Minnesdag - och sedan dags för nya tag

Ni som läste bloggen i går vet att jag egentligen ville vara i Jönköping i dag. Det var ju en minnesceremoni för Stefan Liv i dag i HV:s hemmaarena, Kinnarp. Nu blev det inte så att jag var där, jag hade istället min egen minnesdag här hemma. Höll tyst minut vid två tillfällen (fast de blev inte så tysta någon av dem, jag bröt ihop) och försökte vara blå, gul och vit. Även om Stefan inte spelade i HV nu så var han ju HV71, hela vägen ut i plockhandsken. För de som inte vet är det just blått, gult och vitt som är HV:s färger och från början, när jag insåg att jag skulle vara långt borta från hemstaden, tänkte jag att lite blå, gul och vit mat skulle vara rätt i dag. Det kändes lite futtigt att bara vara hemma och tända ljus och tänka, jag ville göra mer. Och äta ska man ju ändå göra. Problemet är att fantasin inte sträckte sig så långt, blått, gult och vitt är svårt i kombination med mat. Visst, man kan äta blåbär och banan i filmjölk, men det kändes inte så... värdigt. Jag fick lägga ner idén med maten och istället lägga HV-färgerna på sötsaker.

 

 

Tänt ljus hör ju till en sådan här dag, en liten blomma likaså. Och så blått, gult och vitt godis. Helt fel sorts blå, men blåa godisar är sällsynta märkte jag när det var handlingsdags.

 

 

Jag läste om en efterrätt som skulle smaka som en dröm och tyckte att det lät bra, om än förvirrande. Hur smakar en dröm liksom?? Nåväl, det var en sorts vit chokladmoussse som visade sig bli mer åt det gula hållet - vit choklad är inte vit (fast den var det på receptbilden...). Pudrade över florsocker och hällde sedan på blått och gult/guldigt strössel för att få det så HV-aktigt och Stefan Liv-hyllande som möjligt. De vita hjärtana - en form jag tycker passar väldigt bra när en person har gått bort som alla tycker om - har jag gjort av smält choklad.

Första tysta minuten höll jag när Jönköping höll tyst minut vid halv två-tiden. Satt framför datorn, läste artiklar och såg på bilder, grät när Johan Davidsson i HV gjorde detsamma då han tänt ett ljus för sin vän. Den andra tysta minuten kom vid 19.30, den tid som en Facebook-grupp uppmanat till tystnad. Efter det såg jag på Sportnytt och grät när en av Stefan Livs ena söner i HV71-tröja la en ros vid sin pappas bild i det som hade varit mittcirkeln om inte arenan för dagen hade haft golv. Fy farao vad det var brutalt, gripande, hemskt, hjärtskärande! Jag hoppas så innerligt att hans närmaste ska finna styrka någonstans ifrån så fort som möjligt, önskar verkligen jag kunde göra något. Men det blir nog bara att skänka varma tankar.

 

Vid min tv står Jönköpings-Posten från i torsdags lutad mot väggen (eller faktiskt lite tejpad på väggen med frystejp, så tidningen inte ska få för sig att falla över ljuset, det vore illa) så att jag ser den flera gånger per dag och därmed tänker på Stefan och hans nära flera gånger per dag.

Jag ska från och med i morgon försöka ta nya tag. Stefan Liv kommer alltid finnas kvar - han finns sedan några dagar på datorns skrivbord så varje gång jag slår på maskinen kommer jag tänka på honom och hans familj - men jag ska försöka komma ur förlamningen som dödsfallet har lett till. Göra saker och se fram emot elitseriehockeyn som drar igång nästa vecka. Hockey har känts ganska ointressant de senaste dagarna men Stefan hade säkert inte gillat om fansen slutade bry sig, det var bland annat fansen han älskade med HV71. Johan Davidsson sa i intervjuer i dag att Stefan hatade att förlora men att han älskade allt och alla. En man med känslor alltså - då känns det inte som att man ska vara likgiltig som supporter. Då ska man nog ryckas med igen, hata förlusterna och älska vinsterna. Jag tror de flesta supportrar ser det så, och jag tror att ännu fler (alla) aldrig kommer glömma, alltid kommer minnas. Vi ska vinna för Stefan, heja för Stefan - alltid alltid alltid.

Bäst just nu: Att så många dök upp vid minnesceremonin i Jönköping. Det är kärlek det!