Alltid saknad, aldrig glömd

Livet går på något sätt vidare, fast jag vet inte riktigt hur. Jag visste inte att en persons död, trots att jag inte känner personen över huvud taget, kunde beröra mig så, göra mig så sorgsen. När jag vaknade i går morse tänkte jag för en halv sekund att flygkraschen i Ryssland bara var en dålig dröm, att Stefan Liv fortfarande levde. Men jag visste ju efter den där halva sekunden att det inte var så, och i morse behövde jag inte ens en millisekund, jag visste det ju. Jag har funderat lite på varför det är så tungt. Först tänker jag att det är uppenbart - en hustru har förlorat sin man, två barn sin pappa, en mamma sin son och en lillebror sin storebror. Men det är det ju många som gör, varje dag, och även om jag nästan alltid tänker på anhöriga när jag hör om folk som dött är det sällan jag gråter och blir så knäckt (om det inte är någon jag känner väl förstås, men det fattade ni förhoppningsvis). Men jag antar att det mer har att göra med minnen.

Mitt idrottsintresse vaknade ganska sent, i samband med fotbolls-EM i Sverige 1992 då jag gick på högstadiet. Plötsligt tyckte jag fotboll var det mest fantastiska som fanns. När hockeyn kom in i mitt liv minns jag däremot inte, men under de sista åren jag bodde i Jönköping, när jag gick på gymnasiet, var Rosenlundshallen stundtals mitt andra hem. Jag älskade att gå på hockey, stå i klacken och skrika, hoppas och sucka, jubla över vinster och sörja över förluster. Jag kan inte minnas att livet någonsin var jobbigt när det var hockey inblandat, förutom vid förluster då. Jag minns när jag och många supportrar med mig sov i sovsäck ute på en trottoar en natt, för att på morgonen när spelkiosken öppnade vara garanterade en biljett till en finalmatch det år HV71 vann sitt första SM-guld 1995. Eller, sov och sov, vi hade nog mest roligt. Alla lika tokiga, alla lika spralliga, alla lika förväntansfulla. När HV vann sitt guld mot Brynäs på bortaplan var jag och några klasskompisar på en bar i Jönköping för att se vårt lag. Jag minns att man satt i små bås på det där stället och när SM-guldet var bärgat ställde jag mig upp på soffan vid vårt bord och bara skrek rakt ut. Minns också att en sur tjej i personalen kom fram och sa att jag absolut inte fick stå i soffan och hoppa så där - om jag brydde mig om det och snällt ställde mig på golvet eller om jag fullständigt ignorerade hennes försök till glädjedöd (jag tycker fortfarande hon gjorde fel) minns jag däremot inte. Men livet var härligt härligt härligt!

Det här var ett par år före Stefan Liv, 1995 stod Bosse Ahl i målet och var en klippa. Men Stefan Liv är HV71, oavsett när han var där. Därför finns han med när jag tänker lyckliga tankar om laget i mitt hjärta och kanske är det bland annat därför det gör så ont. Jag vill liksom tänka på mitt lag med den där glädjen, inte för alltid påminnas om något fruktansvärt. Alla kommentarer man läser om hur uppskattad Stefan Liv var, hur trevlig han alltid var, hur han alltid ställde upp för fansen, hur mycket han älskade sitt lag och sin hembygd - jag tror verkligen på varenda ord! När Huskvarna FF, ett fotbollslag som Stefan hade nära hjärtat, hade sommarskola i somras var Stefan där tillsammans med två lagkamrater i HV. Lägret hade 101 barn och alla fick lägga en straff på Stefan, han vägrade lämna skolan innan alla 100 barn hade fått chansen att näta bakom Den Store. Det är bara en av alla fina saker man läser om honom och det gör förstås extra ont när en person som så många sett upp till, inte bara hockeymässigt, försvinner. "Den Gud älskar dör ung" skrev Jönköpings-Postens nöjesredaktör (jodå, alla gillar Stefan Liv, inte bara sportmänniskor) i gårdagens tidning. Själv förstår jag mig inte på Gud och jag undrar hur länge sorgen ska sitta i. Hur tufft det kommer vara att sitta i Kinnarps arena (Rosenlundshallen finns inte längre) och se hans tröja hissad i taket (för övrigt ett mycket bra beslut av HV) och veta att han aldrig kommer tillbaka. Han kommer alltid vara saknad men aldrig glömd.

Hade lite tankar på att åka ner till Jönköping i morgon när det är en minnesdag för Stefan Liv med spelare, ledare och fans i hockeyarenan. Nu har det stupat på några saker men jag ska ha en egen minnesstund i morgon. Återkommer om den då. Nu ska jag dricka lite te. Ha en bra fortsättning på fredagen!

Bäst just nu: Jag är egentligen ingen stor älskare av Facebook, ibland kan det gå flera veckor utan att jag uppdaterar status eller ens är inloggad. Ibland är jag inne desto mer, intresset går alltså i vågor. Men när det blev känt att Stefan Liv omkommit i flygolyckan i Ryssland visade folk varför Facebook är så bra. Det startades flera grupper att gå med i för att sörja tillsammans, det fanns snabbt en uppmaning om deltagande i en tyst minut i morgon lördag mellan 19.30-20.00 (drygt 20 000 personer har i nuläget svarat att de ska vara med på det här). Om man ska vara tyst en hel halvtimme eller bara en minut någon gång mellan dessa klockslag framgår inte, man kan ju få göra som man vill - själv gillar jag tanken på en tyst halvtimme. Jag tycker det där är bra, att hitta likasinnade, att ha chansen att prata med folk vare sig man känner dem eller inte. Gruppen "Alla tankar till Stefan Liv och han familj" har i skrivande stund 185 304 "gilla-markeringar/tummen upp-markeringar" (kan förklaras med att man gillar och håller med om det som rubriken för gruppen säger) och "R.I.P. Stefan Liv - 2011.09.07" har 146 886 tummar. Jag tror man kan finna någon sorts tröst i den kollektiva sorgen, inte för att "ju fler vi är tillsammans ju gladare vi blir", men det är skönt att veta att man är flera.