Ibland får man skratta åt eländet

I dag har det sprungits Stockholm marathon. Jag hade inga som helst planer på att medverka men med facit i hand gjorde jag nog det ändå. Det kändes i alla fall så efter mammas och min stanrunda. Har inte gått på stan på evigheter och det tog förstås alldeles hejdlöst på krafterna, trots att vi både gick sakta och lite. Ibland blir jag smått knäckt över att jag inte har några krafter. Jag minns inte längre hur det känns att orka nästan hur mycket saker som helst! Jag längtar dit men det känns som att det ligger så långt fram i tiden att jag inte ens kan drömma så långt bort. Jag kämpar och tar mig ett steg framåt men faller två steg bakåt - eller mår med andra ord bättre ena dagen för att må sämre den andra. Mitt tålamod börjar verkligen tryta, är så trött på att ha ont och inte ha krafter någon längre stund. Men jag stretar på, en vacker dag blir det bättre. En dag.

Dags att knyta på sig skorna för att springa marathon! Eller vänta nu, det kanske var gå på stan jag skulle göra... Båda sakerna är ungefär lika jobbigt när man har en cellgiftskropp.

Hur trött jag än blev var det ändå trevligt att komma ut lite i dag. Det blev inga stora inköp, bara en bukett pioner - vilket inte är så bara när man tänker efter. Är ju hemma ett tag nu och då är det inte fel med något vackert på matbordet.

Stora inköp på dagens stantur. Eller nej. Däremot fint inköp!

Kvällen lär bli lugn, i dag har jag ont och värktabletterna tycks inte riktigt hjälpa denna dag. Men vi ska nog lyckas roa oss ändå mamma och jag. Mitt i allt jobbigt hittar vi saker att skratta åt. I går låg jag i soffan och vid något tillfälle lutade jag huvudet bakåt där en lampa står och hamnade således med ansiktet i dess sken.
- Vad gör du? Solar solaruim? Gör inte det, man kan få cancer av sådant, sa mamma.
Vet inte när jag senast skrattade så mycket (ja, jag är väldigt lättroad), det var en totalt oväntad kommentar (så makaber humor brukar hon vanligtvis inte ha) och på något sätt så befriande! Ibland måste man skratta åt sin situation, åt sitt elände - annars blir det bara för tungt. Mitt i smärta och trötthet, sjukskrivning och kraftlöshet gör man det bästa av kaoset. Och ett gott skratt lär ju förlänga livet. Ett liv som förhoppningsvis är bra mycket friskare!

Bäst just nu: Soffan och fotpallen. Skönt för en kropp som denna gång inte blev det minsta bättre av att röra på sig!