Minnet vandrar bakåt

"Någon måtta får det faktiskt vara på slöheten" har jag tänkt i dag och faktiskt gått från tanke till handling och varit riktigt aktiv! Eller tja, allt är ju relativt, men om man ser på hur de senaste dagarna har varit har det i alla fall varit lite mer fart på mig i dag. Bara inne hos mig själv, genom att packa upp resväskan (äntligen) och småfixat med saker som behövde småfixas. Fick lite ångest när jag på förmiddagen satte mig ute på balkongen och insåg, av ljudet nere på gatan att döma, att det var föreningens städdag i dag. De som medverkade i närheten av min balkong ägnade flera timmar åt att ganska högljutt sopa trottoaren, kanske såg de mig i solstolen och tyckte jag var en dålig människa som inte hjälpte till... men det struntar jag i så fall i, jag har fått använda alla krafter för att lyckas packa upp min väska - gå omkring ute och sopa, rensa i rabatter och klippa buskar är faktiskt mer än vad min kropp klarar av och så är det med det.

Slarvat lite med värktabletterna i dag, tänkte testa om det gick att leva utan dem - det är ju faktiskt den vecka nu då jag ska må som bäst! Uppenbarligen håller inte kroppen eller monstren med, så vid tretiden fick jag gå loss på pillren igen. De hjälper inte lika bra när man inte tar dem med mer jämna mellanrum, men det är ju mitt eget fel att jag håller på och testar vad kroppen pallar för. Undrar verkligen hur nästa cellgiftsomgång blir, blir det snälla monster eller blir det den trilskande, tjuriga sorten som vägrar ge sig?

I morse när jag satt och läste Dagens Nyheters söndagsbilaga vandrade minnet bakåt i tiden. Det var ett stort reportage om 65-årige Hans som förra året drabbades av prostatacancer. En journalist och fotograf har följt honom från operationen i höstas till ett hyfsat normalt liv i dag.
Jag är alltid lite kluven när jag läser eller hör något om cancer. Vet liksom inte om jag vill läsa eller höra vidare, om jag vill ge mig in i någon annans historia och riskera att läsa eller höra något jag inte vill ta del av, inte vill veta, inte vill påminnas om. Vad detta något skulle vara vet jag inte, inte alls faktiskt. För även om det inte är samma cancer finns det ändå någon sorts tillhörighet med alla som drabbats, jag känner ofta (men inte alltid) igen mig i tankar och funderingar. Kanske är jag bara rädd för att läsa eller höra om någon som tycker att livet är skit i och med denna sjukdom och då tror att jag ska dras med. Varför jag nu skulle göra det...

Nåväl, Hans log så glatt på bilderna att jag tyckte det var en god idé att läsa artikeln. Och under tiden kastades jag tillbaka till mina två egna operationer. Den första i slutet av november då läkarna trodde de skulle operera bort en muskelknut och blev förvånade över att hitta en tumör. Uppvaket när jag mådde så illa att jag ville kräkas bara jag vred huvudet en halv centimeter åt det ena eller det andra hållet, hur jag fick blunda när två sjuksystrar körde upp min säng till avdelningen - en väg som sannerligen inte var spikrak och således fick hela kroppen att liksom kränga runt. När jag dagen efter fick veta att det faktiskt var en tumör. När deppdygnet kom och jag trodde att jag för evigt skulle må mer uselt än jag någonsin mått förut, hur kroppen gjorde så vansinnigt ont att jag bara grät för jag kunde inte göra något annat.

Och sedan började jag tänka på den andra operationen, mellan jul och nyår. När jag visste att jag från och med då inte skulle kunna bli gravid men att livet skulle gå vidare ändå. Hur glad jag var när jag på uppvaket insåg att jag inte mådde det minsta illa. Den helvetiska smärtan i axeln (som även Hans fick. "... en inte helt ovanlig reflex, orsakad av att nerverna i buken har blivit irriterade under ingreppet.
- Jag fick morfin, men det hjälpte ingenting, det var som om någon stack in en kniv rätt in i nyckelbenet, säger Hans efteråt". Och där sa han precis som jag kände, se inlägget Rapport från sjukhussängen från 2010). Det långa deppdygnet som blev nästan två deppdygn och omigen trodde jag att jag för evigt skulle må mer uselt än jag någonsin mått förut, omigen gjorde kroppen så vansinnigt ont att jag bara grät för att jag inte kunde göra något annat - och vid det laget borde jag ändå ha vetat bättre.

Ja det var många tankar som kom men slutsatsen var ändå att det är så skönt att den där biten är över! Jag har en lång väg kvar men det mesta tråkiga, jobbiga bör ändå vara klart, lämnat bakom mig. Det är bara nya tag som gäller för att till slut komma fram till målet, att må rakt igenom bra. En dag så...

Bäst just nu: I morgon inleds sista cellgiftsveckan. Ja, jag vet att jag inte fått klart besked än om cellgifterna blir av på tisdag, men jag har ju följt schemat alldeles utmärkt alla andra gånger, det vore väl löjligt att stupa på mållinjen nu?! Nej här ska inte stupas, så det så. Men ni kan ju ändå få hålla tummarna för att behandlingen blir av som planerat...