Att känna eller inte känna

När man har fått ett helt gäng cellgifter som äter upp ett väldigt stort gäng nervtrådar i kroppen fungerar inte allt riktigt som det brukar. Det är i fötterna jag märker av det, det är ju där kroppen tagit mest skada av sju månaders cellgiftsbehandling. Det är känseln som spökar. Inte så mycket att det stör eller på några sätt blir farligt, jag skulle känna om jag trampade på något vasst och skadade foten, eller om jag trampade snett och stukade densamma. Det är i stället på de små och ganska obetydliga sakerna jag märker det. Exempel: Jag brukar alltid gå omkring med tofflor här hemma, men när jag sätter mig i soffan slänger jag upp benen på fotpallen och tar då av tofflorna. Skakar lite på fötterna så åker tofflorna av. Hör en duns och tar det som ett tecken på att tofflorna nu ligger på golvet och att jag kan vila nederdelen av kroppen på pallen och vifta på fötterna i det fria så att säga. Slänger upp benen - och en toffel sitter nästan alltid kvar på ena foten. Jag känner liksom inte skillnaden på "tofflor på" och "tofflor av", jag luras bara av dunsen - trots att en duns bör betyda att bara en toffel har fallit till marken - och vetskapen om att skakandet på fötterna egentligen bör räcka för att få av tofflorna. Det känns som att jag har fått av mig tofflorna - trots att jag egentligen inte känner någonting.

Samma sak när det gäller känslan på varmt och kallt. När jag bara är hemma brukar dagarna börja barfota i nyss nämnda tofflor. En bit in på dagen kan jag få för mig att jag är väldigt kall om fötterna och att jag bör sätta på mig strumpor så jag inte blir förkyld. Styr stegen mot strumplådan - men när jag känner efter på fötterna går det ingen som helst strumpnöd på dem, de är varma och nöjda, liksom. Jag luras av hjärnan som tänker att "nu bör det vara kallt eftersom det är kallt ute" eller något i den stilen, och därför tror jag att jag behöver värmande strumpor till iskalla fossingar, för det känns som att det är kallt - trots att jag egentligen inte känner någonting.

Allt detta är lite märkligt. Det leder som sagt inte till några problem av vare sig den stora eller den lilla sorten, men det känns lite knasigt och jag undrar om det alltid kommer vara så? Repareras nervtrådarna eller är de förlorade för alltid? Kommer "tofflor av" och "tofflor på" alltid vara en svår sak att känna? Kommer varma fötter och kalla fötter alltid vara en svår sak att känna?

I dag har jag mest ägnat mig åt något jag inte kan skriva så mycket om. Än. Jag har bakat två sorters kakor ur boken Macarons, cupcakes, cakepops och andra söta bakverk, som jag skrivit om innan. Om några dagar ska ni få både smarriga recept och fina bilder (förhoppningsvis, jag har inte kollat så noga på dem) från bakdagen, men ni får vänta lite. För även om ni kära läsare är de viktigaste läsarna i hela världen bör jag ändå vänta tills en annan läsekrets också kan få ta del av de smarriga recepten och de fina bilderna. Jag har nämligen bakat för att göra en recension i tidningen jag jobbar på, och jag tänker att publiceringen ska synkas ihop så alla kan läsa samtidigt. Ett litet försprång kan ni dock få...: Det var ett gott resultat :)

I övrigt har det inte hänt så mycket. Dagen började med stavgång en knapp timme, det var riktigt skönt. När jag kom hem var jag varm i kroppen och kall i ansiktet, en skön känsla den här tiden på året. Det var ganska kyligt när jag begav mig i väg strax efter halv nio i morse (men tydligen inte så kallt att man inte kunde ha på sig superkorta shorts, som en joggande man jag mötte hade). Läste i Dagens Nyheter i dag (jag vet att jag hänvisat till den tidningen flera gånger de senaste dagarna, men jag lovar att jag inte är sponsrad, de bara skriver om saker jag fastnar för!) att fenomen som inte ska finnas i naturen så här års faktiskt finns i allra högsta grad: krassen växer fortfarande utomhus i Småland, i Stockholm finns blommande blåsippor och på både Gotland och i Östhammar har man kunnat äta färska, svenska smultron! Årstiden har fått fnatt och är spritt språngande galen! Jag gillar förvisso att det inte kommit snö, även om jag verkligen gillar snön. Jag bara ogillar det som oftast kommer i samband med snön, förr eller senare: ishalkan. Då är det bättre med barmark, så man kan promenera hur man vill! Och det är inte ens så jättekonstigt att vädret är som det är, i Svealand och Götaland ligger årstiden faktiskt inte efter - än. Till Stockholm ska vintern enligt SMHI:s statistik komma först strax före jul, och i Skånetrakterna blir det enligt samma statistik sällan vinter förrän en bra bit in i januari. Så på många håll i landet är det ungefär som det ska. Bortsett från krassen, blåsipporna och smultronen då.

Nej, slut för i dag - tack för i dag! Hörs.

Bäst just nu: Pappa! Fars dag i dag ju!