Här ska skåpet stå. Så det så

Ibland kan jag bli alldeles vansinnig på cellgifterna, även nu så här i efterhand alltså. Jag var vansinnig på dem under tiden jag var mitt uppe i behandlingarna också, förstås, men det går inte heller nu att låta bli att tappa tålamodet trots att det var längesedan cellgifterna rusade genom kroppen. Det beror naturligtvis på att varenda del av mig har tagit så mycket stryk av behandlingarna och att det inte går att hitta någon förbättring än. Det planar liksom inte ut, smärtan och tröttheten fortsätter istället rasa snudd på konstant och just nu är det det sistnämnda som stör mig mest. Jag vill så gärna orka! I dag stod tvätt och städning på programmet och att orka göra dessa båda saker en och samma dag i normala fall är ju lätt, om än tråkigt. Men svårt är det inte, en utmaning är det inte, som att bestiga Mount Everest är det inte (tror jag inte i alla fall, har aldrig försökt bestiga något större än en kulle men det låter jobbigt att bestiga höga berg). Men har man haft cellgifter i kroppen i över ett halvår - då är tvätt och städning svårt, en utmaning och bergsbestigning i ett och samma andetag.

Både under och efter tvätten var jag totalt slut, fick vila mig i form med lite Lost mellan turerna fram och tillbaka till tvättstugan, och efteråt fick jag vila med lång lunch och tidningsläsning. Och sedan blev jag arg. Arg över att de annars så enkla sakerna ibland ska vara så förtvivlat svåra! Så jag började städa, på ren trots. Jag kanske inte gjorde det supernoga, det tog tid, jag fick vila lite nu och då - men jag gjorde det, hur mycket kroppen än protesterade. Och nu är jag rätt nöjd över mig själv (samtidigt som kroppen hatar mig, det gör ont i varenda del av den och det blir till att sitta på pallen när jag snart ska duscha)! Ibland måste man motarbeta skiten, inte ge sig, visa var skåpet ska stå - även om man visar det för någon/några (cellgiftsmonster) som inte förstår ett dugg om vare sig markering eller skåp. För ibland måste man låta bli att krascha ihop i soffan och streta vidare istället för att kapitulera.

Bäst just nu: Ska inte krascha, däremot njuta i soffan i kväll. Har de fyra absolut sista Lost-avsnitten kvar nu. Det är lite separationsångest kring detta får jag erkänna, på ett sätt är det faktum att det så snart är över sämst just nu... men man ska ju se saker positivt när man kan, glaset med mysterier och överraskningar är ju fortfarande halvfullt! Hm, spännande innehåll i det glaset förresten, det skulle man gärna dricka...

 

Nej men titta, glaset är ju alldeles jättefullt av Lost! Det är till och med så mycket att det rinner över! Vilken tur :)