Brist på sömn, överskott av kliande

Jag har blivit lite småfascinerad över min jetlag! Den har väldigt svårt att släppa taget känns det som. Jag vet att det är väldigt olika hur man känner sig när dygnen går bananas - för vissa tar det minst en vecka innan de är tillbaka i normala gängor, andra märker nästan ingen skillnad. Jag antar att jag lutar mer åt den första gruppen. På resan till USA märkte jag det bara en kväll, men det kanske var för att jag inte hade tid att vara trött, det var så mycket man skulle upptäcka på inte så väldigt lång tid! Jag har egentligen inte tid att vara trött här heller, har för mycket att göra på jobbet den här veckan. Men trött blir jag några timmar varje dag. Satt inne i studion i dag och la pannan mot skrivbordet, tänkte att jag skulle blunda i max 30 sekunder (ställningen var ju inte så skön så det skulle liksom inte bli frågan om någon längre vila). Tror jag somnade på 0,1 sekund. Drömde till och med. När jag vaknade fattade jag inte alls var jag var men såg efter lite betänketid att jag sovit i drygt 20 minuter! Så kan det gå...

I morse inledde jag en period av sjukhusbesök. Det är ingen jättelång period, vi snackar bara en dryg vecka. På fredag ska jag till diabetessjuksköterskan, nästa måndag ska jag till ögonläkaren (också det diabetesrelaterat. Har man denna sjukdom kollar man synen en gång om året för att försäkra sig om att man har en snäll diabetes och inte den bråkiga sorten, som gärna sätter sig på just ögonen) och nästa torsdag ska jag operera högerhanden. I dag var det alltså också sjukhusbesök, denna gång hudkliniken på Karolinska. Ni kanske minns att jag efter mina cellgifter och mediciner höll på att krypa ur mitt eget skinn för att det kliade så himla mycket på kroppen. Det handlar om tre ställen, ett i mitten av ryggen, ett strax under nacken samt på vänster armbåge.  Jag har testat att smörja in mig med nästan allt man kan smörja in sig med men inget har funkat. Förutom (på riktigt!) att åka till USA. Där var kroppen snäll och okli-ig.

Läkaren, en ung kvinna, pratade om att det förmodligen är en inflammation i huden och sa också att det mycket väl kunde vara så att USA-trippen var bra kroppsmässigt sett (hon syftade förmodligen inte på mängden pannkakor och stora kakor). Inflammationen trivs helt enkelt inte i värme och sol, den kastar in handduken och går och lägger sig kan man säga. Meddelar kroppen att ”nu tycker inte jag det är så trivsamt att klia längre, så jag slutar!”. Ytterligare en anledning att flytta till det stora landet alltså! 

När hon pratade om inflammation och var en sådan kan komma ifrån tyckte jag hon sa att det kunde bli så när man ätit många mediciner. Och var det något jag ägnade mig åt förra året så var det pillerknaprande, ett nästan oräkneligt antal tabletter passerade kroppen under 2011! Jag tyckte det lät väldigt logiskt - eftersom jag gärna skyller det mesta på framför allt cancer och cellgifter, och ibland även på giftstruma - men frågade henne för säkerhets skull en gång till, om jag fattat det rätt.

- Det kan bli så när man har blivit utsatt för mycket fysisk och psykisk stress, blev svaret denna gång.

Jag funderade på det där på vägen till jobbet. Om jag hade känt mig fysiskt och psykiskt stressad under förra året hade nog ingen tyckt att det var konstigt. Det hade varit ganska normalt tror jag, när en människa går igenom cancer och cellgifter med allt vad det innebär är det nog ganska få som ser det som ett glatt kafferep. Tankarna snurrar och man oroar sig. Får ångest och blir stressad. Det är ju bara det att jag inte kände det riktigt så, kände vare sig ett glatt kafferep eller ångest. Jag hade för ont och var för trött för att orka tänka, jag är inte direkt orolig eller ångestladdad av mig och när jag blir stressad skärps koncentrationen och jag gör för det mesta ett bra jobb. Jag försöker verkligen komma på något tillfälle när jag var psyk-stressad. Fys-stressad. Det går inte. Min första tanke när jag fick mitt cancerbesked var ju att jag skulle klara av det, aldrig bryta ihop totalt och krascha. Gudarna ska veta att jag visst bröt ihop och kraschade ibland, men det vara bara för att jag var så trött på skiten - inte för att tankarna snurrade och jag oroade mig. Fick ångest och blev stressad. Så frågan är: Kan man leva under fysiskt och psykisk stress utan att känna av det?

Besöket resulterade i en ny salva att använda under en tid. Om nu inte detta funkar ska jag jobba väldigt hårt på att inte vara stressad. Det kan bli en utmaning eftersom det är svårt att sluta med något man inte ens visste att man sysslar/sysslade med. Men man får se det positivt, det vore trist om livet bara vore enkelt!!

Vad gör jag här?!

Vissa frågor är mer berättigade än andra. Som exempelvis "Vad gör jag här?!". Jag ställde mig den frågan när jag tog en promenad hem från jobbet och den soliga och ganska varma morgonen hade bytts ut mot en grå, regntung och ganska kall eftermiddag. Under sista veckan i USA ryktades det om att sommaren hade kommit till Sverige, men det var i så fall en usel sommar som bara varade i ungefär två korta sekunder. Nu kändes det lite som en dag i slutet av augusti - den där sista innan hösten ni vet, när hösten fortfarande står och knackar på dörren men inte riktigt blivit insläppt - i stället för en dag i slutet av maj. Det är då man längtar tillbaka till värmen i Tennessee. Det är då det är berättigat att säga "Vad gör jag här?!". Jag vill inte gnälla och klaga, och jag vet att det är totalt meningslöst att tycka något om vädret eftersom det inte bryr sig det minsta vare sig man älskar eller hatar det. Men ändå. Värmen over there var härlig och jag vill ha den här också! Så att jag vet vad jag gör här, liksom.

Det jag gör här, i det gråa och osomriga, är att leva vardagsliv igen. Jobba. Det har varit lite tufft i dag, beroende på det där med jetlag. Har varit nära att somna ett par gånger. Kollegan Birgitta kom och räddade mig en av gångerna, när jag trodde att jag snudd på skulle dö om jag inte fick gå och sova, genom att sträcka fram en påse svenska kanelbullar. En "Välkommen hem, nu får du lägga våfflor, lönnsirap och cupcakes åt sidan och fika på svenska-bulle" liksom. Den där bullen satt väldigt fint tillsammans med en mugg kaffe! Samt räddade mig från både död och sömn. I kväll ska jag gå och lägga mig jättetidigt...

... men innan dess ska jag se om jag lyckas med konststycket att packa upp en av mina tre resväskor. Det borde inte vara så svårt egentligen, men jag tycker alltid det är så tråkigt! Resan tar liksom verkligen slut då! Ja jag vet, den har redan tagit slut - den pågår verkligen inte bara för att väskorna ligger öppnade och otömda... men det känns så definitivt att packa upp. Stänga igen den tomma väskan och bära ner den till förrådet. Men okej, det är ganska ohållbart att dekorera golven med uppslagna väskor, så jag ska ta tag i det där. Snart.   

Från Gatlinburg till Knoxville, Chicago och Stockholm

Det känns nästan lite overkligt när jag nu sitter hemma vid min vanliga datorplats, det är söndagkväll och i morgon startar en ny jobbvecka. Det är alltså inte de sakerna som är overkliga, utan hur de två senaste veckorna har sett ut. Nu undrar jag nästan om jag har varit uppe i Empire State Building, lyssnat på country i ett gathörn i Nashville och skådat storslagen utsikt i Smoky Mountains. Men jag misstänker att jag har gjort det, för det ligger tre resväskor uppslagna på vardagsrumsgolvet, och jag kan knappast ha varit i Jönköping över en helg med tanke på det antalet. Och tunna sommarklänningar och bikini har det nog inte varit läge för i Sverige i två hela veckor än va? Fast det var ju en bra dag att komma hem på, en varm och solig dag. Och så mycket som har hänt på den här tiden! Har inget minne av att träden var så utslagna när vi åkte, men på väg från Arlanda var det minsann en vänlig grönskas rika dräkt längs vägen! Grönt alltså, tyvärr lyser fina färgglada blomsterplanteringar med sin frånvaro på så många ställen här...

Nåväl, ni ska få en sista USA-rapport nu, som handlar om sista kvällen och sista dagen på denna fantastiska semestertripp. I fredagskväll var vi på konsert. Den här helgen har det pågått (eller pågår fortfarande eftersom Gatlinburg ligger sex timmar efter oss) en Southern gospel-tillställning i just Gatlinburg, med gräddan av artister inom denna genre. Här samlas artister och deras familjer, samt en flera tusen personer stor åskådarskara för att lyssna på musik och umgås. Det hela kallas Family Fest och första konserten gick av stapeln klockan 19.00 på fredagskvällen och varade ett par timmar. I den stora konserthallen finns en scen i mitten där artisterna gör ett par nummer var, och eftersom de går omkring och använder hela scenytan ser man dem bra i princip var man än sitter. Det här är ju först och främst mamma och pappas grej men jag gillar ju denna musik också, även om jag kanske inte behöver ha den i lika stor dos som mor och far. En konsert passade dock utmärkt och blev till en bra sista USA-kväll.

Jag testade att fota de stora skärmarna och de således stora personerna, i stället för att plåta dem direkt på scen. Några av de som uppträdde ser ni på dessa bilder. Först ut är The Isaacs - alldeles överjordiskt duktiga när de sjunger a cappella. Här är "I Will Praise Him" fantastiskt snyggt sjungen: http://www.youtube.com/watch?v=pxXdswmI-oY. Från vänster mamma Lily och syskonen Sonya, Rebecca och Ben Isaacs.

Ernie Haase (längst ut till höger) & Signature Sound är fyra populära gossar (de övriga i tur och ordning från vänster är Ian Owens, Doug Anderson och Devin McGlamery) som bland annat sjöng en sång som skilde sig en del från det jag hört i dessa sammanhang förut, en lite rockigare låt som heter "Any Other Man" och finns här på dåligt ljud: http://www.youtube.com/watch?v=2_C4__I7DC8. Ett annat tips är "Forgiven Again" http://www.youtube.com/watch?v=SwWPtYRRJRk.

Gaither Vocal Band inledde (och avslutade, bilderna är från slutet) konserten på ett väldigt amerikanskt vis, genom att bland annat sjunga nationalsången a cappella och hela publiken stod förstås upp (förmodligen även de som inte var amerikaner, jag tycker de gör den här riktigt bra). Här kan man lyssna på "Star-Spangled Banner" http://www.youtube.com/watch?v=tF8pFyO0c5g. Annars kan man lyssna på exempelvis "It Is Finished" http://www.youtube.com/watch?v=UKcIOIvUZA0 eller för all del en annan väldigt känd Gaither-låt, "Because He Lives" http://www.youtube.com/watch?v=tpwQO3ckqNI. Jag vet att jag inte alltid lagt ner energi på att hitta livevideoklipp i dessa länkar, så vill ni ha mer avancerade bilder att titta på får ni leta själva! I alla fall: På översta bilden från vänster syns Bill Gaither, Mark Lowry, Michael English, Wes Hampton och David Phelps. På undre bilden lyckades Gaither och Phelps (samt pappas hand) hamna.

I lördagsmorse ringde väckarklockan vid femtiden och det var dags att packa resväskorna för sista gången, sätta sig i hyrbilen för sista gången och åka till Knoxville för att ta inrikesflyget till Chicago.

Hela Tennessee tycks vara fullt med gungstolar och på flygplatsen i Knoxville fanns dessutom gungsoffor som man kunde sitta och svänga fram och tillbaka i under tiden som man...

... tittade ut på plan som lyfte eller landade.

Det är en kort flygning mellan Knoxville och Chicago och under tiden ställer man också fram klockan en timme. För det mesta såg man (när man inte sov, som jag gjorde lite nu och då) marken under sig, men ibland var man lite mer inbäddad i fluffiga moln!

Chicago på lite avstånd...

... och på lite mindre avstånd.

På Chicagos flygplats O'Hare kändes det verkligen att det nu var slutet på vår resa. Visst hände det, någon eller några få gånger, att man hörde någon prata svenska i New York, men på alla andra ställen vi varit på var det bara engelska som gällde (förutom i Gatlinburg då, där ett gäng på cirka 50 svenskar hade flugit dit för att gå på konserterna). Men här hördes svenska vid var och varannan gate och det var lite blandade känslor, det där med att nu lämna och flyga hem. Men den delen som ville (och vill) vara kvar fick ju faktiskt bara ta och gilla läget, för hem bar det.

Vi hade fyra timmars väntan på vårt sista plan, det gick ändå ganska snabbt. Här står jag och inspekterar vårt plan som ska ta oss till...

... Arlanda, där vi landade strax innan klockan 07.30 i morse.  Glad och omgiven av väskor, väskor, väskor...!

Det blev en del sömn av och till på planet, men jag har också varit vaken ganska mycket de två senaste dygnen och börjar känna mig lite trött nu. Ska försöka vara vaken till normal tid för sänggående, och än så länge går det hyfsat okej, tror min rejäla jetlag kommer infinna sig någon gång i morgon eftermiddag.
 
Nu ska jag försöka packa upp lite - vilket jag inte ägnat mig åt nästan någonting sedan jag kom hem, har mest slöat. Dags att sortera res-tvätten och ställa/hänga/lägga nya saker, kläder och skor på rätt plats. I morgon ska jag försöka komma tillbaka till vardagen. Blir det för tråkigt (vilket ju vardag kan bli då och då) har jag massor med bra minnen att tänka tillbaka på :)

Sista USA-rapporten...

Ledsen att jag inte skrivit på hela dagen. Det har varit lite datorproblem denna dag, i början funkade inte internetanslutningen alls och strax efter lunch hade förvisso den saken fixats till men då strejkade min blogginloggning. Nu är jag jättetrött och vill egentligen bara sova, men eftersom det i dag har varit sista hela dagen i USA känns det som att jag bör skriva, en sista gång... En liten del av mig kan tycka att det blir skönt att komma hem och packa upp, slippa leva i en resväska liksom. Jag kan stryka rockstjärna från listan på eventuella framtida yrken, jag skulle nog tröttna på att vara ute på turné i ett par månader... inte tröttna på att se nya ställen, för det är ju bara positivt, men det där med att packa upp och packa ner resväskan hela tiden... Jag klagar alltså inte på det livet vi levt nu de här två veckorna - absolut inte! - men eftersom den största delen av mig vill vara kvar i det här landet länge till måste jag försöka hitta saker som är riktigt bra med att komma hem igen. Som att ha garderober (som nu förvisso kommer kräva ytterligare en utrensning) att hänga upp kläderna i.

Nåväl, nu är det väl dags att berätta om gårdagen (alltså torsdagen), jag var ju lite för trött för det i går. Plus att denna dag ska redogöras. Bäst att starta:

I går åkte vi till Dollywood, ett helt litet land skapat av Dolly Parton. Eller så litet är det inte, på kartan man får vid ingången står det "One day is not enough!" och det stämmer verkligen, det är väldigt stort, vi gick bara runt på en liten del av området. Här finns det åkattraktioner, massa små butiker och restauranger, samt massor med musik. Dolly grundade denna enorma park för att skapa arbetstillfällen i sin hemstad Pigeon Forge (och, kan man anta, för att ännu fler ska höra talas om henne och hennes musik. Helt okej för mig). Den här bilden togs egentligen i slutet av vår vistelse, när glasstokiga pappa och jag hade inhandlat just denna godsak. En vänlig amerikansk dam kom förbi och erbjud sig ta kort på oss :)

Den som ville kunde gå en guidad rundtur på Dolly Partons turnébuss minsann! Det gjorde inte vi, vi plåtade baksidan på bussen och var nöjda med det...

... däremot gick vi in i Dollys barndomshem - eller byggnaden var i alla fall en kopia av det. I princip all inredning kommer dock från Dollys och familjens hem, och i detta pyttelilla hus, ett rum och kök, bodde snudd på en mindre stad, de var tio eller elva barn i familjen! Förmodligen bodde inte alla där samtidigt, men ändå... Jag ska aldrig mer tycka att jag bor litet! 

Jag har ju konstaterat det förut: Det är väldigt fint i USA. Grönområdena är alltid vackert skötta, så också i Dollywood.

På scenen på Dollys Family Reunion spelas livemusik ett par gånger varje dag. Det är bara familj och/eller vänner som spelar hennes låtar. Tjejen längst ut till höger exempelvis är Dollys kusin.

Man kan åka gammaldags tåg runt Dollywood om man känner för det. Det gjorde inte vi, men loket är ju fint att titta på!

Det är en väldigt spridd ålder på folket som jobbar på Dollys nöjespark. Gemensamt för alla var att de var fint klädda på olika sätt - jobbade man på en restaurang hade man exempelvis söta förkläden och hattar (och var oftast också en äldre tant som passade väldigt bra i söta förkläden och hattar). Spelade man musik kunde man se ut så här, i alla fall om man tog sin kontrabas under armen och gick ut med den på promenad!

Det var väldigt varmt i torsdags, superhärligt förstås, men ibland kan man behöva söka sig till en liten bit skugga med sin kaffemugg :)

På Dollywood finns även Southern Gospel Museum and Hall of Fame, ett museum som handlar om precis vad det låter som: Det mesta som handlar om Southern Gospel, från födsel till i dag och framtiden, finns inom dessa väggar. Pappa och jag gick omkring här inne och läste på skyltar, lyssnade på musik och tittade på saker. Det påminde mycket om Country Music Hall of Fame i Nashville, som jag ju berättade om för några dagar sedan, men det fanns ingen Solid Gold Cadillac - den där lyxiga bilen Elvis hade ni vet. Däremot fanns det en buss, som nog var lite coolare eftersom den har haft betydelse för hela musikvärlden:

Året är 1955. Den nye bassångaren J.D. Sumner i gruppen Blackwood Brothers Quartet föreslår för sina bandkolleger att de i stället för att åka ut på turné i stora personbilar kanske de skulle ta och skaffa en buss där de också kunde sova och på det sättet få ett lite smidigare turnéliv. Ingen hade någonsin tänkt den tanken förut, i någon sorts musikgenre, så alla skrattar åt honom och tycker det var en väldigt knasig idé. Men efter lite tjat får han sin vilja igenom och skaffar en buss från 1938, bygger om den så den går att leva i på vägarna, med bekväma fåtöljer och sängplatser. Efter några månader begriper alla att det var en fantastisk idé denne entreprenör hade kommit med - och säg det band som inte har haft en turnébuss någon gång i sin karriär?! J. D. Sumner var alltså en riktig pionjär! Han var dessutom den som tog initiativet till detta museum. Tyvärr hann han inte uppleva det, museet invigdes några månader efter hans död. 

Efter Dollywood var det dags att leta efter en svartbjörn! Eller i alla fall uppleva lite natur där svartbjörnen finns. Vi tog bilen upp till toppen på magiskt vackra Smoky Mountains:

Här har vi kommit nästan ändå upp till toppen. Det tog väldigt lång tid att ta sig så högt upp, det kändes som att vi skulle hamna i himlen till slut.

Det går förstås inte att fånga dessa storslagna vyer på bild, men ni får en liiiiten aning om hur vackert det är!

På den här bilden ser ni faktiskt både Tennessee och North Carolina, för här går gränsen...

... titta; en och samma skylt samt en och samma tjej på var sin sida om två olika stater :)

Efter den fina naturen (nej, inga svartbjörnar) träffade vi svenska vänner på kvällen och gick ut och åt en bit mat. För min del blev det en väldigt god somrig sallad som jag kan tipsa om: Ta ett gäng gröna salladsblad av varierat slag, skiva i jordgubbar, hyvla över parmesanost, smula över getost, rosta några nötter och toppa med grillad kyckling. Ringla över balsamicodressing och du har den godaste salladen mänskligheten kan erbjuda, typ!

Jaha, då har det blivit i dag då. Eller vad man nu ska säga - klockan är snart två på natten här, och hos er är det lördagsmorgon... I förmiddags tog vi en tur i Village här i Gatlinburg. Jag vet inte riktigt vad det är, förutom att det är en idyllisk plats med söta butiker och caféer.

Charmigt!

Förmiddagsfika på en mysig liten uteservering!

Jaha ja, det var nog det. Resten av dagen berättar jag om vid annat tillfälle, för nu måste jag gå och lägga mig (och om något är oklart i detta blogginlägg beror det på att jag är trött och ska upp om cirka tre timmar...). I morgon tar vi vår härliga hyrbil och åker till Knoxville där vi tar inrikesflyget till Chicago. Därifrån går sedan planet hem till Sverige. Snart ser jag inte den här synen mer tyvärr...

Star-Spangled Banner.

... men förhoppningsvis kommer jag tillbaka till detta land snart igen! Och så ska jag njuta av de sista timmarna som är kvar - även om jag nu ska njuta i vägrätt och sovande läge...

Några rader bara...

Jag önskar att jag hade mycket mer energi just nu, men det blir tyvärr bara en kortis denna gång. För en gångs skull beror det inte på att vi suttit i bilen i flera timmar och tagit oss från ett hotell i en stad till ett helt annat hotell i en helt annan stad, utan på att det varit en intensiv dag på andra sätt och jag är nu trött. Så enkelt kan det också vara! Men i morgon ska jag bland annat berätta om Dollywood och om hur magiskt vackert det är uppe i himlen! Eller okej, det sistnämnda var att ta i, vi har inte varit i himlen, men vi tog oss däremot riktigt högt över havet i eftermiddags och mötte en fantastisk syn! Vart? Det får ni veta i morgon :) Nu ska jag krypa ner i sängen, även om det tar emot lite. När jag vaknar i morgon är det nämligen sista hela dagen i USA... :(

Nåväl, hörs i morgon!

Merry Christmas!

Slutet av USA-vistelsen närmar sig med oroväckande hastighet. Skönt att vi inte är framme vid slutet än, det är några härliga dagar kvar! I dag har vi varit i Pigeon Forge, som jag berättade om i förmiddags. Mamma och jag har gått omkring på en jättestor och fin outlet under tiden pappa var ute på jobb. Jag kan stolt meddela att trots att jag sett massor med fina kläder, skor och väskor har jag inhandlat noll, zero, nada!

Det roligaste och galnaste i dag var:

Dags att räkna ner! Dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan... just det.

Av någon anledning finns det minst en handfull julbutiker i Pigeon Forge, som alla har öppet året om. Jag vet inte om det stället är en julstad mer än andra, men här kan man alltså inhandla julgransdekorationer, julhanddukar och julgodis även en varm dag i maj. Mamma och pappa har varit här förut och känner mig så pass väl att de visste att jag skulle gilla att se hela härligheten/galenskapen. Själv var jag lite skeptisk och innan jag gick in i butiken trodde jag att jag skulle känna ett totalt ointresse. Hur mycket julälskare jag än är finns det liksom ändå en gräns för när feelingen kan infinna sig! Men jag fick faktiskt nästan lite julkänsla där inne, bland alla fina (och ibland inte fullt så fina) saker! Jag vet, det är galet...

"Vaaaaa?! Julsaker mitt i varma maj? Men nu är de väl alldeles galna va?!" Ja, ni ser ju min enorma förvåning...!

Att stå ute i solen och titta in i en julvärld känns lite märkligt men lite roligt också! Ni som tycker det här är mer än lovligt galet bör nog hoppa ner till slutet på det här blogginlägget...

... för nu ska vi minsann frossa i julsaker, dra på trissor! Självaste jultomten står och hälsar välkommen i dörren...

...visar oss sin snurrande, glittrande och vita värld...

... och tar oss med på en flygtur med renarna!

"Men du var ju för söt! Du är lite svår att få med i packningen - kan du flyga hem till Stockholm själv månntro? Trots att du inte har en röd mule?"

Amerikanerna kan det där med julgransdekorationer. Man kunde köpa hur mycket sådana som helst, bara på en vägg fanns det exempelvis över 250 olika sorter - allt från traditionella små tomtar och änglar till figurer av Elvis och Paul Stanley i KISS. Här har vi en kitschig gran...

... här en gran full med julgodis av både ätbart och icke ätbart slag...

... och här har vi en rad med 45 belysta granar (fast det fanns mååånga fler, vid andra väggar, i andra rum)!

Stora - minst en meter - och mjuka pepparkaksgubbar och gummor...

... mindre pepparkaksfigurer, snögubbar och tomtar...

... och ett fint inslaget paket, vilket är helt i min smak, med tjusigt band och tjusigt papper. Även utsidan räknas!

Mjuka (och varma) snögubbar...

 ... och sötaste krubban med mjuka och barnvänliga figurer. Jag gillar Jesusbarnet och kamelen (eller vad det nu ska vara) bäst :)

 Fin julängel...

 ... och ytterligare en glad tomte - kanske extra glad för att...

 ... hans brevlåda förmodligen är full med önskningar från alla (snälla) barn!

 Vad den här träpistolen gjorde i julbutiken är lite oklart men den var väldigt rolig. Man kan ju tycka att amerikanerna är lätt vapentokiga på ett inte roligt sätt, men den här, som skapar klickljudet med hjälp av en klädnypa, är ju bara skojig!

Den här jättefina snögloben blir ett bra avslut i denna juliga bloggpost - men nu slutar vi med julasakerna för den här gången, okej?

Dags att sätta sig ute i solen och ta en mugg kaffe. Och muggarna här är så stora att man knappt kan få i sig en hel själv. Dela är ett sätt...

... och delad glädje är som bekant dubbel glädje :)

Nåväl, det blev inget inhandlat i julparadiset, för som sagt - någon gräns finns det ändå. För att inte tala om hur mycket gräns det finns för hur mycket man kan få ner i en redan full resväska... Vad man kan få ner i en mage är däremot en helt annan sak! Efter alla tomtar och snögubbar, samt outletkoll, var det lunch (klockan 18.00 ungefär. Vem har sagt att man måste äta lunch vid lunchtid? Think outside the box säger jag!) på bufféstället Golden corral. Oj oj oj vad gott det var!

Kolla in den nyttiga grönsakstallriken och den nyttiga soppan här, för nästa bild är lite mer sockerfylld...

... som sagt. Gott med mjukglass och godisbjörnar, jordnötskaka, choklad- och gräddpaj samt någon sorts chokladgodis! Hm, hur fick jag i mig allt det här undrar jag nu (åt ju dessutom en hel del varm mat också)?!

 När vi kom hem till hotellet stod den här coola motorcykeln på parkeringen. Måste förstås bildförevigas.

Nu är klockan snart 23 och det börjar faktiskt bli dags att tänka på den där refrängen. Hörs!