Cellgiftskompromisser med blomsterfägring

När jag gick och la mig i gårkväll, en knapp halvtimme efter att jag tagit dagens sista dos värktabletter, kom en smärta jag aldrig varit med om förut. Det är märkligt, jag tycker jag har haft ont precis överallt på ungefär hundra olika sätt, men fortfarande finns det alltså nya sätt. Jag kan inte förklara den här smärtan eftersom den var bortom all rimlig förklaring, den går inte att sätta ord på. I vanlig ordning var det i alla fall benen och fötterna som spökade. Ligga still var omöjligt så jag vred och vände på mig konstant under någon halvtimme. Sedan lugnade den värsta smärtan ner sig och jag låg och flämtade en stund, under tiden som en stor tung filt verkade vila över min kropp och jag kände mig totalt förlamad. Efter ett tag började smärtan ta fart igen men till slut somnade jag i alla fall, av ren utmattning. Jag förstår mig verkligen inte på min kropp.

Under dagen har jag bara haft den gamla vanliga värken, den som till en viss del går att mildra genom smärtstillande. Och i dag har jag haft behov av att vara lite aktiv, i alla fall så mycket som kroppen har tillåtit. Rörligheten var ett resultat av en kompromiss jag helst inte velat fatta men som denna sjukdom och detta märkliga år tycks kräva.

I går pratade pappa med min läkare på Radiumhemmet. Jag har förstått att som föräldraanhörig vill man ibland höra en insatt person berätta hur det står till med ens barn, på det där lite mer insatta sättet. Jag berättar naturligtvis alltid vad mina läkare säger, resultat på prover och hur sjukhusbesöken går, men jag kommer inte ihåg allt som sägs och jag frågar inte om allt. Ordet varför ställer jag kanske inte så ofta - varför gör man inte prover på de där misstänkta tumörerna i levern nu pronto i stället för att vänta några vekor, varför visar inte de prover som är tagna mer säkra svar, varför mår jag som jag gör och så vidare - jag konstaterar mest att "så är det". Tänker att det förstås finns en anledning till att man gör prover sedan och inte nu, jag mår som jag mår bara för att det är så. Typ. Kanske vill man som anhörig veta mer, jag har full förståelse för det. Dessutom är det bra att det inte bara är jag som hör saker från läkarna, det skadar aldrig med ytterligare ett öronpar. Av dessa anledningar pratade pappa och doktor E i går.

Det viktigaste i det där samtalet var lite nyheter om mina cellgifter. Eftersom läkarna misstänker att förändringarna i levern ju är tumörer sa doktor E:
- Så som det ser ut nu skulle jag rekommendera en sjunde och åttonde behandling till...
Först kände jag "aha, okej, ja då är det väl så då". Punkt liksom. Men ju mer jag tänker på det, ju mer störande är det. Det var så mycket lättare att stå ut med alla behandlingar i början, när det var sex stycken planerade och jag hela tiden kunde räkna ner. Dagen innan jag skulle få min sjätte och sista behandling blev det plötsligt en till. Och nu kan det alltså, beroende på nya provsvar framöver, bli ytterligare en till. Det känns lite om en never ending story, som att jag aldrig kommer få skåla i champagne efter att sista cellgiften är gjord, som att jag fortfarande kommer sitta hos doktor E någon gång år 2034 och höra henne säga:
- Så som det ser ut nu skulle jag rekommendera en sjuttioandra och sjuttiotredje behandling till...

Nu ska jag knyta ihop det här med kompromissen jag skrev om i början. Det här ställer nämligen till det. Som det ser ut nu blir det cellgifter till mitten av juli ungefär och ur smärtsynpunkt kommer jag med stor sannolikhet må ganska dåligt i sommar. Dåligt mår jag helst hemma hos mamma och pappa eftersom det är lättast att må dåligt när man inte är ensam, och det leder till att jag kommer vara i Jönköping mer än jag kommer vara i Stockholm i sommar. Det, leder i sin tur till att jag kommer få problem med mina blommor. Jodå, blommor vill ha vatten och alldeles synnerligen vill min balkonglåda, som jag verkligen sett fram emot att sätta upp denna sommar, ha väldiga mängder vatten om det blir en varm sommar (jag har ett fantastiskt solläge hela dagen på min balkong, till glädje för mig men till måttlig glädje för blommorna om man glömmer att vattna dem varje dag när solen steker som mest). Jag har en granne som kan vattna då och då men jag kan sannerligen inte begära att hon ska springa upp och ner vareviga dag för att mina blommor ska överleva en större del av sommaren under den tiden jag roar mig med att ha ont i kroppen drygt 30 mil söderut! Alltså får nog blomlådan lysa med sin frånvaro denna sommar, till min stora irritation.

Blommor ska det dock vara på balkongen, några som inte behöver lika mycket vatten eftersom de inte finns i ett lika utsatt läge som lådan skulle gjort. Några blommor är redan färdigplanterade men i dag tog mamma och jag tag i att köpa de sista skönheterna som ska sprida en vänlig grönskas rika dräkt (eller snarare rosa, det blev nämligen just rosa blommor) på balkongen. Och jag ska njuta under den tiden jag är i mitt Stockholmshem, sitta där ute och titta på de blommor jag har! Nästa sommar, när allt är normalt igen och monstren är färdigbråkade, ska jag ha snyggaste balkonglådan i hela stan - inget ska få hindra mig då! Denna gång får jag dock kompromissa, som med så mycket annat detta märkliga år, då det är så omöjligt att leva ett normalt liv. Men man får ta det med.

Mammas och mitt första blomstopp var på Höglunds blommor som ligger några få kilometer utanför stan. På bara några minuter lämnar man "civilisationen", kommer ut på det charmiga landet och njuter bland blommor och blad. 

En rosa pelargon blir det på balkongen i år!

Nästa stopp var Nyströms handelsträdgård, ytterligare någon kilometer längre bort. Här finns mysiga butiken Lantligt, med inredning och blommor. Här hade både det ena och det andra kunnat följa med hem...

... men här blev det bara ett par buketter liljekonvaljer. Det är ju å andra sidan inte fy skam.

Lantligt och vackert.

Ja, där har buketterna fått lite papper om sig också!

Denna handelsträdgård har också ett ljuvligt litet orangeri mitt bland blomsterprakten...

... som ser ut ungefär så här inuti.

Pelargoner i långa rader.

Och här hemma hamnade en av liljekonvaljbuketterna!

Bäst just nu: I vanliga fall har jag förstås bättre kropp och kondis än jag har nu, när kroppen protesterar i smärta och trötthet bara jag går uppför en trappa på tio steg, men det där med att springa är inte min grej. Min lillebror och svägerska däremot har i dag sprungit Göteborgsvarvet och kommit hela vägen in i mål på bra tider. Jag förstår inte hur man frivilligt kan springa 21 kilometer men jag är imponerad över alla som gärna gör det!