Jag trodde, naivt nog, att de sista cellgiftsomgångarna skulle bli något lindrigare. Speciellt eftersom den smärtsamma taxoldosen drogs ner och jag började knapra vitaminer morgon middag kväll för att hindra biverkningarna. Och förra gången verkade ju allt vara frid och fröjd efter den första veckan, smärtan försvann och orken återkom. Tänkte att resten, de två sista omgångarna, blir en baggis. Jo men tjena...
Nu har det snart gått två veckor, jag har fortfarande ont och söker efter krafter med ljus och lykta. Cellgifter lever efter helt andra lagar och regler om man jämför med alla andra sjukdomar och tillstånd där det faktiskt går åt rätt håll från dag till dag. Här levs ett jojo-liv och monstren tycks ha svårt att bestämma sig för var de ska gå. Rakt framåt på vägen som leder till ett slutmål utan smärta och orkeslöshet verkar inte riktigt vara deras melodi. Några steg framåt, men gärna några tillbaka också, eller några snedsteg ner i diket och klampa runt i leran och sörjan av smärta och orkeslöshet. Jag vet inte om vi börjar tröttna på varandra eller om det bara är jag som tycker att samarbetet lyser md sin frånvaro. Om de härjar runt i min kropp kan de väl ändå visa liiite hänsyn?
I förrgår började en ny biverkning göra entré riktigt ordentligt. Jag har känt av det stundtals förut, men under valborgsmässoaftonen gick monstren fullständigt bananas i benen och fötterna. Det handlar om krampattacker, det hugger till i tid och otid. När det var som värst gick det inte många sekunder mellan attackerna, som i sina värsta stunder gör att hela kroppen skakar av smärta. I går lugnade det ner sig lite och i dag är jag än så länge attackfri - det kan gärna få fortsätta så. Jag tycker det kan räcka helt och hållet nu, det är en vecka kvar till nästa behandling - den sista! - och det skulle inte alls sitta fel med dagar fulla av ork nu. Jag hoppas monstren styr upp sina steg och koncentrerar sig på att gå framåt.
Bäst just nu: Det måste ju vara bra att Osama Bin Laden är död, även om en brutal hämnd säkert lär komma någonstans. Karl´n var ju inte rolig. Förutom i följande scen från roliga roliga roliga Family Guy:
Hej igen Emma! Tycker att du är så otroligt positiv och stark, blir verkligen imponerad av dig! Kämpa på, snart är du klar med de hemska cellgiftsmonstren! Själv ska jag få min första cellgiftsbehandling nästa vecka, börjar få panik och ångest...speciellt över att tappa håret eftersom jag älskar mitt hår men sen även hur jag kommer reagera på cellgifterna! Försöker just nu vara så aktiv jag kan eftersom jag känner mig piggare och gladare då...men i huvudet bara snurrar tankarna.
SvaraRaderaLinn: Tack :) Ja det känns väldigt skönt att det går mot slutet nu. Hoppas inte jag skrämt upp dig med allt prat om biverkningar - vi får verkligen hoppas att du inte får så mycket av den tråkiga sorten, vissa människor mår ju faktiskt riktigt bra under hela behandlingen!
SvaraRaderaJa hårtappet är ju inte kul, det känns fortfarande konstigt när jag ser min skalle i spegeln, man vänjer sig aldrig. Men det sägs att när håret väl växer ut igen är det finare än det var innan, du får försöka trösta dig med det.
Det är bra att du är aktiv, om cellgifterna skulle dra ner på din ork mycket framöver är det skönt att ha gjort många saker innan det började, det är lätt att glömma att man faktiskt har haft ett aktivt liv om månaderna går och man mest har ont och/eller är trött. Förhoppningsvis slipper du som sagt det!
Jag vet hur lätt det är att tankarna snurrar men mitt råd är att inte tänka så mycket - om det går att låta bli. Man ska naturligtvis försöka förbereda sig mentalt så mycket man kan men eftersom det inte går att säga hur man kommer må är det bästa att leva dag för dag - så har det i alla fall varit för mig. Morgondagens bekymmer får man spara till morgondagen - kanske hinner bekymren vändas till något annat under natten. Det viktiga för mig har varit att ha tålamod, cellgifter tar på krafterna mer än man vill... Så ofta du orkar rekommenderar jag dig också att umgås med nära och kära, det är en energikick som hjälper en ganska långt! På det sättet kan man komma ifrån sin egen sjuka vardag en stund och det behöver man! Och du får givetvis höra av dig när du vill :)
Egentligen är det rätt så obegripligt att behandlingen som ska göra dig frisk är det du blir sjuk av. Känns knas att det är så. Men vad annat kan du göra än att uthärda. Bra att du kämpar på! Majkram till dig! (Maj är månaden då biverkningarna förhoppningsvis kan klinga av för gott.)
SvaraRaderaMonica: Ja visst är det knasigt! Men det är mycket man inte förstår här i livet... Det skulle passa mig utmärkt om det är denna månad då allt blir bättre, gärna för mig :) Kram!
SvaraRaderaEmma, en liten hälsning. Vill inte att du ska ha ont och vara trött, om jag ändå kunde göra något för dig.
SvaraRaderaTänker i alla fall på dig, jättemycket och därför vill jag tala om det, ikväll oxå!!!
Världens mesta kramar, världens bästa Emma!
Hej Emma! Åh, dumma biverkningar!! de verkar ju inte alls vilja samarbeta just nu! Grr....
SvaraRaderaTänker på dig och sänder dig styrka!! Om en liten stund ska jag och Elliot till mitt jobb och hälsa på. Tänk att det faktiskt finns ett jobb där man ska passa tider mm....Men det blir kul att få träffa alla! Måste rusa...Elliot ska få lite gröt innan! Kramar till dig
Hej Emma!
SvaraRaderaDu är verkligen en kämpe. ut i fingerspetsarna. Jag beundrar dig som ändå håller modet uppe, även om det tryter i bland (vilket är helt förståeligt). Vad skönt det ska bli när sista omgången är över. Då måste du fira ordentligt när väl monsterna har försvunnit.
Just nu är vi hos min bror och fru Caroline E. det var ju hon som gav mig adressen till din sida som jag följer noga.
Ha en bra dag.
Kram Anna A
Isa: Nej det är trist att inte känna sig på topp, men det är bara att ta. Kämpa på och hoppas att nästa dag blir bättre liksom.
SvaraRaderaTack och kram!
Karin: Eller hur, de trilskas mest!
Haha, vi är lite på samma nivå du och jag nu, jag känner mig också helt ovan vid att passa tider, den dagen jag börjar jobba och väckarklockan ringer på morgonen kommer jag inte fatta ett dugg! Man vänjer sig snabbt vid andra rutiner... Kram!
Anna: Tack :) Ja då ska det firas, vet inte hur än men det tål att tänkas på!
Åh vad trevligt, om du återvänder till datorn under tiden du är där och läser detta får du hälsa dem så jättemycket!
Detsamma och kram!
Idag är det tisdag - och nästa tisdag SISTA BEHANDLINGEN. Så härligt. Sen måste det ju bli bara bättre och bättre. Wow!! Monstren kommer att försvinna all världens väg.
SvaraRaderaKeep fighting i den här berg- och dalbanan. Hoppas solen lyser på dig idag. Den lyser där jag är.
Önskar dig och hoppas på en bättre dag idag.
Hälsokramar i kubik från Närkesslätten.
Ylva: Precis! Det känns ju hur bra som helst :)
SvaraRaderaJag ska göra mitt bästa! Kram