Brist på sömn, överskott av kliande

Jag har blivit lite småfascinerad över min jetlag! Den har väldigt svårt att släppa taget känns det som. Jag vet att det är väldigt olika hur man känner sig när dygnen går bananas - för vissa tar det minst en vecka innan de är tillbaka i normala gängor, andra märker nästan ingen skillnad. Jag antar att jag lutar mer åt den första gruppen. På resan till USA märkte jag det bara en kväll, men det kanske var för att jag inte hade tid att vara trött, det var så mycket man skulle upptäcka på inte så väldigt lång tid! Jag har egentligen inte tid att vara trött här heller, har för mycket att göra på jobbet den här veckan. Men trött blir jag några timmar varje dag. Satt inne i studion i dag och la pannan mot skrivbordet, tänkte att jag skulle blunda i max 30 sekunder (ställningen var ju inte så skön så det skulle liksom inte bli frågan om någon längre vila). Tror jag somnade på 0,1 sekund. Drömde till och med. När jag vaknade fattade jag inte alls var jag var men såg efter lite betänketid att jag sovit i drygt 20 minuter! Så kan det gå...

I morse inledde jag en period av sjukhusbesök. Det är ingen jättelång period, vi snackar bara en dryg vecka. På fredag ska jag till diabetessjuksköterskan, nästa måndag ska jag till ögonläkaren (också det diabetesrelaterat. Har man denna sjukdom kollar man synen en gång om året för att försäkra sig om att man har en snäll diabetes och inte den bråkiga sorten, som gärna sätter sig på just ögonen) och nästa torsdag ska jag operera högerhanden. I dag var det alltså också sjukhusbesök, denna gång hudkliniken på Karolinska. Ni kanske minns att jag efter mina cellgifter och mediciner höll på att krypa ur mitt eget skinn för att det kliade så himla mycket på kroppen. Det handlar om tre ställen, ett i mitten av ryggen, ett strax under nacken samt på vänster armbåge.  Jag har testat att smörja in mig med nästan allt man kan smörja in sig med men inget har funkat. Förutom (på riktigt!) att åka till USA. Där var kroppen snäll och okli-ig.

Läkaren, en ung kvinna, pratade om att det förmodligen är en inflammation i huden och sa också att det mycket väl kunde vara så att USA-trippen var bra kroppsmässigt sett (hon syftade förmodligen inte på mängden pannkakor och stora kakor). Inflammationen trivs helt enkelt inte i värme och sol, den kastar in handduken och går och lägger sig kan man säga. Meddelar kroppen att ”nu tycker inte jag det är så trivsamt att klia längre, så jag slutar!”. Ytterligare en anledning att flytta till det stora landet alltså! 

När hon pratade om inflammation och var en sådan kan komma ifrån tyckte jag hon sa att det kunde bli så när man ätit många mediciner. Och var det något jag ägnade mig åt förra året så var det pillerknaprande, ett nästan oräkneligt antal tabletter passerade kroppen under 2011! Jag tyckte det lät väldigt logiskt - eftersom jag gärna skyller det mesta på framför allt cancer och cellgifter, och ibland även på giftstruma - men frågade henne för säkerhets skull en gång till, om jag fattat det rätt.

- Det kan bli så när man har blivit utsatt för mycket fysisk och psykisk stress, blev svaret denna gång.

Jag funderade på det där på vägen till jobbet. Om jag hade känt mig fysiskt och psykiskt stressad under förra året hade nog ingen tyckt att det var konstigt. Det hade varit ganska normalt tror jag, när en människa går igenom cancer och cellgifter med allt vad det innebär är det nog ganska få som ser det som ett glatt kafferep. Tankarna snurrar och man oroar sig. Får ångest och blir stressad. Det är ju bara det att jag inte kände det riktigt så, kände vare sig ett glatt kafferep eller ångest. Jag hade för ont och var för trött för att orka tänka, jag är inte direkt orolig eller ångestladdad av mig och när jag blir stressad skärps koncentrationen och jag gör för det mesta ett bra jobb. Jag försöker verkligen komma på något tillfälle när jag var psyk-stressad. Fys-stressad. Det går inte. Min första tanke när jag fick mitt cancerbesked var ju att jag skulle klara av det, aldrig bryta ihop totalt och krascha. Gudarna ska veta att jag visst bröt ihop och kraschade ibland, men det vara bara för att jag var så trött på skiten - inte för att tankarna snurrade och jag oroade mig. Fick ångest och blev stressad. Så frågan är: Kan man leva under fysiskt och psykisk stress utan att känna av det?

Besöket resulterade i en ny salva att använda under en tid. Om nu inte detta funkar ska jag jobba väldigt hårt på att inte vara stressad. Det kan bli en utmaning eftersom det är svårt att sluta med något man inte ens visste att man sysslar/sysslade med. Men man får se det positivt, det vore trist om livet bara vore enkelt!!