"Det lutar starkt åt tumörer"

Du ska faktiskt tro det blir sommar, för jag har satt fart. Just det, i dag har jag dragit mitt strå till stacken. Jag har kanske inte gjort så att blommorna blommar eller gjort små fågelbon här och där - men jag har för första gången i år tagit på mig sommarklänning och gått ut barbent! Mer sommar än så blir det inte.

I dag har det varit full fart ute i verkligheten. Förmiddagen ägnades åt blodprov, den här gången var jag svårstucken, efter två försök i armvecket gav sköterskan upp och det fick bli ett stick i fingret i stället. Lyckligtvis visade sig proverna vara så pass bra att det blir cellgifter i morgon.

Nu ska man dock inte tro att det var frid och fröjd med det. Så fort jag kom in till doktor E frågade hon:
- Hur är det med stickningar i händer och fötter?
Berättade att det sticker väldigt mycket stundtals och att jag ibland har svårt att hålla i saker. Jag tror att jag har ett fast grepp men sekunden senare visar det sig att saken jag "höll" i i stället ligger på golvet. Det går väl an så länge det inte är ömtåliga saker - små bebisar, dyrbara glasvaser, en bricka full med mat eller ett nyöppnat mjölkpaket - men den dagen kommer nog komma när jag inte klarar av att undvika en olycka.
- Vi måste genast byta cytostatika, det finns en risk att du får bestående men annars, svarade doktor E och tittade allvarligt på mig.
- Du får en annan sort i morgon, den tas i normala fall med fyra veckors mellanrum. Risken finns att du måste få mer än en behandling på grund av det, fortsatte hon. Jag antar att det är en mildare sort, som kanske kräver fler behandlingar än den enda jag egentligen skulle haft kvar. Det känns lite surt, jag hade gärna nöjt mig med morgondagens omgång och sedan vinkat adjö till cellgiftsmonstren.

Hur det blir med det där får jag inte reda på än på ett tag. Vecka 23 (nu är det vecka 19) ska jag träffa "min" läkare och innan dess ha gjort några undersökningar som säger om jag behöver fler behandlingar eller ej. Man kan ju alltid hålla tummarna.

Men inte heller med detta ska man tro att det var frid och fröjd. Doktor E tog tag i evighetsfrågan "förändringar i levern". Det känns som det har pratats om de där förändringarna i flera månader, det var längesedan jag gjorde den första undersökningen kring vad dessa förändringar kan tänkas vara.
- Vi vet fortfarande inte, det finns en del konstiga saker i kroppen som man inte vet vad det är för något - men det lutar starkt åt tumörer, sa doktor E.
- Jaha, sa jag och tänkte "nu borde jag ju känna någonting. Sorg? Ilska? Frustration? Förvåning?" Men nej, inget. Jag antar att det är för att jag sällan jagar upp mig för saker. Det känns liksom onödigt, det är bättre att ta den eventuella smällen när jag får ett mer ordentligt svar. Dessutom behöver inte tumörer vara elakartade, så det så. Alltså: Jag återkommer när jag vet mer, vecka 22 är det undersökning med röntgen bland annat och efter det bör jag få veta mer.

Efter avslutat läkarbesök var det apoteksbesök. Ett resultat av blodprovet visade att jag hade för låga saltvärden så nu var jag tvungen att hämta ut ny medicin. Har haft det sköna högkostnadsskyddet ett bra tag nu, där medicinen har kostat pyttelite eller varit gratis, men nu var det slut på härligheten, 500 kronor fattigare blev jag - för bara lite salttabletter! Kanske borde ätit fler salta pinnar denna tid...

Väl ute i solen igen blev livet genast roligare, då var det besök hos vännerna Jessica, Erik och Vilmer.  Vänner, fika med fruktsallad och hembakade kakor, små barn (Vilmer är väldigt snart ett år), balkongliv, prat och skratt är guld värt!

Vilmer gillar mina Converse och har alltså väldigt bra smak, trots att han bara är ett år!

När skorna inte är i blickfånget längre kan man ju bli lite fundersam...

... men det finns ju andra roliga saker att leka med! En innebandyklubba till exempel.

Go och glad bebis!

Nu ska jag slappa lite framför tvn, samt äta salttabletter!

Bäst just nu: Sommarvärmen. Vänner. Kakor man får ta med sig hem. En dag som bara krävt värktabletter på morgonen. Sommarklänning. En charmig bebis. Livet är faktiskt ganska bra :)