"Barn med cancer" gör att man vill vara en glad skit

I dag skulle jag, väldigt varmt, vilja rekommendera en dokumentär jag såg på SVT i går. Den går både i repris och finns på SVT Play (tider och länk kan ni läsa om längre ner) och heter Barn med cancer. Nej, stopp där! Sluta genast tänk "Nej usch, sådant orkar jag inte se, det är alldeles för hemskt!". Okej, det är hemskt - men också väldigt upplyftande.

Ungefär 300 barn och ungdomar får varje år någon form av cancer, det är nästan ett fall om dagen det. Lyckligtvis överlever tre av fyra, en siffra som är betydligt bättre än för ungefär 30 år sedan då de allra flesta dog. Cancer är dock fortfarande den största dödsorsaken bland svenska barn. Barn med cancer spelades in mellan september 2009 och juni 2010 och följer alltså ett knappt års tid fyra barn och ungdomar, deras familjer men också läkare och sjuksköterskor på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Det är en grym vardag, dels för de unga - leukemisjuka Frida, 3 och ett halvt år, Sigge, som får en hjärntumör när han är 7 månader, och tonåringarna Benjamin och Victoria som har drabbats av skelettcancer - och deras familjer, och precis som statistiken säger kommer inte alla fyra överleva sin tuffa kamp (det inträffade dessutom ytterligare ett dödsfall efter att filmen spelades in, så här var statistiken ännu tuffare). Det är hjärtskärande att höra om behandlingar, smärta och trötthet, om tankar på självmord, om döden kanske kommer nu eller lite senare eller kanske i morgon. Men samtidigt är dokumentären så full av hopp, leenden, drömmar som slår in, kamplust och glädje!

Målet med dokumentären, som är gjord av Anders Lidén, är att "ge allmänheten en större insikt och förståelse för hur det dagliga livet ser ut för cancersjuka barn och deras familjer, och i förlängningen göra livet något lättare för dessa barn och familjer. I filmen skildras inte själva sjukdomen särskilt mycket, utan fokus ligger på det dagliga livet, tankar, funderingar och resonemang kring hur vardagen ser ut, och att livet ändå måste gå vidare trots oerhörda svårigheter och lidanden", enligt programinformationen på SVT:s hemsida,
http://svt.se/2.149941/1.2507163/barn_med_cancer

Jag blev väldigt berörd av alla fyra barn och ungdomar, deras föräldrar och vårdpersonalen, jag tycker verkligen väldigt mycket om dem allihop, men kanske tog jag Benjamin och Sigge till mitt hjärta liiiite extra. Benjamin, för att jag ibland känner igen mig i hans tankar, hans saknad efter alla vardagliga saker där hemma när han ligger inne på sjukhuset (soffan, tv:n, hundarna, familjen och släkten), hans omvärdering av livet, hur han värdesätter de små sakerna. Han säger i en sekvens att han inte har någon längtan efter att "dra runt på stan" utan bara vill hänga med sina vänner. Jag tolkar det som att det som är så viktigt för andra 15-, 16-åringar - få tag på alkohol och festa så mycket som möjligt, vara cool och finnas med bland de "rätta" människorna - inte är så viktigt när allt kommer omkring. Jag förstår det, den äkta och nära vänskapen blir så mycket viktigare än att "dra runt" och göra coola grejer. När Benjamin berättar om hur han ville begå självmord för att allt var så tufft, känner jag väldigt starkt med honom - även om jag med min cancer, hur tuff den än varit stundtals, aldrig själv funderat i de banorna.

Sigge med sin hjärntumör är en glad skit enligt mamma Emma. Och jag blir så innerligt glad av denne lille söta skit som nästan alltid har ett leende på läpparna! Tänk en liten bebis på 7 månader, som inte på några sätt kan förstå varför saker gör ont, varför man måste ha slangar överallt, varför kroppen inte orkar med - och ändå tar han det så lugnt! Jag förstår också att det självklart inte varit glada skratt dygnet runt men det jag ser av honom blir jag så imponerad av! Och jag tänker att om Sigge, 7 månader (och alla ytterligare månader han blir under filmens gång), kan hålla ångan uppe och vara en glad skit - då vore det väl konstigt om inte denna bloggs Emma, drygt 400 månader (ungefär 34 år alltså), ska vara ännu bättre på att hålla ångan uppe och vara en ännu gladare skit! Jag vet att jag för det mesta har hållit ångan uppe och varit en glad skit, men ibland har jag verkligen tjurat, undrat om jag någonsin ska bli frisk, blivit galen på smärta och trötthet, hatat cellgifter och gråtit. Och jag kommer fortsätta ha ont och vara trött, det går inte att bara bestämma sig för att "nu mår jag jättebra, så det så!" - men titta på stillbilderna på Sigge ungefär 12.30 in i filmen, hur han ligger där i en sjukhussäng och helt klart är sjuk, men ändå strålar som en liten sol med de stora blå ögonen (att de är blå syns förvisso inte just där, men om man tittat på Sigge innan vet man). Blir man inte full av kämpaglöd då blir man det aldrig, blir man inte varm om hjärtat och känner att man ska klara allt i hela världen då blir man och gör man det aldrig. Ungefär så. Och med Sigge som förebild ska jag nu försöka orka saker igen.

Nu hoppas jag ni är riktigt sugna på att se Barn med cancer. Detta görs enklast via SVT Play, på
http://svtplay.se/v/2514381/dokumentarfilm/barn_med_cancer
Filmen ligger kvar snudd på en hel månad till, till 27 september.
Dokumentären sänds också i repris denna vecka, på torsdag 1 september klockan 16.20 och lördag 3 september klockan 15.45, båda gångerna i SVT2. Missa inte dessa höga höjder och avgrundsdjupa hål, gråt en skvätt - av sorg, glädje, förtvivlan, hopp (till och med vårdpersonalen gråter, det är så befriande att se hur mänskliga de är) och känn framför allt hur värdefullt livet är. Hur plötsligt det kan vända, hur allt kan ställas upp och ner och aldrig bli sig likt igen. Hur mycket man har att vara tacksam för, att vara en glad skit för!

Bäst just nu: Program som får en att tänka till.