Onödigt akutblodprov - är ju bara cellgiftssjuk!

I dag var det besök hos diabetessjuksköterskan. Det är ett besök som brukar ta ungefär en halvtimme. I dag fastnade jag på sjukhuset i över två timmar. Helt i onödan. Hade sjukvårdspersonalen lyssnat på mig hade det inte behövt bli så där.

Det var en besvärlig tid att ta sig till sjukhuset i dag, vid halv tvåtiden. Promenaden mellan tunnelbanan och sjukhuset brukar i normala fall ta ungefär tio minuter, i dag behövde jag nästan 25 minuter på mig för att gå samma sträcka. Ibland slår ju den stora tröttheten till, kroppen blir tung, det går så sakta så det känns som att jag går baklänges och jag blir dimmig, har svårt att gå rakt. Det där är inte så ovanligt, jag har haft det så flera gånger under alla cellgiftsomgångar. Att det fortsätter på detta vis även efter avslutad behandling ska man nog inte haka upp sig på - tröttheten kan ju hänga kvar väldigt länge till, så för mig är det inget konstigt. Det första sköterskan säger när jag sätter mig i hennes stol är:
- Du ser matt ut!
Jag förklarade läget och hon tog fram blodtrycksmätaren. Jag är nästan alltid en "lågtryckare" som hon uttrycker det, men den här gången var det tydligen lite väl lågt för hennes smak. Hon gick och hämtade min diabetesläkare som jag är ganska säker på sa:
- Du måste till akuten!
- Ehh, va?! Nu överdriver du väl ändå en smula?

Antingen sa hon fel eller också hörde jag bara hälften av vad hon sa, för när hon sedan öppnade munnen meddelade hon att jag skulle gå och ta ett akutblodprov, hon ville veta hur jag mådde på alla möjliga sätt och vis. Jag tyckte i mitt stilla sinne att det var väldigt onödigt eftersom jag redan visste svaren på alla rör som skulle fyllas med mitt blod, jag visste ju att det här var en cellgiftsgrej och inget annat! Men det var ingen idé att säga detta, så jag knallade i väg till provtagningslabbet och fick sedan sitta och vänta på svaret en timme. När svaret väl kom var det förstås precis som jag trodde: alla blodprover var bra så det låga blodtrycket berodde inte på något konstigt.

Efter det långa sjukhusbesöket kunde jag bege mig i väg till det som var dagens huvudgrej: att åka hem och hälsa på vännerna Karin, Anton och Edvin, fem månader. Det var ett tag sedan sist, nu känns det lite mer säkert att hålla honom - jag är alltid rädd att jag ska hålla små bebisar fel, glömma stödja deras nacke och sådant. Det slipper jag tänka på nu, vilket i och för sig inte spelade så stor roll just i dag eftersom Edvin bara trivdes i min famn ungefär sju sekunder. Hans mor är lite bättre på det där, lyckligtvis!

 

"Va, kamera? Nu blev jag allt lite förvånad!"

 

"Vänta nu, var är jag någonstans? Inte hos den där Emma va...?"

 

"Näää, den här personen är ju mer bekant, det är ju mamma!"

 

"Hurra vad bra, det är ju läge att göra vågen!!"

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Även om kroppen blev mindre trött och tung, det dimmiga dämpades och blodtrycket höjdes något när jag skulle gå från sjukhuset, är det dags att kasta in handduken för i dag, jag har lite för ont för att vara vaken någon längre stund. I morgon är det förhoppningsvis bättre!

Bäst just nu: Man kan ju vända på det där med extra sjukundersökningar och säga att det inte alls var onödigt att ta blodprov i dag, det är bara bra att sjukvården fungerar så! När sjukvårdsfolket såg något de reagerade på sa de inte bara "Jaha, det var ju tråkigt - men om du går hem och tar ett litet piller ska du nog se att det blir bra! Och om du skulle börja må alldeles katastrofalt jättedåligt kan du ju komma tillbaka...". Nej det vore ju inte så kul, bättre då att de gör en extra koll. Och kroppen är ju som den är - jag kanske bara har lågt blodtryck men det behöver inte vara något farligt med det, jag kanske har något som ser ut som metastaser på levern men det behöver inte vara något farligt med det.