Men dagen började med första dagen på en period av halvtidsjobb. Det gick väldigt bra kan jag meddela! Jag blev lite småorolig ett tag på eftermiddagen, fick väldigt ont i fötterna. Har jättebråkiga fötter nu, kvällarna och nätterna är rejält tuffa. Blev lite rädd när det började kännas brutalt mycket redan vid tretiden, det är verkligen inte lätt att ha mina fötter just nu! De har ju alltid gjort ont sedan cellgifterna gjorde entré i kroppen men nu är de alltså extra tjuriga. Tagit lite extra värktabletter i dag, det kanske är det som krävs. Vi får väl se hur denna natt blir. Bra, förhoppningsvis.
Nu har det inte bara varit en dag med smärta. Orken har varit på topp får man väl säga, efter en heldag på jobbet. Dessutom var det ju kanelbullens dag! Det firades förstås. Vi firarfikar ofta på jobbet, så fort det finns en anledning att firafika så gör vi det. Och har det gått för många veckor utan anledning att firafika skapar vi firarfika av just den anledningen, typ. Nu fanns det ju anledning - vem vill inte fira kanelbullen?
Kanelbullar. För er som inte fattade det av att bara titta på bilderna... :)
Under fikat pratade jag med jobbarkompisen R som skulle till Hovet i kväll för matchen mellan AIK och vårt älskade HV71. När han frågade om jag skulle med tänkte jag inte en sekund på att jag kanske borde ta det lugnt hemma efter en hel jobbdag, för att liksom inte köra för hårt första dagen. Jag gillar ju hockey, som ni vet. Och om huvudstaden får den stora äran i att besökas av Smålands stolthet - ja då går man på hockey! När AIK i tredje perioden gjorde 7-2 tänkte jag för en liten stund att jag kanske borde varit hemma - det var inte jätteroligt att vara på plats då. HV spelade som ett virrigt juniorlag och det gjorde ont i det blågula hjärtat. R och jag funderade på varför vi egentligen utsätter oss för denna sorts "underhållning". Det finns ju så mycket annat man kan göra som är lugnare, som inte kastar en mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje, som inte stundtals är så himla jobbigt! Men vi visste ju att det är just detta vi gillar, att tjusningen med sport är att det kan gå åt alla håll och kanter, att man kan bli så glad över en vinst, så besviken över en förlust men man stannar ändå kvar förstås, man är för evigt trogen och tänker att "nästa match - då blir det bättre!". Att gå på bio eller vara ute i skogen och plocka svamp är liksom för stillsamt, vi trivs med topparna och dalarna (även om vi förstås helst bara vill ha toppar, hela tiden).
Toppar fick vi, totalt oväntat. För plötsligt gör HV mål och det står 7-3. Sedan gör HV mål igen och det står 7-4. Vid det laget var jag nästan (men bara nästan) nöjd eftersom jag kände att siffrorna hade snyggats till en aning. Men HV-killarna ville - tack och lov - annorlunda, och svarade för en alldeles osannolik vändning. När tredje perioden var slut stod det 7-7. På fem minuter har HV71 gjort fem mål. Fem mål på fem minuter. Fem mål på fem minuter!
"Det var det sjukaste jag varit med om. Tror aldrig att jag kommer få vara med om det igen. Vi fick en utskällning av Johan Davidsson i periodpausen och spelade för klubbmärket", sa Oscar Fantenberg till Canal+, som han blir intervjuad av här. Ja, jag vet att det är en suddig bild, men den är trots det väldigt vacker!!
Det är i stunder som dessa jag förstår varför jag älskar ishockey. Och när HV faktiskt vann efter straffar var ju lyckan total bland alla HV-supportrar på Hovet. Jag vet inte om jag tror på det helt och hållet, men jumbotronen säger ju något annat:
Ja, det står faktiskt AIK-HV71 7-8. Magiskt!
HV-spelarna tackar sina fans som fått glädjefnatt efter härligheterna på isen!
Ja jösses, nu ska jag försöka smälta detta och gå och lägga mig. Antingen somnar jag snabbt av ren utmattning med ett leende på läpparna - eller också tar det ett par timmar innan jag kan varva ner. Men det kan det ju i så fall ändå vara värt :)
Bäst just nu: Ja men gissa...!
Ja du Emma, hur kommenterar man detta?
SvaraRaderaJag bara säger: lyckliga du som fick se detta i verkligheten, gott med sådana arbetskamrater som kommer med rätt fråga vid rätt tillfälle.
Tråkigt för alla som inte förstått charmen med idrott, att det oförutsägbara kan hända när som helst. I filmens och i böckernas värld produceras ju det otänkbara men i idrottens värld behövs inga producenter.
Bara lite fattigt att inte den årliga Idrottsgalan har ett lämpligt pris, typ "Årets mest oväntade idrottshändelse live". Då hade HV-vändningen varit nominerad och legat bra till för utmärkelsen, eller hur?
Gott att krafterna räcker för en hel arbetsdag + denna urladdning på Hovet. Det bådar gott!
Kram! Pappa
Heja HV, heja Emma! Två bragder på en och samma dag, för din del att du orkade jobba heldag och sedan kröna det med att gå på match. Nu blev det ju inte vilken liten mesmatch som helst heller, fattar att du var i gasen.
SvaraRaderaHa de´bra tjejen!
Staffan: Jag vet, helt galet, man har ju svårt att tro att det hände!
SvaraRaderaJag håller med, jag var verkligen på rätt plats och har helt rätt kolleger :)
Precis, det är ju verkligen charmen, exakt vad som helst kan hända - I love it!
Ah, synd att det inte är du som skapar priserna där, det hade varit ett klockrent pris och HV hade varit klockrena vinnare!!
Kram!
Isa: Ja heja alltihop! Det var häftigt att orka med allt, det kändes stort :) Haha, ja det var jag!
Detsamma och kram!