Snabb tid, långsam Emma

I dag har jag märkt att dygnets timmar där det är okej att vara aktiv, stundtals är alldeles för få. I dag hade jag planer på att stavgå, städa, packa upp väskorna, tvätta och ett gäng andra saker. Nu när jag sitter framför datorn och inte har hunnit mer än kanske hälften, märker jag att dygnet kunde få vara längre. I alla fall den tid man kan göra saker utan att störa grannarna. Dammsuga klockan tre på natten är exempelvis inte okej när man bor i lägenhet. Men det är nog mest kroppen som stoppar mig. Inte så att jag inte orkar, den vill bara vara lite lat ibland. När det börjar bli mörkt ute och det är dags att tända både lampor och ljus säger den "Hörru, det kanske är läge att sätta sig i soffan nu, med en stor mugg te och kex med den där goda rökta osten från Falköping? Kolla på tv-program som egentligen inte ens är bra? Bara slappa?" Hjärnan, som är klokare än kroppen, säger "Ja, det kan vara läge att sätta sig i soffan med te och ostkex och allt det där - en liten stund. Man behöver ju inte sitta kvar i flera timmar och kolla på tv-program som egentligen inte ens är bra. Det går ju att slappa ett litet tag, och sedan gå upp och göra lite nytta. Skjut inte upp dammsugningen, det finns fortfarande tid!". Tyvärr är ju hjärnan mindre än kroppen, vilket gör att kroppen oftast vinner när jag väl sätter mig ner. I dag tog jag mig dock i kragen och upp ur soffan efter avslutad testund, så det har blivit saker gjorda (dock inte dammsugning). Knapp vinst för lilla hjärnan mot stora kroppen alltså, slutresultat 1-0.

Efter frukosten tog jag tag i min dag genom att gå ut och inviga de nyinköpta stavarna! Det tog ett tag innan jag kom in i det, och jag gillade underlaget i skogen i Falköping bättre - det är skönare att gå på stigar än på asfalt, vilket till största delen är läget under min promenad längs med Norr Mälarstrand. Men fint är det längs med vattnet! Vägen till jobbet och motionsslingan är i princip den samma, fast till jobbet går jag långsammare, stannar och plockar fram kameran ibland.

 

 

I går var det soligt och fint, men det ser ändå lite kallt ut att vara fågel... Fast de här rackarna verkar ju inte klaga!

Efter stavgången var det där med tvätt, uppackning och städning som gällde. Det jag hann av det. Jag vet inte var tiden tar vägen?! Vem stjäl den från mig? Plötsligt blir det kväll, bara så där, och man förstår inte hur det har gått till! Jag vet bara ett moment som störde lite av mina planer. Blev så fascinerad när jag råkade titta ut genom sovrumsfönstret och upptäckte ett stort lövprojekt:

Jag erkänner att jag inte har full koll på hur saker fungerar i naturen. Om någon hade frågat mig var löven tar vägen när de fallit till marken skulle jag nog svara "De förmultnar väl och blir till jord under snön... eller nå´t...". Jag skulle i alla fall inte svara "De krattas ihop i en jättestor hög, och sedan kommer en lastbil med lyftkran på, som lyfter upp alla löv på flaket, kör i väg och... tja, gör något med löven! Slänger dem i en lövtipp. Gör ett gigantiskt pyssel av något slag... Eller nå´t...". Kunde inte låta bli att stå och titta en stund i fönsterspringan!

Har tvättat och packat upp det mesta, så det går framåt - även om det går lite för långsamt för min smak. Tiden går för fort och jag går för långsamt liksom. Men det kan ju vara okej, det är en dag i morgon också.