Krishantering och mys-spakväll

När jag vaknade i morse kände jag för första gången att den här rehabvistelsen faktiskt närmar sig sitt slut. Det känns inte så bra. Visst, en del av mig vill hem för att det är skönt att vara hemma bland alla sina saker, alla sina kläder, allt sitt liv. Liksom. Men här lever man ju som en prinsessa - jättegod mat som någon annan lagat. Träningslokaler som man kan vara i nästan när man vill och där ingen tycker man är svag för att man inte orkar lyfta massor med kilo eller kan balansera länge på ett ben, eftersom vi alla är i samma sits och förstår hur mycket kroppen tagit stryk av cellgifterna. Ett schema med aktiviteter varje dag så man inte behöver planera sin dag eftersom någon annan redan gjort det. Och framför allt: Här finns ett himla bra kompisgäng som jag kommer sakna väldigt mycket. Att umgås med folk som vet vad denna sjukdom handlar om är värt väldigt mycket. Har man inte varit sjuk vet man inte vad det innebär, och som sjuk begär man naturligtvis inte heller att någon annan ska förstå tankar, känslor, tillstånd. Det här gänget förstår.

I jämförelse med de många passen i måndag är varenda dag nu lugn. Fast inte heller i dag har vi suttit och rullat tummarna förstås. Det har varit gruppsamtal, träning i träningshallen (gåband, cykel, maskiner ni vet), psykologbesök, promenad med stavar, stretchpass (dagens mest nödvändiga händelse. Jag tycker vi stretchar efter varenda pass vi har, ändå gör varenda del av kroppen ont! Men de säger att smärtan mest beror på att vi tränat så mycket i två veckor), ett föredrag om krishantering och så kvällens mysigaste: mys-spakväll.

Men innan vi går in på det kommer några funderingar kring det där som hamnade precis före spakvällen. Krishantering, alltså. Det är ett intressant ämne. Så här ligger det till: Att få  exempelvis ett cancerbesked (jag utgår från det eftersom det ligger mig närmast på något sätt) leder för de flesta till en kris. Krisens första fas är chock och man reagerar med förnekelse - vill inte se, höra eller förstå, för "det här gäller inte mig", regression - man vill slippa ta ansvar, slippa vara vuxen, för "jag bryr mig inte", och projektion - man letar syndabockar och riktar sin ilska utåt.
Efter chockfasen kommer reaktionsfasen, där man börjar förstå vad det är för besked man fått och reagerar på det. Då kan ångesten, sömnsvårigheterna och annat trist drabba en.
Så småningom övergår de akuta reaktionerna i en bearbetningsfas, där man försöker anpassa sig till sin nya verklighet med en realistisk syn på hela galna tillvaron.
Slutligen kommer nyorienteringen, där krisen blivit en del av livet. Inte så att man helt glömmer av sin situation för att man är så van vid den, för sorgen och smärtan kan komma upp till ytan när man på olika sätt blir påmind om hur verkligheten är. Och denna nyorientering har ingen avslutning, den lever man i för evigt, för sjukdomen kan komma tillbaka även om det går flera år efter att man blivit friskförklarad. Fördelen, när man kommit så här långt, är att man kan ha fått ett djupare perspektiv på livet, man ser annorlunda på vad som är viktigt och man lever mycket mer i nuet än man gjorde innan man blev sjuk. Och i en prövning har man blivit varse att man har en inneboende kraft som man inte hade en aning om att man hade.

Det här låter ju ganska självklart när man tänker på det. Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Men själv känner jag inte igen det. När jag tisdagen den 23 november 2010 fick reda på att den förmodade muskelknuten läkarna dagen innan plockat ut ur min kropp i själva verket var en tumör, var en av mina första tankar bara "det här ska inte få knäcka mig". När jag några veckor senare fick beskedet att jag skulle genomgå en ny operation och att det året efter skulle bli cellgifter var jag ledsen 20 minuter, men sedan tänkte jag bara "det här ska inte få knäcka mig". Chocken kom aldrig, reaktionen och bearbetningen varade tre sekunder - för jag förstod snabbt hur läget var och anpassade mig snabbt till att livet skulle kunna bli jobbigt men att det skulle fortsätta, trots att det kändes som att det skulle bli en galen tillvaro. Det känns som att jag hoppade in i nyorienteringen på en gång - och det får mig att undra varför jag agerat så onormalt? 1. Har jag fortfarande inte fattat att jag har cancer? 2. Tror jag att läkarna har pratat om en vanlig influensa när de egentligen pratat om tumörer och metastaser, att det är något som försvinner bara man tar det lite lugnt och stoppar i sig lite alvedon? 3. Lever jag i en extremt lång förnekelse och säger "det här gäller inte mig"? 1. Jo, jag har fattat (tror jag). 2. Nej, det tror jag inte (tror jag). 3. Nej, det gör jag inte (tror jag). Jag vill verkligen inte framstå som någon som tror att hon är lite bättre än alla de som krisar, medan jag behåller lugnet och bestämmer mig för att inte knäckas. Jag tycker självklart inte så, men jag undrar verkligen varför jag inte krisat och jag undrar verkligen om krisen kommer sedan, någon annan gång? Hur kommer jag reagera då?

Nu lämnar vi allvaret. I kväll har vi alltså haft mys-spakväll i spa-avdelningen (nähä?!) och relaxditon.

 

En spakväll kan inledas i skönt bubblande vatten. Nu gjorde inte denna kväll det, vi var inte i något vatten någon gång under kvällen faktiskt! Men det känns som bra öppningsbilder, vatten i den här formen är väl lite rofyllt... Det här lilla runda mysstället har jag fortfarande inte suttit i faktiskt, men jag ska göra det innan denna vistelse är slut. 

Om man går förbi jacuzzin kommer man till det inre relaxrummet. Här finns det massor med sköna vilstolar där man kan sitta och vicka lite på tårna som är instoppade i badtofflor! Eller ta en frukt på byrån. Eller bara slappa och ha det skönt. Eller...

... lära sig ge massage! Det var nämligen vad vi fick lära oss av en av våra sköterskor i kväll - att massera varandra. Först satte jag mig i en skön stol och fick massage i tio minuter, sedan bytte vi. Här illustreras detta, om ni nu undrar vad denna bild ska föreställa. Min massagehand på en axel klädd med Mössebergsmorgonrock förstås!

Från det inre relaxrummet kan man se in till stora bassängen genom lamellgardinerna...

 ... och så här ser det ut i bassängrummet, där det också finns en...

... livboj. Förstås.

 Efter att ha varit i i inre relaxrummet flyttade vi ut till ett annat relaxrum (ni har sett bilder därifrån i en tidigare bloggpost i förra veckan). Här satt vi också skönt, i härliga fåtöljer med mysiga filtar.

Här åts det också god plockmat...

... och dracks bubbel eller annan väl vald dryck! En väldigt trevlig och mysig kväll med de härliga rehabkompisarna :)

Nu ska jag gå och lägga mig, även om det tar emot. Det blir ny dag så snabbt om man somnar, och i morgon är det sista hela dagen. Men som det är i nyorienteringen så har man ju lärt sig att leva i nuet, så jag ska ta vara på varenda sekund som är kvar!