Så kom den då...

... den första jobbdagen alltså. Trodde att det jobbigaste skulle vara att behöva väckas tidigt av väckarklockan men signalen var snarare som en befrielse. Jag vet inte vad det tagit åt cellgiftsmonstren nu men i går kunde jag inte ligga i sängen utan att det gjorde fruktansvärt ont i fötterna. Att vila fötterna mot en mjuk madrass var inte ett dugg bättre än det hade varit om jag tvingats stoppa ner dem i ett badkar fullt med iskallt vatten och ett gäng vrålhungriga pirayor. Att gå omkring på ett hårt golv var det däremot inga problem med - men det blir tröttsamt i längden om man ska hålla på med det en hel natt! Man undrar ju vad cellgiftsmonstren håller på med egentligen och på en skala mellan 1 - 10 på hur ologiska och irriterande de är svarar jag 17 miljoner, de är verkligen inte att leka med! Lyckades komma till ro och somna först efter att jag hämtat en kudde från soffan, en kudde som smalbenen kunde vila på så fötterna därmed kunde ligga i luften. Vaknade varenda gång jag rörde på mig - vilket vissa nätter (som denna natt) sker väldigt ofta, jag har svårt att ligga still - och då gjorde det ju ont igen. Därför kom mobilens väckarsignal som en befrielse, jag kunde byta ut mjuk madrass mot hårt golv, hurra! Suck.

Jobbdag alltså. Strax efter åtta var jag på plats. Själva starten av jobbandet tog en bra bit över en timma, jag var tvungen att hitta ett nytt skrivbord och en ny dator med de rätta programmen (min egen dator kanske saknade mig när jag försvann på sjukskrivning, någon gång under året har den nämligen kraschat ihop och den nya burken jag fått saknar vårt redigeringsprogram - vilket är väldigt dumt eftersom jag bland annat ägnar mig åt just redigering. Speciellt denna månad), ett möte drog ut på tiden - och sedan tog det ju ett tag att kicka igång jobbhjärnan. Cellgiftsmonstren måste ha jobbat på duktigt under det här året för till en början kändes det som att jag glömt allt. Lyckligtvis har jag snälla kolleger som fanns nära till hands när jag frågade om än det ena, än det andra. Och hyfsat snabbt kom jag in i gamla tankebanor igen, en hel del satt ändå kvar i fingrarna så snart jag testade. Det är märkligt, kortkommandon jag inte använt på nästan nio månader hittade sin fingersättning direkt (med andra tog det längre tid får erkännas...) men jag skulle inte nu kunna tala om hur man gör en del av de saker jag gjort i dag, jag vet det enbart när jag sitter på jobbet och känner att tangenterna är som ett kylskåp och fingrarna som magneter, de sätter sig där de ska! För det mesta, ibland blir det dock helt galet. Men jag ger mig själv godkänt efter denna första dag, jag kommer komma in i allt, redan i morgon kan jag förmodligen göra en hel del utan att behöva tänka så mycket först. Vissa saker sitter i ryggraden, hur länge man än varit borta.

 

Min närmaste kollega Birgitta såg till att jag kände mig väldigt välkommen på jobbet. Fick en fin blomma, ett kort med uppmaningen "Fira livet!" (kan det bli bättre än så!) och en jättefin necessär som hon har sytt och broderat! Jag är så imponerad av alla som kan sy (Birgitta kan sy allt, henne är jag superimpad av), själv valde jag träslöjd i skolan eftersom jag var dålig på det där med nål och tråd. Därmed inte sagt att jag var eller är speciellt bra på att hantera vare sig vinkelbeslag eller slipmaskin heller... Och inte nog med dessa saker, den lilla necessären innehöll små förpackningar krämer och grejer så man blir snygg! Just det har inte Birgitta sagt att man blir, men reklamen brukar ju säga så. Vi råkar dessutom gilla små förpackningar med smörj(a in)medel!   

Var ganska pigg när mina första jobbtimmar var gjorda, tyckte då att jag kunnde sitta kvar ett tag till. Men nu känns det ganska skönt att jag mjukstartar. Jag är på väg tillbaka men det får ta den tid det tar. Ser fram emot att komma tillbaka i morgon igen, att få känna av några normala timmar igen. Förhoppningsvis slutar också snart fötterna med sitt hysteriska bråkande, så jag kan få känna mig lite normal även på det området.

Bäst just nu: Jag brukar alltid diska matlådan när jag kommer hem, av någon anledning blir det inte gjort på jobbet utan först hemma i mitt eget kök. Det brukar vara ganska tråkigt att diska matlådan, när det än sker, men nu känns det bra. Att diska en matlåda är ju ett tecken på att man är tillbaka där man ska vara. Sjukskrivningen börjar så smått släppa taget.