Tumörer eller inte tumörer? Det är frågan...

Oj oj oj, nu var det längesedan jag skrev, igen. Det beror dock inte på att jag legat på latsidan, jag har snarare haft fullt upp. Varit på festival hela helgen förstår ni, och inte haft tid att ens titta på en dator på flera dagar. Men nu är ordningen återställd, jag är tillbaka i Stockholm igen och också tillbaka i för mig normala gängor. Festivalen kommer jag återkomma till från och med i morgon men i dag tror jag en del av er först och främst är intresserade av en annan sak: i dag avgjordes ju nämligen min omedelbara framtid.

Efter åtta cellgiftsomgångar var det i dag dags att få reda på hur kroppen ser ut inuti och hur livet beroende på inuti-svaret kommer se ut liksom utanpå. Är jag frisk ser ju livet ut på ett sätt men är jag sjuk blir det helt annorlunda, och man vill ju gärna i vissa sammanhang veta hur livet ska se ut. Blir det ett fortsatt mjukisbyxor-liv (alltså ett sjukskrivet liv, där man stundtals inte orkar mer än att skrota runt i myskläder på hemmaplan) eller blir det ett liv där man får skärpa till sig lite och ta på sig kläder man kan visa sig i utan att skämmas? Eller för att se det på ett annat sorts fysiskt sätt; blir det ett liv fyllt med smärta, läkarbesök och svaghet som bara rullar på under evighetslång tid - eller blir det ett liv som sakta (oändligt sakta förstås, nästan så sakta så det går bakåt stundtals, men ändå...) återgår till något som påminner om ett normalt liv? Fortsatt sjuk eller frisk?

I morse tog pappa och jag bilen från Jönköping för att träffa doktor E på Radiumhemmet. Nu var det dags att få reda på resultatet av datortomografin, veta hur det gått med metastaserna i levern. Inför detta var jag alldeles lugn. Jag vet ärligt talat inte var lugnet kommit ifrån, men i min värld fanns inget dåligt besked. Det låter kanske som jag är väldigt naiv, men det är ju inte så att jag inte tror att något dåligt eller jobbigt kan drabba mig - tro mig, det vet jag väldigt väl, jag har varit fullständigt medveten om detta ganska många månader nu exempelvis... Men på något sätt kände jag mig säker på att det inte skulle bli ett dåligt besked. Hade min säkerhet ändå svikit mig hade jag tagit det dåliga beskedet då, men det fanns liksom ingen anledning att noja i förväg.

Säkerheten visade sig stämma ganska bra, tackar som frågar! Det var inte så att doktor E sa "ja men du är ju frisk som en nötkärna hörru!", hon såg snarare ut att vara lite störd och obekväm över ett mysterium i min kropp, ett mysterium som gör att doktorerna kliar sig i huvudet och inte kan ge svar på allt (läkare gillar inte sådant). Hon gav mig det näst bästa besked jag kunde få i dag - alla värden är bra och tumörmarkören, som visar sig i ett av alla de blodprov jag tog förra veckan, säger att det inte finns någon aktiv tumör i kroppen. Mysteriet är röntgenbilderna, som till skillnad från proverna tycker att det visst finns metastaser, vilket gör att läkarna inte kan blåsa faran över hur enkelt som helst. Men vad det nu än är för märkliga saker på levern så har de minskat något och jag känner mig lugn med provsvaren.

Eftersom provsvaren är bra ifrågasätter läkarna röntgenbilderna och jag ska undersökas en gång till om två månader. Har det inte hänt något uppseendeväckande då - som att de där sakerna gått från att vara någon sorts "metastas-wannabes" till att bli riktiga metastaser - räknas jag nog som ganska frisk. Visst kan man få återfall, men om igen - det får man ta då, inte ska man noja för något som kanske händer i framtiden. Det som nu ligger där och spökar i levern får vara ett mysterium ett tag till, jag har inga större problem med det så länge jag vet att det inte är några aktiva tumörer. Hur framtiden ser ut i ett längre perspektiv vet man ju aldrig men jag lever i nuet, det är liksom enklast så. Och nuet kommer snart innehålla lite mjukstart på jobbfronten, en sakta återgång till det lite mer normala. Smärtan och tröttheten kan jag få dras med i många många månader till men det vet jag ju, där får man bara ha tålamod.

Så nu känns det alltså bra, jag är nöjd med beskeden och tänker bara fokusera på att bli starkare, piggare och komma tillbaka till det normala så snart jag kan - utan att stressa in i det förstås. Jag vet inte ens hur man stressar längre, så just det lär inte bli någon risk...

Oj så långt det här blev, och inga bilder fick ni (fast visst blir man lite sugen på att se de där konstiga sakerna i levern! Jag blir det i alla fall, men det kanske inte skulle vara en bra bloggbild...)! I morgon blir det festivalrapport, bilder och länkar, då blir det åka av! Ha det fint så länge :)

Bäst just nu: Prover som visar bra saker. Röntgenbilder som visar andra saker behöver man inte orda så mycket om.