Det kommande jobbäventyret

I natt drömde jag att jag börjat jobba. Jag drömde även att det snart var jul, men just den drömmen kan vi kanske lämna eftersom det inte känns som att den högtiden kvalar in bland saker som sker den närmaste framtiden, till skillnad från jobbet som faktiskt sker väldigt snart (att det står september i almanackan känns dock inte helt säkert med tanke på att dagens DN hade en annons om kommande luciakonserter med Adolf Fredriks musikklasser. Hur långt bort julen egentligen ligger är därmed lite oklart). Jag tror faktiskt jag drömde om jobbet även natten till i går, det är alltså det som upptar min hjärna nu. Det är nästan som inför den första skolstarten förr i tiden, när man i ett par veckor undrade hur det skulle gå, om fröken var snäll, om man skulle få några nya kompisar i klassen som man kunde leka med på rasterna, om man skulle kunna klara av sina läxor och så vidare - det låg liksom spänning i luften! Inte för att jag tycker det är så spännande att börja jobba på det sättet, jag vet att jag för det mesta kommer överens med cheferna, jag vet vilka mina kolleger är och de är alldeles utmärkta att umgås med på "rasterna", jag vet vad jag har för arbetsuppgifter och så vidare - men i drömmarnas värld rör det ihop sig till något väldigt stort.

I morgon är det dags, jag ska jobba 25 procent denna månad och kommer fördela det på fem timmar var på måndagar och tisdagar. I natt var jag på plats klockan åtta och nästa gång jag tittade på klockan var den strax innan fyra och jag hade massor med uppgifter kvar, det var nästan så att jag drev hela tidningen själv (bevare mig väl...) och jag tänkte "men hur gick det här till, jag skulle ju gått hem för längesedan! Det här är ju alldeles för mycket jobb, hur ska jag göra nu?". Jag vet inte hur det gick, kanske var det efter detta jag började drömma om julen, eller om något helt annat. Jag vaknade så småningom och kände att jag 1. inte ska ta på mig att göra hela tidningen själv i morgon, och 2. vara noga med att gå hem i tid.

Att jobbet spökar på nätterna nu beror nog på att jag tror mig få en känsla av prao-elev i morgon. Senast jag jobbade, satt vid mitt skrivbord och verkligen jobbade, var i december förra året. Det har hänt en hel del sedan dess. Vi har ett nytt tidrapportsystem som tydligen är jättekrångligt (inte bara för den som ska fylla i sina arbetade dagar och tider, även ekonomiavdelningen - och kanske framför allt dem - har gjort så många fel med folks löner att man nästan hellre bråkar om pengar med Försäkringskassan...), man skriver ut och kopierar papper på ett mer avancerat sätt än förr (personligt kort och kod behövs, om jag fattat det rätt), jag har ingen aning om vad jag har för pin-kod på min telefon, jag har förmodligen glömt alla kortkommandon och bildbehandlingstrix i InDesign och Photoshop. Även kaffeautomaterna är nya har jag hört, jag kommer säkert trycka på fel knapp. Ah, det kommer bli ett äventyr att börja jobba igen, hur ska det gå?!

I vilket fall som helst ser jag fram emot det, att komma in i lite normala gängor igen, umgås med kolleger och leva nästan normalt. Jag kanske inte ser fram emot att sätta väckarklockan väldigt tidigt, men i övrigt ska det bli trevligt!

Bäst just nu: Kan inte säga att jag följt friidrotts-VM varje minut, damernas längdhopp trodde jag att jag såg men det var tydligen bara Carolina Klüfts springande och hoppande jag kollade på - i vilket fall som helst följde jag henne mer noga än de andra. Läste i DN i dag att vitryskan Nastassia Mirontjyk-Ivanova hade vunnit längdhoppsguldet om hon inte hade haft en lång hästsvans. Hennes längsta hopp mättes där hästsvansen gjort märke i sanden. Hoppet var runt 6,90 - men det var vid bålens nedslag. Strax bakom slog hästsvansen ner och det är ju därifrån man mäter, vare sig det är kropp eller hår som gör det första märket. Hon stannade därmed på 6,74 och en snopen fjärdeplats. Vän av kort frisyr konstaterar att 1. det är bra med just en kort frisyr och rekommenderar vitryskan att klippa sig, och 2. jag skulle kunna hoppa längd och komma exakt så långt som kroppen kommer - nedslaget skulle inte bli förstört av ett långt hårsvall. Tänk, en helt oväntad fördel med kort kort kort hår! Att jag inte hoppar längd över huvud taget (och säkert bara skulle komma någon meter om jag försökte nu) och därför inte behöver ha kort hår för den sakens skull, spelar ingen roll...