Sista blodprovet kan firas med musikterapi

I går nådde jag en liten milstolpe tror jag bestämt. I går var det nämligen dags för det sista blodprovet. Inte det sista i livet förstås men det sista i cellgiftssammanhang på ett bra tag. Tror jag, som sagt. Inför varje cellgiftsomgång har jag ju med jämna mellanrum tagit två blodprover som har analyserats innan nya cellgifter har sprutats in. Även nu, när omgångarna är över, har det tagits prover och i går var det dags för det slutgiltiga blodprovet som ska ge svar på allt inför mitt läkarbesök på måndag. I vanliga fall har sköterskorna fyllt ett rör vid varje sticktillfälle men den här gången var det hela fyra blodfyllda rör som gällde -  det skulle vara tre enligt remissen men sköterskan i går tyckte tydligen det var bäst att ta ytterligare ett rör, för säkerhets skull. Och varför inte festa loss ordentligt när det är sista gången?! Blodet ska denna gång analyseras i 17 (fyra i normala fall) för mig obegripliga förkortningar och konstiga ord. Min sjukvårdskunniga svägerska berättade att det bland annat var levervärden som skulle ingå i analysen, och det verkar ju väldigt vettigt eftersom det är just metastaserna i levern som är det mest spännande att få reda på i början av nästa vecka.

Senast jag var på vårdcentralen Lokstallarna konstaterade jag ju i ett blogginlägg att jag var smått bekant med personalen efter att ha varit där ett par gånger i år (kan läsas om i inlägget Ingen kändis - men lite igenkänd från 20 juli). Det kändes likadant i går, kvinnan i receptionen och jag har blivit lite tjenis med varandra vid det här laget.
- Men nu skulle vi ju haft firarfika! Kaffe och tårta här i luckan, konstaterade kvinnan när jag berättade att det nog var sista gången jag besökte vårdcentralen på ett bra tag. Och nej, hon menade inte att det var värt att fira att hon kanske aldrig får se mig mer, det var mer det där med sista blodprovet som borde resulterat i en tårtbit...  Nu blev det varken tårta eller kaffe utan bara blodprov, vilket var okej det med.

Som flitiga läsare vet blev jag för snart en månad sedan intervjuad av lokaltidningen Jönköpings-Posten:

Har inte nämnt så mycket mer om det här i bloggen eftersom man måste vara prenumerant för att läsa artikeln på tidningens hemsida, men den som inte kan få nog av mig i bloggen utan även vill läsa om mig i pappersform (jag förstår att ni är många... och jag förstår att ni fattar att jag nu var jätteironisk!) får om några månader en ny chans: i går var nämligen en frilans-journalist och -fotograf här från Året Runt. Jag berättade om mitt sjukdomsliv med allt vad det har inneburit och innebär i glädje, sorg, frustration, hopp och alla andra känslor. Vi hade väldigt trevligt och jag återkommer i ärendet när artikeln är publicerad - och ni gör förstås vad ni vill med den informationen sedan :)

I dag börjar en festival i Jönköping som heter Homecoming Festivalen. I dagarna tre blir det sju konserter med southern gospel-musik och det laddar jag för nu. Jag har en ganska bred musiksmak, hårdrock i olika former ligger mig kanske varmast om hjärtat men med tanke på hur många bra musikstilar det finns vore det galet att bara låsa sig till en sort! Pop, rock, country och southern gospel finns också representerat i min stora skivsamling och nu i helgen blir det alltså den sistnämnda stilen som konsumeras. Pappa är projektledare för festivalen och han säger att det hela kommer bli jättebra - och pappa brukar ha rätt.

Bäst just nu: På tal om musik. För några dagar sedan berättade Rapport om en vetenskaplig studie som visar hur musik och musikterapi kan fungera som ångestdämpare för folk som har cancer. Och inte nog med det - musiken kan också minska smärtorna och förbättra humöret! Ja, musik är bra grejer, vad bra att jag ska få en dos av den varan nu i helgen! Nyfiken? Se inslaget eller läs om rapporten:

http://svtplay.se/v/2499416/musikterapi_kan_lindra_smarta

https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2011/Augusti/Musik-lindrar-angesten-hos-patienter-med-cancer/