Fotomodell med stukad fot

Stundtals känns det som att mitt sjukskrivna liv är väldigt tråkigt. Som att jag mest går omkring hemma och har ont eller är trött. Visst gör jag roliga saker ibland - träffar vänner, fikar, går på stan. Men för det mesta är det nog ändå ett inte alltför intensivt hemmaliv som gäller. Ibland är det skönt, ibland blir jag rastlös och tycker allt är trist. Av just den anledningen tackar jag oftast ja till allt som erbjuds som låter roligt, och i dag har jag just haft roligt - framför en kamera.

Jag är ganska förtjust i att gå på modellfotografering. Det handlar om att vi normala människor, långt ifrån modellernas skönhet, får komma till en studio, bli proffsigt sminkade och fotograferas i olika poser av en duktig fotograf. Det är med lite skräckblandad förtjusning jag gör sådant här då och då, för egentligen har jag en hatkärlek till kameror. Och kanske har jag också en tragisk syn på mig själv, för jag är osäker som en tonåring på mitt eget utseende. Kan tycka att jag är ful och bedrövlig i största allmänhet och inte vilja visa mig för en enda människa. Det kanske låter konstigt att vilja utsätta sig för "modellande" då, men där resonerar jag som så att man får en snygg make up, fotografen är duktig och har rätt ljus i bakgrunden och tillsammans kan detta bli underverk.

Av just den anledningen att mitt liv ibland känns tråkigt passade en fotografering väldigt bra nu. Jag vill ändå komma ihåg hela den här sjukdomsperioden som mer än smärta, mer än trötthet. Den var också rolig mellan varven, jag mådde bra mellan varven och jag kunde också se bra ut mellan varven (tycker jag i alla fall, ni får väl döma av bilderna nedan och tycka något annat om ni känner för det).

Vid tretiden i eftermiddags gav jag mig i väg, med tre ombyten och spänd förväntan. Tyvärr gjorde jag dumheten att vricka eller stuka foten på vägen till studion. Använde ett par skor som har helt platt sula men som är lite uppbyggd i hälen, en så kallad kilklack. Och det är bara att inse, jag har varken styrka eller balans i ben och fötter längre, trampade snett med vänsterfoten alldeles för många gånger på vägen och nu har jag jätteont :( Lite störigt - och samtidigt lite skönt att ha ont på ett helt annat sätt än cellgiftsont! Det här är en normal smärta som känns lättare att leva med. Fast vi får väl se, blir den långvarig kommer jag nog tjura lite...

På plats i studion, med det något fåniga namnet Modellfabriken, var det först make up som gällde och jag blev så himla snygg! Visst kände jag mig lite som fejk, med lösögonfransar (eftersom jag tappat nästan alla mina nu) och ditmålade ögonbryn - men snyggt blev det, så det så. Och sedan mötte jag världens trevligaste fotograf, som alltså ligger bakom samtliga bilder i detta inlägg. Han utsatte mig inte för allt för besvärliga poser (med cellgifter i kroppen är det alltid lättast att bara stå rakt upp och ner, med jämn fördelad balans i fötterna) och hade tålamod när jag vinglade till de gånger benen skulle vara i kors. Och roligt var det, sannerligen.

Nu ska jag försöka vila min skadade fot (tog inte de besvärliga skorna när jag skulle åka hem sedan, då blev det pålitliga Converse som är omöjligt att trampa snett i) och samtidigt packa, i morgon bär det av till Småland igen!

Bäst just nu: Kicken att se sig själv på bild och bli nöjd. Den kan man leva rätt länge på!