Konstnärer kreerar

Jag skriver dagbok varje dag, det sista jag gör innan jag går och lägger mig. I går, när det var 31 oktober, insåg jag att nästa gång jag skriver just den 31:a, så är det nyårsafton. Nyårsafton! Ursäkta, men hur gick det till? Var har det här året tagit vägen? Jag tycker mest det varit en cellgiftsdimma så det känns helt klart som ett väldigt märkligt år. Men okej, det är ju inte dags att knyta ihop säcken och summera året än, så vi lämnar det.

Sov ganska dåligt i natt, trots att jag var helt övertygad om att all träning under gårdagen skulle göra mig toktrött och leda till snabb sömn. Men kanske var det i stället på grund av all träning som jag låg vaken länge, och när jag väl lyckades somna vaknade jag flera gånger. Drömde väldigt mycket knäppa saker, bland annat skulle jag steka köttfärs till en köttfärssås och tryckte också ner några menthos med mintsmak i röran. Väldigt konstig kombination och jag antar att det var en liten ångest som kröp fram där i drömmen, en ångest över att komma hem och behöva laga sin egen mat, till skillnad från lyxen här när man bara blir serverad...

Om jag på grund av all träning var vaken för länge natten till i dag kommer jag somna ganska snabbt i kväll känns det som. I jämförelse med gårdagens smått hysteriska schema har det varit ganska lugnt i dag. Visst har det tränats - ryggympa, stavgång och eget träningspass. På det sistnämnda lyckades jag bland annat trycka in ett inte helt skojigt kaloriförbränningsprogram i crosstrainern, en elak apparat som efter 30 minuters jobb från min sida fortfarande tyckte att jag skulle köra på. Det tyckte inte jag, det hade varit jobbigt redan 10 minuter in i programmet, men ibland är jag så väldigt envis att jag fortsätter ändå, trots att benen och armarna känns som spaghetti. Men efter 30 minuter gav jag upp, hade redan gjort en halvtimmes träning precis innan crosstrainern ville göra slut på mig, och totalt en timmes träning fick sannerligen räcka. Efter detta har jag bara latat mig, ätit god mat och umgåtts med mina sköna rehabkompisar.

I gårkväll efter middagen gick kompisarna Anna-Karin, Petra och jag ner till källaren som bland alla skrymslen och vrår bland annat innehåller ett litet hobbyrum för den skaparglada. Här kan man sitta och måla - på papper, på tavlor, på korgar, på små skrin, på galgar... och säkert en hel del andra saker. Ni som följt mig här ett tag vet att jag målar cellgiftsmonster och kraftfilurer till bloggen ibland - cellgiftsmonster var de som skapades så fort cellgifterna kom in i min kropp. De var små, svarta och sylvasst taggiga, miljarder till antalet, och det enda de gjorde i kroppen var att ställa till oreda. Det som gjorde ont i min kropp under alla cellgiftsmånader var monstren som med hårda boxhandskar slog, med grova kängor sparkade, med allt vad de hade rev och slet på alla muskler, organ och allt annat i kroppen. De höll på nästan konstant, fast ibland tog de en kafferast eller till och med flera timmars sömn om det ville sig riktigt väl, men annars levde de rövare! När jag fick mer och mer krafter var det kraftfilurerna som kom in i kroppen (oklart hur) och de var gulliga, färgglada, snälla och roliga. De vimsade omkring i kroppen och spred glädje, hade det bra, åt glass och sprang omkring för skojs skull - men deras största gärning var att knocka cellgiftsmonstren. Byta ut det tuffa mot det lätta.

Det här har jag som sagt ritat många gånger i denna blogg, med målarfärg eller färgpennor. Denna gång blev det med...

... kritor! Det är dagisvibbar på det, men dagis vill jag minnas var härligt och då är ju kritor också, på något sätt, härligt! Och hur blev då mästerverket? Jo...

 ... så här! Förklaring: Cellgiftsmonstret ligger i ett hörn och är i princip död. Det är inte många kvar av hans sort, kraftfilurerna har tagit över mer och mer och mer. Han har kvar lite dödsryckningar, som ni ser, för än har han inte kastat in handduken. Ibland ser han till att det gör riktigt ont i min kropp - men han är absolut försvagad. Kraftfilurerna är precis som mina rehabkompisar och jag, fulla med kraft. De orkar lyfta vikter och har (precis som vi i går) ett corepass med styrketräning på boll (som synes, han står ju på en matta och har en boll bredvid sig, det ser ni va?). Heja kraftfilurerna!

Nu finns det fler (och större) konstnärer än jag. Vi blev halvfärdiga i går och fortsatte i kväll, då med sällskap av ytterligare en rehabkompis; Leili. Jag umgås verkligen med fantastiska människor - fantastiska på så många sätt - och ett av sätten ser ni ju nedan :)

Hela kreativa gänget samlat, bland staffli, målarfärger...

... och penslar.

 

 

Anna-Karin målar en landskapstavla...

... Leili gör detsamma, fast hon gör förstås ett helt annat landskap (och därefter gjorde hon även ett självporträtt, som ni kan se lite längre ner)...

 

 

... och Petras galgar ska med snögubbebarn (mittenbilden) och pussande snögubbeföräldrar förgylla familjens fjällstuga.

Anna-Karin med det färdiga resultatet i staffliet, en fin tavla i akryl...

... Petra med sina supercharmiga galgar i almoge...

... och Leili, som alltså hann måla två fina bilder i kväll, har här gjort ett jättebra självporträtt i akvarell!

Stora konstnärer har vernissage. Det hade ju självklart vi också! Kanske inte så glamouröst eller planerat och i ärlighetens namn var det en ganska fattig tillställning, utan drinkar och snitsiga tilltugg. Men tänka sig, gästerna (våra härliga rehabkompisar) strömmade in ändå! Fast de ville inte vara med på bild, men jag smygtog på en grupp ben, som inte går att identifiera för utomstående... :)

Efter stående ovationer passar det ganska bra att säga tack för i dag nu, det är dags att gå och lägga sig och sova. Hörs!