Stefan Liv - R.I.P.

Bara en kortis. Jag håller en tyst minut hela kvällen, det är nästan så även i bloggform. För i dag kom det ett sådant där slag i magen som man faller ihop av. Ett slag där man tappar andan lite och känner tårarna komma. Jag känner honom inte, har aldrig träffat honom vad jag minns, men i dag gör det väldigt ont i HV-hjärtat (och förstås i det normala hjärtat) eftersom den förre målvakten för Smålands stolthet, den coolaste, skönaste och störste (han är den ende svenske målvakten som fått både ett OS-guld och ett VM-guld under ett och samma år, 2006) omkom i en flygolycka i Ryssland. Stefan Liv blev 30 år, lämnar fru och två små barn efter sig och det känns så hårt. I somras gifte han sig.

Åhhh vad ont det gör! Man vill liksom alltid att döden ska komma när man är gammal och gaggig, inte när större delen av livet ska ligga framför en! Det känns orättvist. Ena sekunden fanns han där, full med liv (just precis så, Liv). I nästa sekund finns bara ett tomrum kvar, en enorm sorg och saknad för hans närmaste. Vi andra som sett hans fenomenala räddningar på isen, hans härliga sätt att fira en seger på densamma, hört hans karakteristiska Jönköpingsdialekt i intervjuer, sett hans leende och skratt i desamma, eller sett och känt missnöjet när HV71 eller Tre kronor har förlorat - vi saknar och sörjer vi också. Men mest tänker i alla fall jag på hans familj, släkt och vänner. Det kan göra ont även hos en som inte har någon större relation till personen det berör, men hur fruktansvärt är det inte för de närmaste? Jag kan inte föreställa mig hur tungt det måste vara och jag önskar verkligen att jag kunde göra något - tänk om man hade förmågan att säga något som lindrade sorgen bara en aning eller kunde ge en läkande kram! Men tyvärr kan jag varken lindra eller läka, har inte ens vettiga ord för denna blogg, det är så mycket som vill ut men det är så svårt.  

Med det lilla jag vet om dig Stefan Liv - tack för vad du gjorde, du gjorde det så bra.