Bakslag och framsteg

Sedan i måndags har jag ju dragit ner på antalet värktabletter. I stället för fyra gånger per dag har jag bara svalt piller två gånger per dag och varit väldigt nöjd med det - man vill ju liksom inte vara slav under alvedonen och ibumetinen i tid och evighet. Tyvärr verkar det som att det, omigen (har ju försökt några gånger förut), var för tidigt. Kroppen vaknade till liv, alternativt vaknade inte till liv (att vakna till liv brukar ju annars vara en bra sak, men inte här), cellgiftsmonstren som borde lämnat sin boning för längesedan blev alldeles galna och började bråka så mycket det bara gick med ordentlig fart i går. Det är fötterna i vanlig ordning, det känns som att någon (eller förmodligen ganska många) står och slår på både ovan- och undersidan med tusen hammare, hugger med tusen knivar och skrapar med tusen sandpapper av den riktigt grova sorten. Så i dag har jag kapitulerat inför detta bakslag och återgått till i alla fall tre omgångar värktabletter per dag. Förhoppningsvis är det tillräckligt, vi får se.

I går hade jag en lugn dag. Planerna var lite mer av den aktiva sorten, speciellt den ena. Jag funderade på morgonen efter frukosten om jag skulle 1. ta tag i en enorm pappershög och sätta in hela pappershysterin i pärmar, samt ringa viktiga telefonsamtal - eller om jag skulle 2. rensa garderoben, samt ringa viktiga telefonsamtal. Det slutade med att jag gick och la mig i sängen istället så av planerna blev det inte mycket gjort. Ringde förvisso telefonsamtalen, till Försäkringskassan (tjohoo! Fast det var faktiskt inget jobbigt samtal denna gång, vi kom utan några som helst problem överens på alla punkter vi behövde komma överens på) och till ett rehabiliteringsställe som jag ska till i månadsskiftet oktober-november. Minns inte om jag berättat detta förut men jag ska i vilket fall som helst få åka iväg och bli lite mer återställd efter cellgifter och biverkningar. Jag ska till ett ställe i Falköping som heter Mösseberg och där ska jag få träna precis de muskler jag behöver träna för att orka vad en helt normal dag kräver av ork, äta god mat, träffa andra i samma situation som jag, prata med läkare och kuratorer och en massa annat. Jag ser verkligen fram emot detta (och återkommer när det är dags) och bokade alltså genom telefonsamtalet in mig där. Papper eller garderober blev det dock inget av. Däremot tog jag mig i kragen i dag när det gällde det förstnämnda, det måste man ju säga var ett framsteg.

 

Massor med papper, foldrar, mappar och pärmar på matbordet. Här satt pappa och jag med mycket mycket mycket mer av den varan i början av året. Jag har lite svårt att få ordning på papper men efter att pappa hjälpte till och startade upp allt har hela jag varit ordningens mästarinna! Slog av lite på takten för några månader sedan, skyller på cellgiftsmonstren... Men nu var det hög tid att sätta rätt papper, folder och mapp i rätt pärm. Knappt så man trodde det skulle gå, men titta här...

 

... nu ligger det bara en Dagens Nyheter på bordet! Och den lästes vid lunch så nu är bordet ännu mer tomt/rent. Okej, jag skulle ju lika gärna kunnat ha hivat ner allt kaos på golvet och nu lurat er att jag är klar - men ni får bara lita på mig, allt sitter där det ska.

Efter detta var jag ganska slut, det är konstigt att lite stillasittande pappersarbete kan vara ansträngande. Men krafterna återkom när brevbäraren började väsnas i brevinkastet. De flesta gånger brevbärare väsnas kommer de med tråkiga räkningar eller tråkig reklam, men i dag var det bara roliga saker! Lillebror Oscar och svägerskan Lina var i Frankrike på semester för några veckor sedan och då hittade de en bok de tyckte skulle passa mig. Vana läsare av denna blogg vet att de tänkte rätt!

 

Den här boken blev jag lite kär i, en bok full med recept på en av mina favoritkakor, whoopies! Det är den nya trendkakan fick jag lära mig för ett tag sedan (testade att baka i somras hemma hos mamma och pappa, ni ser det i blogginlägget "Flygande tefat och lite uteliv" från 14 maj) och det har ju fransmännen uppenbarligen fattat helt och hållet. Om jag kan franska? Nej, nästan ingenting faktiskt. Det kommer dock inte hindra mig från att baka flera av recepten - det går ju att översätta!

Dessutom hade mamma varit i farten, hon skickade en kopia på en fantastisk serie om hästen Mulle, som hon hittat på jobbet. Hon skrev "Tyckte att den där Mulle var lite Emma på nå´t sätt!", och jag håller helt med! Förklaring nedan om ni inte förstått efter att ni läst om Mulles piruetter:
 

 

Nu har vi djurtema, det är inte bara hästen Mulle som finns hemma hos mig nu för tiden, även en katt och en hund (kort från Oscar och Lina) är mitt sällskap! Följ med på hur Mulle och jag är lika varandra genom serien nedan, om ni inte ser pratbubblorna är det bara att klicka på bilderna så blir de större.

 

 

 

 

 

:)

Okej, det finns kanske flera tolkningar, men jag tänker att Mulle spränger gränser trots att han egentligen inte kan (han är häst, inte dansare...) bara för att han just i dag känner sig som en som klarar nästan vad som helst. Människan i hagen misstolkar allting och tar död på glädjen hos Mulle - men, han kommer komma igen och vara dansant en annan dag, för ingen ska ju trycka ner honom i hästskorna! Och översatt till mig försöker även jag ibland spränga lite gränser - göra saker jag egentligen inte kan, orka saker jag egentligen inte orkar, svänga loss lite grann i några danssteg (jodå, tro det eller ej) fast jag verkligen inte alls kan. Människan i hagen är cancern, cellgifterna och giftstruman som kanske inte misstolkar men i alla fall vill ta död på glädjen hos Emma - men, hon kommer komma igen och vara den som kan, den som orkar och den som kan dansa (nåja, tveksamt...) en annan dag, för ingen sjukdom eller inget tillstånd ska ju trycka ner henne i skoskaften! Har ni någon annan tolkning? Låt mig höra :)

Nej nu får det nog bli en kopp kaffe eller en mugg te tror jag bestämt. Hörs!

Bäst just nu: EM-kval Ungern-Sverige i kväll. De blågula ska kicka bollen hela vägen till fotbolls-EM i Polen och Ukraina nästa år!