Träning och mat = svår kombo

Då sitter man i sin fåtölj igen! Ganska slut efter dagens sista träningspass och ska snart ta en välbehövlig dusch. Dagen började redan vid tretiden, väldigt tidigt i morse alltså. Vaknade av lågt blodsocker och var alltså hungrig. Blev lite sur, det är få saker som kan göra mig så irriterad som mitt blodsocker. Åt massor i går och tog ju bara en timmes promenad, om den ens var så lång. Ändå sjönk jag som en sten! Tänkte att denna dag skulle bli en utmaning diabetesmässigt eftersom hela tre träningspass var inplanerade. Hur skulle det gå?

Klockan åtta i morse var det Ai Chi som gällde. Jag förstår om ni tycker det är rena grekiskan. Eller snarare japanskan. Ai Chi uppfanns av någon japansk professor vill jag minnas, som ett alternativ till den hårda träningen det japanska landslaget i simning hade. Ai Chi är översatt till svenska helt enkelt mjuka och lugna rörelser i vatten. Vi var några stycken som bestämt oss för att inleda vår tisdag med en dos Ai Chi (utan att vi då visste att det hette så, det fick vi lära oss när det var dags att börja röra sig och andas rätt) i simbassängen för att sedan äta en ordentlig frukost. Jag gick ner redan innan passet och tog en smörgås eftersom blodsockret fortfarande var åt det låga hållet.

Jag har inte tagit några bilder på bassängen än men jag är ju kvar i många dagar till, så det kommer. Fast ta kort när man är i vatten är ju inte så lätt, alltså får ni bara tänka er att vi plaskade runt lite där, åtta-tio personer, två män och resten kvinnor, alla i svarta badkläder utom jag som körde på tokrosa bikiniöverdel och randig underdel i olika nyanser av rosa, grönt och gult. Jag gillar färg, okej? Efter en halvtimma hade vi andats och rört oss mjukt och lugnt, var tillräckligt vakna och väldigt hungriga. Jag sänkte insulindosen ett par snäpp och åt en större frukost än jag någonsin gjort förut - och efter det sköt naturligtvis blodsockret upp i höjden! Det förvånar mig dock inte om jag även i natt vaknar med blodsockerfall, min diabetes lever sitt eget liv nu för tiden, men det borde inte vara några större problem i vilket fall som helst. Även om vi rört på oss ordentligt i dag äter jag som en häst.

På tal om hästar borde jag verkligen haft med mig kameran efter lunchen i dag när vi fick en kurs i stavgång. Det finns en liten djurpark i närheten av kurorten och där fanns det bland annat två små hästar som villigt lät sig klappas. Jag tar förmodligen med mig stavarna - och kameran! - i morgon och låter er följa med bland djuren och naturen!

Har bara varit inne och vänt i mitt rum i dag känns det som. Så här ser det förresten ut om man går ut på min balkong och tittar ut:

Fint hus och fin höstnatur. Man kan titta på värre saker!

Efter 45 minuters stavgång satt jag med två rehabkolleger och drack kaffe i salongen, innan det var dags för 45 minuters styrketräning. Precis innan lunchen, som i sin tur alltså låg precis innan stavgången, hade vi fått en timmes genomgång på alla maskiner i träningshallen. Vi har alla fått ett personligt program med övningar i maskiner som passar var och en av oss - jag ska mest fokusera mig på att få styrka i benen och att återfå balansen. Har i dag tränat lårmuskler, vader och allt annat som finns i just den delen av kroppen, träningscyklat och balanserat med en stor boll. Detta ska göras varje dag - plus alla andra saker som ska pysslas med, både kurser och olika träningsformer. Men än så länge känns det bra, tror att vi alla är motiverade att ta tag i att få igång våra kroppar efter cellgifter och strålning, det sistnämnda har de flesta andra gått igenom (nästan alla har bröstcancer där strålning är vanligt, om inte kanske till och med obligatoriskt). Men just nu ser vi nog mest fram emot middagen klockan halv sex och så kvällsfikat i kväll. Jag ska ha med mig kameran då, i morgon får ni fler saker att titta på - jag lovar!

Bäst just nu: Att kroppen inte tokprotesterar när man helt plötsligt går från nästan ingen rörelse alls, till att vara i farten väldigt mycket mer. För ungefär två månader sedan orkade jag knappt gå en halv kilometer, för att inte tala om hur få meter jag orkade med när jag var mitt uppe i cellgiftshysterin! Men kroppen återhämtar sig, trots att jag ibland tvivlade på att det skulle ske - nu är jag plötsligt en träningsmänniska! Typ...