Prat, skratt och flams

Så var det afton den tredje dagen! Om man räknar bort söndagen alltså, och det gör jag. Sitter i min säng efter en inte jätteintensiv dag men i alla fall en bra dag. Jag gillar verkligen att vara här! Det är roligt att träna, man är konstant peppad. Vi är ett glatt gäng med lite varierat antal kvinnor som umgås och har väldigt roligt, pratar om allt mellan himmel och jord, skrattar och flamsar. Det är vackert både ute och inne (fast inte så väldigt vackert ute just i dag, när vi var ute och gick vid tvåtiden i eftermiddags var det spöregn. Började ta kort på några kor i den där djurparken ni vet, men jag får återkomma med foton en annan dag eftersom kameran höll på att regna bort redan vid kossorna...) och man blir inspirerad av minsta lilla utomhus-sten, minsta lilla inomhus-ljuslykta.

Alla vardagskvällar har någon sorts aktivitet, för det mesta avslappning eller som i morgon en lektion om vikten av bra kost - eller som i går: kvällsfika (på tal om bra kost). Klart bästa kvällsaktiviteten hittills om jag säger så. Kaffe/te, maffig kaka och glada cancerkvinnor som gör det där jag skrev om i början; pratar om allt mellan himmel och jord, skrattar och flamsar. Det är ett skönt gäng jag hamnat med.

 Kvällsfika i Tornet, som detta lilla rum kallas.

 

 

 Så här ser det ut när pratglada och skrattande kvinnor lyser med sin frånvaro i Tornet.

Dagen i dag började med frukost, morgonaktiviteten bestod av någon sorts självmassage som säkert var bra men som jag inte gick på. Efter frukosten skulle vi egentligen ha en lektion i krishantering (man kan exempelvis krisa lite när man får veta att man har cancer, om det nu var så att ni undrar varför vi ska lära oss sådan hantering) men den blev framflyttad till nästa vecka. Hade tänkt ta en stavgångspromenad i stället, men vad hände vid frukostbordet? Jo, vi satt ett gäng kvinnor som... just det, pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade och flamsade! Svårt att slita sig från gemenskapen och ge sig ut i blåsten med stavar i högsta hugg då... Så frukosten blev längre än det var tänkt, men å andra sidan trevligare. Någon timme senare var det dags för träning med det personliga programmet. Cykling, promenerande och joggande på gåband samt en tur på en cross-trainer (googla på det om ni inte vet vad det är, jag har lite svårt att förklara på ett bra sätt) är uppvärmningen, sedan är det dags för ordentlig träning av benen och balansen och sedan avslutas passet med en liten armövning. Håller på ungefär 40-45 minuter och det är något vi ska göra varje dag. Förhoppningsvis gör jag det lika naturligt när jag kommer hem till Stockholm också...

Efter passet i träningslokalen var det lunch och efter det hade jag en tid hos psykologen, som ska träffa de flesta av oss, om inte alla. Psykiskt har jag ju mått ganska bra under hela den här cancerresan, även om jag kraschat ihop mellan varven är det mest fysiskt det känts riktigt jobbigt. Jag bestämde mig ju redan från den stunden då läkaren sa att det de opererat bort faktiskt var en tumör och inte en muskelknut, att det inte skulle få knäcka mig. Den känslan har jag behållit hela tiden - men det kan ändå vara skönt att prata av sig lite om tiden som gått, om tankar och känslor, med en psykolog. Hon var bra och vi hade ett bra samtal. Mot slutet kände jag dock att jag verkligen var i behov av frisk luft, fick kämpa för att ögonen inte skulle falla ihop. Så efter samtalet begav vi oss ut, tre glada kompisar och jag, i det intensiva regnandet. Det var riktigt skönt!

 Blöta kor.

Sista planerade passet i dag var en timmes föreläsning om stress. Det jag framför allt minns är att så fort bildspelet var över sa vår föreläsare "vad bra, vi hann på en timme, hej då". Inga utrymme för frågor eller någonting, bara en känsla av att stresskvinnan var: just det - stressad, hon ville därifrån. En av mina kompisar frågade ändå vad det är för sorts stress som drabbar en när man får beskedet "du har cancer" eftersom man varken hör eller ser någonting precis i det ögonblicket. Då allt stannar upp och försvinner runt omkring en. Det var tydligen inte stress, det var "det psykiska försvaret" som tog bort ens normala beteende. Men när allt sjunkit in, då kommer däremot stressen. En annan sak som stannade var att det tar ganska lång tid för kroppen att stressa av, om man exempelvis lägger sig på sängen för att koppla av och försöka stressa ner. Närmare bestämt 600 gånger längre tid än det tar att resa sig upp ur sängen och börja stressa igen - för just det går snabbt, på bråkdelen av en sekund närmare bestämt. Att varva ner tar 30 minuter. Där ser man!

Resten av eftermiddagen och kvällen har varit lugn, middag och kaffe i Tornrummet med kvinnor som pratar om allt mellan himmel och jord, skrattar och flamsar. I love it here :)

I morgon är det bra mycket mer fart än i dag, det blir allt mellan gammal vanlig träning i maskinerna till ljusterapi, och så har jag bokat in en skön behandling kurbad, det ni! Hörs i morgon!