Sen festivalrapport

I dag påbörjade jag mitt normala liv genom att gå till jobbet och lägga upp planer för den närmaste framtiden. Om några veckor börjar jag jobba igen, för första gången sedan december. Det känns jättekonstigt när jag tänker på hur längesedan det var och det känns lite som att jag kanske har glömt av hur man gör när man jobbar. Jag vet hur man slår på datorn men i övrigt kommer jag förmodligen känna mig som en praoelev som ska lära sig alla rutiner och nya sätt att jobba - jag har märkt att det har hänt en hel del på alla möjliga håll sedan jag knallade omkring på arbetsplatsen och gjorde mer nytta, och inte bara som nu hälsade på. Men det blir skönt att börja jobba igen eftersom det känns lite mer normalt än att vara sjukskriven. Att träffa kolleger och utmana hjärnan lite genom att tänka jobbsaker. Jag vet att det är ganska vanligt att få en något "trögare" hjärna efter att man fått cellgifter, att det är svårt att koncentrera sig på jobb och att ha flera tankar i huvudet. Det är väl den enda biverkning jag inte fått (den borde kommit för längesedan nämligen), jag tror min hjärna fungerar som innan så jag borde klara av att jobba.

I går lovade jag lite festivalrapport till i dag och det är ju bäst att hålla det man lovar - även om detta inlägg kommer när tisdagen har gått över till onsdag... Har varit på southern-gospelfestival i Jönköping i dagarna tre, mycket trevligt och bra. Jag kan inte påstå att jag är en stor fan av kristen musik överlag, jag är inte alls säker på allt som har med religion att göra över huvud taget - jag är en ganska skeptisk person, jag tycker det finns mycket dumt som sker i religionens namn, jag ställer mig väldigt frågande till vissa saker i heliga skrifter, jag ser inte allt så svart och vitt som vissa religiösa verkar göra, jag sväljer inte allt utan att tänka och känna efter och så vidare, så vad jag tror och inte tror på är lite svårt att svara på. Däremot vet jag att jag alltid gillat southern gospel. Jag är uppväxt med den musiken och fastnade redan tidigt för de glada och/eller fina melodierna och snygga stämmorna. Jag är vansinnigt svag för just stämsång, när en southerngospelkvartett sjunger fyrstämmigt blir jag alldeles lycklig! Festivalen hade en bra blandning på svenska, norska och amerikanska artister, men det blir de sistnämnda jag koncentrerar mig på här.

Jag förstår att vissa läsare himlar med ögonen och plockar fram sina förutfattade meningar nu. Det borde ni i så fall sluta med och i stället bli lite mer som dessa amerikaner - nämligen hur trevliga som helst. Artisterna beblandade sig med oss vanliga mellan konserterna, det är en självklarhet för dessa musiker. Och var man än träffade dem - när de sålde sina skivor och dvd:er, när de kom gående mellan konserter och lunchpaus eller dök upp från hotellet på morgonkvisten - var det idel glada miner och lite småsnack med oss festivalbesökare, jag pratade bland annat om smörgåsar med sångaren Jeff Hawes i Karen Peck & New River, och mode med sångerskan Lynda Randle. Nej, det var inte jag som valde just dessa samtalsämnena men jag gillar det där spontana, att de säger hej, berömmer en för en snygg klänning, klappar om en - helt naturligt. Jag tror nämligen att man märker om någon är genuin eller inte. Ingen begär att en jetlaggad sångerska ska orka räcka till för allt och alla men för henne är det självklart att göra det. Är det något denna festival har påmint mig om är det de ledord jag alltid försöker leva efter, men som jag vill satsa på ännu mer nu: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det är så enkelt egentligen och behöver inte kosta så mycket.

The Collingsworth Family med mamma, pappa och fyra barn blev kanske de största favoriterna. Kan man sjunga som de kan blir man gärna uppskattad! Mamma Kim är dessutom världens bästa pianist vågar jag påstå, hon spelar med hela kroppen och med inlevelse - om ni trodde ni sett inlevelse förut har ni fel! Kolla in henne här:
The Holy City http://www.youtube.com/watch?v=pah0LtggZEc
How Great Thou Art http://www.youtube.com/watch?v=GO67xEESp1M

Familjetips då? Ja det är klart ni ska få det!
Fear Not Tomorrow http://www.youtube.com/watch?v=SAxBUqohqfo
I Know http://www.youtube.com/watch?v=PLJwlGEWTFg
Count Your Blessings http://www.youtube.com/watch?v=IxzIT7j6Dow
Take Time To Be Holy http://www.youtube.com/watch?v=9t1ikZe9ffs
Holy, Holy, Holy http://www.youtube.com/watch?v=26DAbWvU-qE&feature=related (inte med världens bästa ljudkvalité men värd att lyssna på ändå)

 

Familjen Collingsworth med pappa Phil, döttrarna Brooklyn och Courtney, sonen Phillip, dottern Olivia och mamma Kim. Titta vad snyggt de matchar blommorna också!

 

Collingsworthbarnen - Phillip, Brooklyn, Olivia och Courtney.

På tal om just det där med att behandla andra som man själv vill bli behandlad, som jag skrev om lite högre upp: Leta reda på låten Reach Out And Touch från Karen Peck & New Rivers senaste skiva Reach Out. Försökte hitta den på Youtube men den verkar inte finnas. Spotify kanske har den (funkar inte på min dator just nu). Det finns ganska enkla sätt att göra världen, eller i alla fall en persons liv, lite bättre. Det kan man tänka på ibland. I övrigt kan ni lyssna på: 
This Is What Mercy Does http://www.youtube.com/watch?v=sLbwUYcDsMY
Four Days Late http://www.youtube.com/watch?v=G-x3BJ4SjxE
I Wan´t To Thank You http://www.youtube.com/watch?v=BHAPke-YwsE

Får ni tag på ett klipp där Karen Peck sjunger Amazing Grace kan ni vara jätteglada, för det låter exakt hur bra som helst, kvinnan sjunger så vackert!

 

Så här ser det inte alltid ut, men ibland sätter sig Jeff Hawes vid flygeln, som han gör på detta foto. I bakgrunden står Susan och syrran Karen Peck. Just Karen kommer kunna ses på en bioduk nära dig i framtiden, i alla fall om filmen "Joyful Noise" går upp på bio i Sverige. Hon har en liiiten roll bland lite större stjärnor som Dolly Parton och Queen Latifah. Filmen har premiär i USA 2012.

Marshall Hall uppträdde som soloartist men eftersom jag har mer koll på honom när han var med i Gaither Vocal Band får ni se klipp med honom i just det sammanhanget. Väldigt trevlig man måste jag säga, fastnade vid hans bord efter sista konserten och han sa:
- You have such a pretty face! How old are you? 34?? No way! I would have guessed 24!
Jag blev alldeles generad över dessa fina ord, böjde ner huvudet och mumlade just det, vilket möttes av ett stort skratt och en vänskaplig klapp på axeln. Trevliga amerikaner, jag säger ju det! Lyssna på Marshall här:
When I Cry http://www.youtube.com/watch?v=TImNWY1tzFo
Jesus Loves Me http://www.youtube.com/watch?v=MMCR4p5mSjQ

 

Ni har redan räknat ut det - här har vi Marshall Hall!

Lynda Randle har jag inte så mycket koll på heller måste jag erkänna men hon har en fantastisk gospelstämma, mörk och djup. När jag gick förbi hennes skivbord och hon såg klänningen jag hade på mig just då ropade hon "Kolla, visst är den snygg?!" till en av sina döttrar som var med. Hon berättade för mig att just den dottern brukade berätta för henne vad som var snyggt och inte i klädväg, att hon har modekoll. Och dottern måste ha godkänt min klädsel eftersom hon genast lämnade skivförsäljningen för att hon ville ta kort på sin mamma och mig! Det kortet får ju inte ni se, det finns bara i det stora landet i väst just nu, men ni kan däremot lyssna på Lynda här:
His Eye Is On The Sparrow http://www.youtube.com/watch?v=yvvq955PVyY

 

Nej, sannerligen inte världens bästa bild - men det är var den enda jag hade och ni måste ju få se hur Lynda Randle ser ut. Och ja, det är ungefär så här!

 

En samlad skara artister är ju inte heller helt fel. Längst ut till vänster står Jeff Hawes, följt av Phil Collingsworth, svenske Stig Sjöberg med kornetten (jag känner honom sedan en tid tillbaka och han är också jättetrevlig, trots att han inte är amerikan), tre Collingsworthmedlemmar (Kim, Courtney och Phillip), Karen Peck, Marshall Hall, Brooklyn Collingsworth, Lynda Randle och Susan Peck.

 

Mera av varianten sjunga tillsammans! Jeff Hawes, Susan Peck, Lynda Randle, Brooklyn Collingsworth, Stig Sjöberg, Courney och Olivia Collingsworth.

 

De kan inte bara sjunga de här människorna. En del av dem kan också spela piano. Samtidigt, dessutom. Jeff Hawes, Kim Collingsworth och Lynda Randles pianist (som jag tyvärr inte alls minns namnet på) lekte tillsammans.

Ja, det var festivalrapporten det, och alltså lite länkar för er som missade det hela!

Bäst just nu: Jag vet kanske egentligen inte om det här är bra - det kanske bara är galet. Men jag började skriva detta blogginlägg vid halv åtta i kväll. Nu är klockan lite över ett när jag ska skicka i väg det, allt har tagit ENORM tid på grund av min sega dator som denna gång tvingat mig att ladda upp varje bild tre eller fyra gånger (fem minuter för varje bild ungefär) och tagit extremt lång tid på sig att hitta och spela upp lite på varje You tube-klipp. Jag har en ängels tålamod men vill egentligen slänga ut datorn genom fönstret. Frågan är om det är bra att ha så mycket tålamod eller om man bara ska ge upp och investera i något nytt? Att sitta i över fem timmar måste ju vara lite slöseri med tiden ändå?