Alldeles för vaken

I dag undrar jag hur jag hade mått om natten hade flutit på som man vill att en natt ska vara. Nu tycks jag ha kommit in i ett irriterande träsk där jag sover riktigt uselt. I natt tror jag det blev ungefär tre timmars sömn totalt. Först kändes det som att jag inte sovit ett dugg, men någon gång i morse insåg jag att jag drömt att jag åkt bil med mellofestival-Eric Saade som det ju grymtats en del om i pressen de senaste dagarna - den lille pojkspolingen tycks göra en grej av att han ofta parkerar på handikapplatser eftersom han inte orkar leta upp en "vanlig" parkeringsplats. Även i min dröm ställde sig Saade på en handikapplats och jag la huvudet på sned, tittade på honom med milda rådjursögon (jag har normalt inte alls sådana ögon men drömmar är ju som de är) och sa som en lite fånig tjej (alternativt ett lite fånigt rådjur) "Snääälla Eric, det är faktisk feeeel att stå på den här platsen!". Sedan ilsknade jag till lite, spände de inte fullt så snälla rådjursögonen i honom och röt "Nu slutar du larva dig och så ställer du bilen på en normal parkeringsplats!!". Han gjorde genast som jag sa, så även om natten inte var så god för mig gjorde jag i alla fall något gott! Förvisso bara i drömmarnas värld, men ändå...

När jag vaknade och gick upp i morse, klarvaken klockan halv sju, kändes kroppen bedövad. Som att jag dragit på mig århundradets influensa under natten och hade absolut noll krafter på grund av det. Det har väl blivit lite bättre under de timmar som gått denna dag men det känns fortfarande som att kroppen är i enormt behov av vila. Inte så mycket sömn dock, jag är inte alls så sömnig som jag borde vara. Får bara hoppas det blir bättre i natt, vill helst inte behöva börja med sömntabletter igen. Men den kropp jag har slutar aldrig förvåna mig, den har gjort sig så påmind under detta år, mer eller mindre varenda dag. Som ett barn som ständigt söker uppmärksamhet drar den hela tiden tag i mig och säger "Men hallå, jag då?!? Titta på mig! Kolla här vad jag kan...". Och när jag försöker strunta i kroppen som lever rövare på det ena eller det andra sättet blir den så stött som bara ett barn kan bli som upplever sig åsidosatt. "Men vänta nu... Vad då, försöker du ignorera mig nu?? Hur vågar du?!? Bara för det tänker jag sätta mig här och skrika och sparka allt jag kan och göra livet riktigt besvärligt för dig! Aaaaahhhhh....". Svar nej - vi är inte alltid så goda vänner, kroppen och jag.

Hur mycket det beror på den frånvarande sömnen i natt vet jag förstås inte, kanske skulle kroppen göra ont och vara trött i dag ändå. Och det är bara att låta den hållas, mata den med lite värktabletter och försöka slå dövörat till när det går. En vacker dag lugnar den väl ner sig - lämnar sin smått självcentrerade barndom, sin struliga tonårstid och mognar. Växer upp och beter sig som folk! Man kan i alla fall hoppas.

Bäst just nu: Jag känner ingen från Finland som kan påminna om den pinsamma hockeyförlusten i går. Jag kan låtsas att den var en dålig dröm bara, som lyckades leta sig in under de få sömntimmarna...