-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Måndagskväll.
Än en gång får jag tillfälle att skriva några rader på Emmas blogg. Jag ska försöka. Drygt tre månader har gått sedan jag skrev förra gången, tiden har gått fort samtidigt som den stått stilla. Allt har stannat av, ändå måste varje dag fortgå precis som vanligt.
Jag minns när Emma var fyra år och precis fått diabetes, vår sorg var så stor och världen stannade upp, men bara för oss. Andra skrattade och skämtade som vanligt, det kändes så märkligt. Samma känsla infinner sig nu också. Saker inträffar varje dag för så många människor, händelser som gör att deras värld stannar av och kanske för all framtid är förändrad. Det gäller att se sig omkring och se vad man kan göra för att underlätta i allas våra olika sorger. Omtanke är ett väldigt fint ord.
Här i vätterbygden är det en vacker kväll. Syrenerna och äppelblommorna är som finast. Vättern ligger alldeles blank och småfåglarna kvittrar på för fullt. Jag ser och hör, men ändå inte.
Dagarna för Emmas del består till största delen av vila och att ha ont. Ibland när man läser det Emma skriver - att vi bakar, att hon fotograferas, träffar vänner etc, så kan man kanske tro att det är ganska bra. Det är det stundtals, men den allra största delen av tiden är det väldigt kämpigt. En liten aktivitet följs av utmattning och sängläge. När Emma ska gå uppför trappan hör jag hur hon får hasa sig upp med hjälp av ledstången och ta flera pauser under tiden. Allt gående går väldigt sakta och ofta med skälvande ben.
Det är så svårt att uttrycka vad man känner och att inte kunna göra något mer än att vara bredvid och att försöka underlätta dagarna.
Mitt i allt det svåra så beundrar jag Emma för hennes tålamod. Någon skrev i en kommentar att det största modet är tålamodet. Håller med.
Har så otaliga gånger varit förundrad över hur Emma hanterar situationen. Jag önskar av hela mitt hjärta att alla goda krafter ska samverka så Emma ska få lättare dagar med mer kraft, styrka och en ny hälsa.
Tack alla ni som fortsätter att uppmuntra genom kommentarer och hälsningar, kanske är det svårt att förstå hur mycket det egentligen betyder, när ens eget liv är som vanligt.
Det var några av alla tankar som rör sig i huvudet, från en något mörkare kväll här vid Vätterspetsen.
/Inger
Hej Inger!
SvaraRaderaDu är ett superstöd för Emma. Gör dagarna bättre för henne. Med det är svårt att se sina barn lida så oerhört. Det gör ont i hela kroppen. Det känns även här på andra sidan Vättern. Önskar så att allt skall ljusna snart.
En varm systerkram till dej!!
Tack Ylva! Ja, det är oerhört svårt och frustrerande att inse att man inte kan göra någonting, mer än att underlätta. Overklighetskänslan infinner sig ofta.
SvaraRaderaSkönt att du finns som stöd på andra sidan pölen.
Nu hoppas vi på en lättare morgondag.
Kram tillbaka!
Så fint du formulerar krisens och sorgens scenario. Det där att allt stannar - men bara för de drabbade - är på pricken. Visst är det märkligt att livet kan pågå som om inget hänt, just när det värsta har hänt! Bra dock, i det där stillastående, är att tiden ändå går och med tiden kommer, förhoppningsvis, även hälsa och krafter tillbaka. Och ja, tålamod är verkligen det största modet! Kram!
SvaraRaderaHej Inger! Vilka starka ord, vilken känsla ...det får mina tårar att rinna. Jag minns den lilla tös som dag o natt fick sträcka fram sitt lilla finger för att ta blodprov. Alla dagars tim då ni oroade er för hur hon skulle få i sig maten efter att ni gett henne sprutan, Hon var ju inte stor... men redan då hade hon styrka och envishet, som gjort henne till den hon är. En otroligt söt och underbar och klok person.
SvaraRaderaVi som är runt er, har er ständigt i tankarna, och fyllda av olika känslor, bra att du skrev i gästboken så att även du nu får styrkekramar från oss.
Britta
lilamonica: Tack för fina och kloka ord.
SvaraRaderaAllt är som vanligt-inget är som vanligt. Det känns så märkligt att befinna sig mitt i vardagen men ändå helt utanför. På plussidan är att man tar till vara på varenda liten ljusglimt och förstorar den. Så kan man andas vidare ett tag till. Dina kommentarer är ljusglimtar!
Kram!
Kära Britta!
Tack för att du/ni finns med och också visar det. Som sagt, det betyder mer än vad någon kan ana. Tanke och handling hör ihop. Ja, det är många händelser som passerar revy och Emma fick i tidiga år lära sig att
hantera svårigheter. Kunde räckt kan jag tycka.
Tack för omtanke,
kramar!
Hejsan! Önskar såå att detta snart får vara över och att Emma så smått börjar känna igen sig!! Må detta vara över snart! Tänker på er alla!! Kramar oss i VBG
SvaraRaderaHej Karin, tack för att du hänger i. Ja, det finns ingen större önskan i livet än just det du skriver. Allt annat betyder nada. Emma ligger här bredvid och hälsar. Vi vill gärna göra ett västkustbesök framöver, hoppas att det kan gå.
SvaraRaderaStora kramen tillbaka till hela lilla familjen!
Hälsningar till er som finns runt Emma och naturligtvis till Emma.
SvaraRaderaFortsätter att tänka på er alla.
Kramar!
Tack att jag får läsa Emmas blogg.
SvaraRaderaTack för alla fina bilder, tankar och funderingar över livet som Ni lever i.
Jag ber att Ni ska få kraft och tålamod att orka kämpa vidare.
kram Karin Zachrisson
Vill alltid skriva, men det känns så futtigt. Säger "snart aftonbön" och även om jag vet att det är det allra bästa jag kan göra så känns det så futtigt litet.
SvaraRaderaMen nu är det snart aftonbönsdags och .............
Längtar efter den dagen när Emma och jag ska sitta där på redaktionen och läsa Dagen och irritera oss på fel. Säga: "Jag tar lunch" eller "ska vi fika". Allt ska vara som vanligt.
Kramar
Birgitta
Isa: Tack för hälsningar och support. Bra att du finns där.
SvaraRaderaKram tillbaka!
Karin: Emma hälsar att du är välkommen att läsa och följa hennes dagar.
Tunga dagar, ibland lättare dagar, då är det skönt att veta att det finns stöd i bakgrunden.
Kramar!
Birgitta: Snart lämnar jag med varm hand bloggen till Emma igen.Hon har tagit lite ledigt idag, viloläge. Återkommer kanske senare i kväll.?
SvaraRaderaEn hälsning är aldrig futtig!!! Birgitta, din närvaro är så betydelsefull, jag vet! Jag ska ha som målbild att Emma och du ska sitta tillsammans på jobbet igen, precis som vanligt. Kvällsbönen känns bra!
Kramar tillbaka!
Ja, Inger , att se sitt barn lida är det absolut värsta en förälder kan uppleva. Som närstående kan man känna en maktlöshet och frustration över att inte kunna göra mer......om du förstår. Jag ser också det märkliga i att livet runt omkring kan fortgå som vanligt när man ser sitt älskade lilla hjärta lida så förtvivlat. Kram till dig och Emma ´denna tisdagkväll. Lisa
SvaraRaderaLisa: Ja, du har satt ord på alla känslor vi har. Det är så märkligt att allt fortgår som vanligt när inget är som vanligt. Känslan av att vilja göra vad som helst för att förändra men inte kunna göra någonting, så svårt.
SvaraRaderaTack för hälsningen och kram!
Hej Inger!
SvaraRaderaBra skrivet och formulerat. Något som Ni har gemensamt Emma, Du och Staffan. Förstår att det är jobbigt att vara "bredvid" och inte kunna göra så mycket. Eller... - man förstår nog inte Er situation, utan att upplevt det först. Jag har förstått på Emma vilket oerhört stöd Ni är, och vilken uppmuntran Ni ger och kan ge henne! Fortsätt med denna goda kamp - tillsammans. Vi är många, många som är med Emma och Er i böner och tankar - varje dag. Vi finns till för Er alla!! Många Kramar från Skåne....
Ulla och Stig
i Vittsjö
Ulla & Stig: Nej, det går inte att föreställa sig hur svårt det är och det kan man inte heller begära att någon ska förstå.. Emma har haft och har riktigt tuffa dagar sedan hon kom hem.Sängläge så gott som hela tiden.
SvaraRaderaDet värker i hela kroppen när man är bredvid utan att kunna göra något.
Känns som det skulle vara lättare att ta ner månen än att få hjälp ovanifrån.
All hjälp och stöttning mottages mycket, mycket tacksamt!
Kram från oss alla!