Sorger, kriser och de fyra H:na

Med tanke på hur mycket det blåst i dag är det smått magiskt att man fortfarande håller sig på benen. När jag kom hem från sjukhusbesöket i förmiddags och gick ut på balkongen låg det ett brev där på golvet, innehållandes - en napp.
- Jag hoppas inte du trodde det var något meddelande från al-Qaida, sa grannen några våningar upp, när hon lite senare ringde på dörren för att förklara det märkliga brevet. Hennes dotter och barnbarn hade varit och hälsat på men på väg hem, ute på trottoaren, upptäckte dottern att nappen var kvar uppe hos mamman. För att slippa gå ner la mamman nappen i ett kuvert och skickade ner det från balkongen. Vinden ville dock något annat och förde ner brevet till min balkong - där jag inte kände mig utsatt för något terroristattentat men jag undrade förstås lite varför jag fått en napp på golvet... Nåväl, slutet gott allting gott.

Klarade mig från att blåsa bort både på väg till och från sjukhuset i förmiddags. Träffade ju en dietist i dag, vi pratade om min ibland ickeexisterande matlust. Kommer få näringsdryck från och med nästa vecka, diabetesanpassade med allt vad det innebär, i smakerna jordgubb, skogsbär, vanilj och cappuccino. Känns bra, att bara kunna gapa och svälja är en enorm fördel när kroppen gör ont och det ibland till och med är ansträngande att tugga.

Det mest intressanta i dag inträffade dock innan sjukhusbesöket. Fastnade framför SVT:s Gomorron Sverige innan jag gav mig iväg och denna gång tycktes de ha ett tema kring sorger och kriser ur sjukdoms- och dödssynpunkt. Allt började med en intervju med Monika Nyström, lyssnarnas Sommarvärd 2011 i fantastiska Sommar i P1 (startar 25 juni klockan 13.00 - och om det mot all förmodan inte känns som sommar innan gör det det helt klart då!). Hennes bidrag "Han dog i mina armar" fick flest röster av de tio finalisterna. Hösten 2007 fick Monikas man besked om en tumör i ryggen och ett och ett halvt år senare avled han. Kvar stog en familj som måste överleva sorgen.
På http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4531034 säger Monika Nyström bland annat:
"När man går igenom sorg, som jag och mina barn gör, möts man ofta av rädsla. Det har blivit tydligt för mig hur svårt människor har för att prata om sorg och om hur sorgen fungerar. Jag vill sätta ord på hur det har varit och är för oss. Hur vi faktiskt kan säga att vi är lyckliga trots att vi bär sår i våra hjärtan".

Jag kunde känna igen så mycket av det hon sa i intervjun i SVT. Jag hörde förvisso bara slutet men jag tyckte verkligen om henne och förstod henne. Sorg behöver ju inte bara komma när någon dör, en allvarlig sjukdom kan ju också leda till sorg, för den drabbade och för de anhöriga. Hon sa att hon hade lärt sig se det stora i det lilla och där känner jag igen mig. Att se på livet på ett annorlunda sätt, i många fall på ett bättre sätt, gör man kanske bara när man är med om något som vänder upp och ner på allt. 20 juli ska i alla fall jag lyssna på Monikas Sommarprat!

Sorgpratet fortsatte med panelen, denna gång bestående av Pamela Andersson, chefredaktör för sporttidningen S, och en kriskonsult vid namn Peter Jansson. De båda fick frågan om hur man ska bete sig mot människor som lever i sorg. Tänk människor vars anhöriga dött, människor som är sjuka eller har sjuka anhöriga, människor som går igenom en svår separation eller något annat. Kriskonsultens råd var det absolut bästa jag hört:
- Allt kan sammanfattas i de fyra H:na, sa han. Häll i, håll ut, håll om och håll tyst.
Häll i. Människor i kris glömmer ibland att äta och dricka. De kanske lever i chock eller tycker det är helt meningslöst att äta när livet ändå "tagit slut". Som stöttande partner, vän, familj, kollega kan du se till att personen får i sig det den behöver, i alla fall i vätska. Vatten, juice och så vidare.
Håll ut. Det tar tid. Man kan inte förvänta sig att en person som går igenom sorg ska vara sitt normala jag på en vecka. Tålamod krävs, både för den som befinner sig i skiten och den som står lite utanför.
Håll om. Förklaring överflödig. En innerlig kram säger ibland mer än tusen ord.
Håll tyst. Du behöver inte alltid säga så mycket, inte ens den som sitter i sorgen och är i desperat behov av hjälp förväntar sig att du ska komma med de förlösande orden, de ord som gör att personen reser sig upp och säger "Hipp hipp hurra vad livet är härligt!". Ibland är det läge att bara vara tyst, låt den sargade människan tala i stället (däremot inte sagt att du aldrig ska säga något förstås, men det har du nog räknat ut själv...).

Alltså, det här var så sjukt bra! Visst kan det vara jobbigt att möta folk som är ledsna, förtvivlade och nedbrutna - men så svårt behöver det inte vara! Att bara vara där för oss som stundtals mår dåligt, vara en vän, kräver inte så hysteriskt mycket! Låt bara inte tiden gå - att höra av sig ett halvår eller ett år senare blir lite... konstigt. I vilket fall som helst, vill ni se inslaget går ni in på http://svt.se/2.116970/gomorron_sverige och klickar på "Panelen om sjukdomar". Lite dålig rubrik, för så mycket sjukdomssnack är det inte...

Nu blir det en lugn kväll. Ha det bra där ute!

Bäst just nu: Inget speciellt, läget är bara bra rakt upp och ner. Ont i fötterna men om några minuter ska jag sträcka ut mig i soffan och vila kroppen, kolla på tv och bara slappa. Det kan räcka för att det ska kännas bra.