Från Gatlinburg till Knoxville, Chicago och Stockholm

Det känns nästan lite overkligt när jag nu sitter hemma vid min vanliga datorplats, det är söndagkväll och i morgon startar en ny jobbvecka. Det är alltså inte de sakerna som är overkliga, utan hur de två senaste veckorna har sett ut. Nu undrar jag nästan om jag har varit uppe i Empire State Building, lyssnat på country i ett gathörn i Nashville och skådat storslagen utsikt i Smoky Mountains. Men jag misstänker att jag har gjort det, för det ligger tre resväskor uppslagna på vardagsrumsgolvet, och jag kan knappast ha varit i Jönköping över en helg med tanke på det antalet. Och tunna sommarklänningar och bikini har det nog inte varit läge för i Sverige i två hela veckor än va? Fast det var ju en bra dag att komma hem på, en varm och solig dag. Och så mycket som har hänt på den här tiden! Har inget minne av att träden var så utslagna när vi åkte, men på väg från Arlanda var det minsann en vänlig grönskas rika dräkt längs vägen! Grönt alltså, tyvärr lyser fina färgglada blomsterplanteringar med sin frånvaro på så många ställen här...

Nåväl, ni ska få en sista USA-rapport nu, som handlar om sista kvällen och sista dagen på denna fantastiska semestertripp. I fredagskväll var vi på konsert. Den här helgen har det pågått (eller pågår fortfarande eftersom Gatlinburg ligger sex timmar efter oss) en Southern gospel-tillställning i just Gatlinburg, med gräddan av artister inom denna genre. Här samlas artister och deras familjer, samt en flera tusen personer stor åskådarskara för att lyssna på musik och umgås. Det hela kallas Family Fest och första konserten gick av stapeln klockan 19.00 på fredagskvällen och varade ett par timmar. I den stora konserthallen finns en scen i mitten där artisterna gör ett par nummer var, och eftersom de går omkring och använder hela scenytan ser man dem bra i princip var man än sitter. Det här är ju först och främst mamma och pappas grej men jag gillar ju denna musik också, även om jag kanske inte behöver ha den i lika stor dos som mor och far. En konsert passade dock utmärkt och blev till en bra sista USA-kväll.

Jag testade att fota de stora skärmarna och de således stora personerna, i stället för att plåta dem direkt på scen. Några av de som uppträdde ser ni på dessa bilder. Först ut är The Isaacs - alldeles överjordiskt duktiga när de sjunger a cappella. Här är "I Will Praise Him" fantastiskt snyggt sjungen: http://www.youtube.com/watch?v=pxXdswmI-oY. Från vänster mamma Lily och syskonen Sonya, Rebecca och Ben Isaacs.

Ernie Haase (längst ut till höger) & Signature Sound är fyra populära gossar (de övriga i tur och ordning från vänster är Ian Owens, Doug Anderson och Devin McGlamery) som bland annat sjöng en sång som skilde sig en del från det jag hört i dessa sammanhang förut, en lite rockigare låt som heter "Any Other Man" och finns här på dåligt ljud: http://www.youtube.com/watch?v=2_C4__I7DC8. Ett annat tips är "Forgiven Again" http://www.youtube.com/watch?v=SwWPtYRRJRk.

Gaither Vocal Band inledde (och avslutade, bilderna är från slutet) konserten på ett väldigt amerikanskt vis, genom att bland annat sjunga nationalsången a cappella och hela publiken stod förstås upp (förmodligen även de som inte var amerikaner, jag tycker de gör den här riktigt bra). Här kan man lyssna på "Star-Spangled Banner" http://www.youtube.com/watch?v=tF8pFyO0c5g. Annars kan man lyssna på exempelvis "It Is Finished" http://www.youtube.com/watch?v=UKcIOIvUZA0 eller för all del en annan väldigt känd Gaither-låt, "Because He Lives" http://www.youtube.com/watch?v=tpwQO3ckqNI. Jag vet att jag inte alltid lagt ner energi på att hitta livevideoklipp i dessa länkar, så vill ni ha mer avancerade bilder att titta på får ni leta själva! I alla fall: På översta bilden från vänster syns Bill Gaither, Mark Lowry, Michael English, Wes Hampton och David Phelps. På undre bilden lyckades Gaither och Phelps (samt pappas hand) hamna.

I lördagsmorse ringde väckarklockan vid femtiden och det var dags att packa resväskorna för sista gången, sätta sig i hyrbilen för sista gången och åka till Knoxville för att ta inrikesflyget till Chicago.

Hela Tennessee tycks vara fullt med gungstolar och på flygplatsen i Knoxville fanns dessutom gungsoffor som man kunde sitta och svänga fram och tillbaka i under tiden som man...

... tittade ut på plan som lyfte eller landade.

Det är en kort flygning mellan Knoxville och Chicago och under tiden ställer man också fram klockan en timme. För det mesta såg man (när man inte sov, som jag gjorde lite nu och då) marken under sig, men ibland var man lite mer inbäddad i fluffiga moln!

Chicago på lite avstånd...

... och på lite mindre avstånd.

På Chicagos flygplats O'Hare kändes det verkligen att det nu var slutet på vår resa. Visst hände det, någon eller några få gånger, att man hörde någon prata svenska i New York, men på alla andra ställen vi varit på var det bara engelska som gällde (förutom i Gatlinburg då, där ett gäng på cirka 50 svenskar hade flugit dit för att gå på konserterna). Men här hördes svenska vid var och varannan gate och det var lite blandade känslor, det där med att nu lämna och flyga hem. Men den delen som ville (och vill) vara kvar fick ju faktiskt bara ta och gilla läget, för hem bar det.

Vi hade fyra timmars väntan på vårt sista plan, det gick ändå ganska snabbt. Här står jag och inspekterar vårt plan som ska ta oss till...

... Arlanda, där vi landade strax innan klockan 07.30 i morse.  Glad och omgiven av väskor, väskor, väskor...!

Det blev en del sömn av och till på planet, men jag har också varit vaken ganska mycket de två senaste dygnen och börjar känna mig lite trött nu. Ska försöka vara vaken till normal tid för sänggående, och än så länge går det hyfsat okej, tror min rejäla jetlag kommer infinna sig någon gång i morgon eftermiddag.
 
Nu ska jag försöka packa upp lite - vilket jag inte ägnat mig åt nästan någonting sedan jag kom hem, har mest slöat. Dags att sortera res-tvätten och ställa/hänga/lägga nya saker, kläder och skor på rätt plats. I morgon ska jag försöka komma tillbaka till vardagen. Blir det för tråkigt (vilket ju vardag kan bli då och då) har jag massor med bra minnen att tänka tillbaka på :)