Hallonsaftscellgifter

Cellgiftsomgång nummer sex avklarad. Önskar jag kunde brista ut i ett "Hurraaaa, nu är det över!!!", men då skulle jag ljuga. Minst en omgång återstår med den nya sortens cellgifter jag fått i dag. Eller egentligen vet jag nog inte vad jag fått i mig denna gång - för kan man verkligen ta cytostatika som ser ut som hallonsaft på allvar?!?

Det är lätt hänt att få den gamla smurfsången "Saft, saft, hallonsaft - bättre saft har ingen haft" på hjärnan efter att ha fått en hel flaska röd cytostatika i sig. Försökte googla mig fram till när denna låt kom, men det enda jag vet är att jag fick den inspelad på kassettband av en kusin som hade en skiva med smurfsånger. Det bör ha varit väldigt tidigt 80-tal när jag lyssnade detta band sönder och samman. Och hallonsaft passar ju bra en varm sommardag...

... men visst känns det som att man undrar lite när man tittar på slangen där man tror man ska få cellgifter. Det känns mer som godis, hallonremmar typ!

Nåväl, jag har ordentligt ont i fötterna nu, så jag antar att det var någon sorts riktighet i det jag fick i droppväg i dag. Det blir intressant att se hur jag kommer må denna gång, denna sort ska inte ge så mycket smärtsamma biverkningar, man blir mer trött av den. Jag hoppas det är rätt, men mina cellgiftsmonster tycks ju vilja göra saker så besvärligt som möjligt, så jag får nog räkna med en kropp som gör ont även denna gång.

En bra omgång på det hela taget, var klar tidigare än jag någonsin varit förut och när solen skiner så lockande utanför fönstret tackar man ju gärna ja till att få komma ut tidigare än man räknat med. Roligast var dock att mina vänner Cissi och Roger, som jag lärde känna när jag låg inne för min fjärde cellgiftsomgång (går att läsa om under rubriken "Du är ju ung, 40-45 så där va?" från 29 mars), kom förbi och hälsade på i mitt rum. Eftersom vi följer samma schema, cellgifter med tre veckorsintervaller, var Roger inne för sin behandling samma dag som jag. De båda är några av de mest positiva människor jag vet trots att de sjukdomsmässigt har gått igenom mycket mer än vad jag har gjort. Det är en kick att umgås med glada människor, som vet precis hur man mår och som tänker så likt en själv. Cissi, som anhörig till sambon Roger, och jag pratade om denna resa och märkte att vi med ungefär 99 procent ser på allt detta med någon sorts tacksamhet - tacksamhet över de bra dagarna, tacksamhet för att det inte är värre än vad det är, tacksamhet för att vi är positiva och har humor vilket gör att det är lättare att gå igenom en svår sjukdom (och alla där ute ska veta att det är oerhört tufft att vara nära anhörig till en cancerpatient. Ni kan även i detta ämne bläddra er bakåt i bloggen och läsa inlägget Ingen partnermisshandel här inte, bara skidspänning från 4 mars). Sedan har vi en procent (som i ärlighetens namn ibland äter upp lite av tacksamhetsprocenten och kanske ger blandningen 90-10) frustration och ilska, där vi blir galna över cellgifter, sjukhusbesök, ovisshet, mediciner och så vidare. Är väldigt glad att jag träffat dessa människor!

Har varit hemma två timmar nu ungefär, hunnit med lite balkonghäng och ska snart börja packa lite smått, på torsdag är det Jönköping som gäller igen. Och väl hemma hos mamma och pappa som är så bra på att pyssla om kan ju hallonsaftsmonstren få bråka nästan hur mycket de vill :)

Bäst just nu: Jag fortsätter gilla solen och värmen. Jag har inte bara en basker utan tre stycken som är jättebra när peruken en sådan här dag är lite för varm, de är stickade eller virkade med perfekta lufthål vilket gör att skallen mår alldeles utmärkt även i mössa (och nej, jag vill inte gå utan något på huvudet, folk stirrar ändå när man väljer kombinationen tunn sommarklänning och stickad mössa kan jag meddela). Dessutom blir allt lättare när vädret visar sig från sin fina sida! Hm, ska nog gå ut på balkongen ett tag till, packningen får vänta lite... :)