Så less på skiten...

Jag får ibland frågan om det jag skriver i bloggen verkligen är sant, då oftast syftandes på hur jag tar den här sjukdomsresan. Jag upplevs nog oftast som positiv, envis och med en portion kraft som jag vill förmedla ska ta mig igenom det hela. Sanningen är: ja, det jag skriver är absolut sant. Kanske inte alltid hela dagens sanning men alltid stundens. Det jag skriver just när jag skriver det är det jag känner. Att det inte alltid är hela dagens sanning beror förstås på att det går så mycket upp och ner, mår jag bra på förmiddagen gör jag det inte alltid på kvällen men om jag då skrivit tidigt på dagen är det ju just bra jag mår, då. Jag tycker det är bäst att hålla sig till sanningen, inte göra den bättre eller sämre än den är.

Av den anledningen blir följande rapport inte det minsta positiv utan ganska mörk. För nu har jag haft två dagar när jag inte mått det minsta bra och nu börjar denna överjävliga resa med sjukdom, cellgifter och biverkningar sätta sig djupt, jag är helt enkelt väldigt låg. Inte bara på grund av de två senaste dagarna förstås - jag är bara så obeskrivligt trött på smärta, värktabletter som inte hjälper, nya biverkningar som gör ont på ett nytt sätt på nya ställen, känslan av att vara så svag så varenda steg är en utmaning, avsaknaden av lust och kraft. Ibland tror jag att jag ska driva mig själv till vansinne för ibland känns det som att jag aldrig kommer bli frisk igen. Att jag aldrig kommer ha en hel dag utan att det gör ont, utan att jag blir trött. Att jag aldrig kan jobba en hel dag, att jag aldrig kan planera in massor med saker en dag för att jag då kommer stupa på kuppen. Jag har ingen ork längre, kroppen gör så ont och jag känner mig alldeles tom, skör och färdig att rasa samman.

Jag önskar bara att jag kunde få följa det normala mönstret i cellgiftsveckorna, ha ont och må dåligt första veckan och sedan skulle det vara över! Jag kan ta en skitvecka men sedan vill jag få må okej! Jag vet att det nu bara gått drygt en vecka sedan jag fick förra behandlingen, men jag vet också efter all denna cellgiftstid och erfarenheterna den har gett, att det inte är på väg att bli bättre än. Någon gång blir det förstås bättre - det vet jag ju även om jag tvivlar - men det är ingen stor tröst i nuläget, när varje timma och varje dag är en kamp. Tålamodet börjar tryta och jag kan inte tanka ny energi någonstans.

Så nu vet ni, stundens sanning och dagens sanning är att det är tufft nu, att jag börjar bli så vansinnigt less på allt. Jag är rädd att det ska sätta sig på psyket och att jag drar ner mig själv i ett djupt hål där det känns som att ljuset är så långt bort, högt ovanför, att jag inte kan se det hur mycket jag än försöker. Jag vill inte vara sådan, jag vill vara positiv och full med styrka - men denna sjukdom, dessa cellgifter och biverkningar tycks göra allt för att hålla mig borta från den viljan. Den håller mig i ett järngrepp och vägrar just nu släppa taget.

Bäst just nu: Hahaha... nej, det finns faktiskt ingenting sådant. Sorry.