeter hår på huvudet! Stort och mäktigt var ordet.