Galna dagen med galna glassen

Okej, rubriken är kanske en viss överdrift. Inte med glassen, men med dagen. För den har i alla fall inte varit galen på det sättet ni kanske tänker er men faktum är att det känns som att jag är i en lite galen period just nu. Galen på ett väldigt positivt sätt. Jag orkar nämligen väldigt mycket och det känns så avlägset att jag undrar om det är något galet på gång, typ. Visst, jag har haft mina bra stunder under året, där jag orkat göra saker mellan i alla fall några cellgiftsomgångar. Men för det mesta har jag ändå varit väldigt trött och haft väldigt ont och det var länge länge längesedan jag hade ett par bra dagar i rad. För bara en vecka sedan var jag ganska sänkt, med en nyupptäckt giftstruma som tröttade ut tillsammans med de gamla cellgifterna. Ibland tvivlade jag nog på att jag skulle orka göra saker någon mer gång i livet - och även om väl egentligen det är det galna tillståndet, att inte orka, känns det som att allt är galet nu. Jag fungerar flera timmar i streck och det är jag inte van vid!

I måndags var jag på jobbet för att vara med på avskedsfika för en nu före detta kollega. Var ganska full med ork när jag kom dit, hade en liten dipp några minuter efter att jag kommit upp på redaktionen, ibland känns det som att jag sitter i en plastbubbla och inte är riktigt medveten om vad som händer runt omkring mig. Jag hör folk prata som på avstånd, trots att de står alldeles bredvid mig och så går tankarna väldigt trögt. Mina alltså, inte de andras. Inte vad jag vet i alla fall. Det där försvann efter några minuter och sedan mådde jag bra (om än ganska trött, jag har jättesvårt att stå still ens en kort stund, måste alltid hitta en stol att sjunka ner på) och fortsatte klara av dagen bra. Om någon hade sett mig i går hade jag förmodligen fått en stämpel på mig som en väldigt ickeorkande person eftersom jag bara slappade hemma med en bok, men det var bara för att jag kände för att just slappa - orken fanns där. Och i dag har jag fortsatt på samma sätt, med ork. Galet var ordet. Men som sagt, bra galet.

Hade först tänkt åka in till stan och bara dra omkring men kom på att jag inte alls kände för att trängas med folk på Drottninggatan. Det spelar nästan ingen roll vilken tid på dygnet det än är, det är alltid mycket folk där. När man tror att alla andra normala människor går i skolan eller jobbar och inte alls ska vara ute och gå på gatorna är det ändå precis det de gör! Tog mig istället till en av mina favoritgallerior som heter Liljeholmstorget, som inte ligger så fasligt långt ifrån mig. De har bra butiker när man bara känner för att gå och kolla läget, uppleva något normalt för ett par timmar och småshoppa lite, hitta ett matställe för att få i sig lite lunch utan att trängas med resten av Stockholms befolkning som kommit på precis samma sak precis samtidigt. Missförstå mig inte, jag gillar storstaden med nästan allt vad det innebär - men ibland är det skönt med en lite mindre känsla. Dessutom: Liljeholmstorget har Galna Glassen.

Gillar man glass gillar man Galna Glassen, det upptäckte jag i dag (första gången jag såg stället). Av någon märklig anledning finns bara Galna Glassen på tre ställen i landet - i Västerås, Halmstad och i denna Stockholmsgalleria. Deras motto är "Våga prova glassen du inte visste att du älskade!" och grejen med Galna Glassen är att man gör sin alldeles egen glassensation, med en enormt lång innehållslista på allt man kan tänka sig kan passa (och kanske inte kan passa) i en glass. Hej pappa, jag ska ta med dig dit någon gång (att jag vänder mig extra mycket till pappa är för att han och jag är de största glassfantasterna i vår familj. Men jag kan ta med mig vem som än är intresserad också)!

 

Om ni missat vad det handlar om så är det alltså Galna Glassen! De här bägarna tror jag är till för de jättestora, jättegalna glassarna!

 

Först väljer man glass - vanilj, choklad, lakrits, jordgubb, päron eller sorbet. Sedan är det dags att gå lös på smakerna. Vill man ha jordgubbsglass med Snickerssmak är det lätt som en plätt, vill man ha päronglass med kexchokladsmak är det precis lika lätt att fixa!

 

Man kan förstås också blanda i kakor, nötter, godis (som inte är choklad alltså) och frukt i sin glass. Glass med kokosbollssmak eller mums mums kanske? Eller glass med geléhallon, djungelvrål eller maräng kanske? Eller glass med avocado eller björnbär kanske? Det är nästan bara fantasin som sätter gränser. Sedan väljer man en sås också - kanske med passionsfruktssmak eller polkasmak? Eller något helt annat.

Ja, jag kan tänka mig glass med chokladsmaken geisha, glass med plopp- eller twix-smak eller varför inte med smak av Ahlgrens bilar?!

 

 

Glassen och godis/frukt/choklad/kaksmaken blandas samman med sås och skopas upp i bägare eller våffla. Sedan njuter man av sin alldeles egenkomponerade glass! Svar ja, jag fick absolut fotografera hur det går till, det är ingen större hemlighet.

Själv festade jag loss på en kula (det är jättestora kulor, man får vara vrålhungrig för att inte bli mätt på en) med turkisk peppar och tutti frutti-smak på såsen. Att lakrits och hallon/jordgubb passar ihop vet man ju sedan innan, det finns många godissorter som har just den kombinationen. Men har ni någonsin testat saltlakrits och tutti frutti-godiset ihop? Nej, skulle inte tro det! Jag kan rekommendera den, men det kan jag nog göra med de flesta smaker hos Galna Glassen...

 

Här är min glass, vanilj med stora bitar turkisk peppar och tutti frutti-sås. Den satt alldeles väldigt fint!

Nu blir det en lugn kväll här, har galet ont i fötterna efter mina intensiva galleria-timmar. Men det var det ju lätt värt, jag orkade ju göra normala saker under en ganska stor del av dagen, plus att jag fick äta galen glass! Ibland kan man inte begära så värst mycket mer för att ha en bra dag :)

Bäst just nu: I kväll startar tredje säsongen av fantastiska True blood, vampyrserien med bland annat Alexander Skarsgård som den elake vikingavampyren Eric. Jag har längtat över ett år på att serien ska dra igång igen och nu äntligen!! Klockan 22.00 slår jag på SVT1 och sitter som fastbiten (haha) framför tv:n, bara så ni vet.    

"Barn med cancer" gör att man vill vara en glad skit

I dag skulle jag, väldigt varmt, vilja rekommendera en dokumentär jag såg på SVT i går. Den går både i repris och finns på SVT Play (tider och länk kan ni läsa om längre ner) och heter Barn med cancer. Nej, stopp där! Sluta genast tänk "Nej usch, sådant orkar jag inte se, det är alldeles för hemskt!". Okej, det är hemskt - men också väldigt upplyftande.

Ungefär 300 barn och ungdomar får varje år någon form av cancer, det är nästan ett fall om dagen det. Lyckligtvis överlever tre av fyra, en siffra som är betydligt bättre än för ungefär 30 år sedan då de allra flesta dog. Cancer är dock fortfarande den största dödsorsaken bland svenska barn. Barn med cancer spelades in mellan september 2009 och juni 2010 och följer alltså ett knappt års tid fyra barn och ungdomar, deras familjer men också läkare och sjuksköterskor på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Det är en grym vardag, dels för de unga - leukemisjuka Frida, 3 och ett halvt år, Sigge, som får en hjärntumör när han är 7 månader, och tonåringarna Benjamin och Victoria som har drabbats av skelettcancer - och deras familjer, och precis som statistiken säger kommer inte alla fyra överleva sin tuffa kamp (det inträffade dessutom ytterligare ett dödsfall efter att filmen spelades in, så här var statistiken ännu tuffare). Det är hjärtskärande att höra om behandlingar, smärta och trötthet, om tankar på självmord, om döden kanske kommer nu eller lite senare eller kanske i morgon. Men samtidigt är dokumentären så full av hopp, leenden, drömmar som slår in, kamplust och glädje!

Målet med dokumentären, som är gjord av Anders Lidén, är att "ge allmänheten en större insikt och förståelse för hur det dagliga livet ser ut för cancersjuka barn och deras familjer, och i förlängningen göra livet något lättare för dessa barn och familjer. I filmen skildras inte själva sjukdomen särskilt mycket, utan fokus ligger på det dagliga livet, tankar, funderingar och resonemang kring hur vardagen ser ut, och att livet ändå måste gå vidare trots oerhörda svårigheter och lidanden", enligt programinformationen på SVT:s hemsida,
http://svt.se/2.149941/1.2507163/barn_med_cancer

Jag blev väldigt berörd av alla fyra barn och ungdomar, deras föräldrar och vårdpersonalen, jag tycker verkligen väldigt mycket om dem allihop, men kanske tog jag Benjamin och Sigge till mitt hjärta liiiite extra. Benjamin, för att jag ibland känner igen mig i hans tankar, hans saknad efter alla vardagliga saker där hemma när han ligger inne på sjukhuset (soffan, tv:n, hundarna, familjen och släkten), hans omvärdering av livet, hur han värdesätter de små sakerna. Han säger i en sekvens att han inte har någon längtan efter att "dra runt på stan" utan bara vill hänga med sina vänner. Jag tolkar det som att det som är så viktigt för andra 15-, 16-åringar - få tag på alkohol och festa så mycket som möjligt, vara cool och finnas med bland de "rätta" människorna - inte är så viktigt när allt kommer omkring. Jag förstår det, den äkta och nära vänskapen blir så mycket viktigare än att "dra runt" och göra coola grejer. När Benjamin berättar om hur han ville begå självmord för att allt var så tufft, känner jag väldigt starkt med honom - även om jag med min cancer, hur tuff den än varit stundtals, aldrig själv funderat i de banorna.

Sigge med sin hjärntumör är en glad skit enligt mamma Emma. Och jag blir så innerligt glad av denne lille söta skit som nästan alltid har ett leende på läpparna! Tänk en liten bebis på 7 månader, som inte på några sätt kan förstå varför saker gör ont, varför man måste ha slangar överallt, varför kroppen inte orkar med - och ändå tar han det så lugnt! Jag förstår också att det självklart inte varit glada skratt dygnet runt men det jag ser av honom blir jag så imponerad av! Och jag tänker att om Sigge, 7 månader (och alla ytterligare månader han blir under filmens gång), kan hålla ångan uppe och vara en glad skit - då vore det väl konstigt om inte denna bloggs Emma, drygt 400 månader (ungefär 34 år alltså), ska vara ännu bättre på att hålla ångan uppe och vara en ännu gladare skit! Jag vet att jag för det mesta har hållit ångan uppe och varit en glad skit, men ibland har jag verkligen tjurat, undrat om jag någonsin ska bli frisk, blivit galen på smärta och trötthet, hatat cellgifter och gråtit. Och jag kommer fortsätta ha ont och vara trött, det går inte att bara bestämma sig för att "nu mår jag jättebra, så det så!" - men titta på stillbilderna på Sigge ungefär 12.30 in i filmen, hur han ligger där i en sjukhussäng och helt klart är sjuk, men ändå strålar som en liten sol med de stora blå ögonen (att de är blå syns förvisso inte just där, men om man tittat på Sigge innan vet man). Blir man inte full av kämpaglöd då blir man det aldrig, blir man inte varm om hjärtat och känner att man ska klara allt i hela världen då blir man och gör man det aldrig. Ungefär så. Och med Sigge som förebild ska jag nu försöka orka saker igen.

Nu hoppas jag ni är riktigt sugna på att se Barn med cancer. Detta görs enklast via SVT Play, på
http://svtplay.se/v/2514381/dokumentarfilm/barn_med_cancer
Filmen ligger kvar snudd på en hel månad till, till 27 september.
Dokumentären sänds också i repris denna vecka, på torsdag 1 september klockan 16.20 och lördag 3 september klockan 15.45, båda gångerna i SVT2. Missa inte dessa höga höjder och avgrundsdjupa hål, gråt en skvätt - av sorg, glädje, förtvivlan, hopp (till och med vårdpersonalen gråter, det är så befriande att se hur mänskliga de är) och känn framför allt hur värdefullt livet är. Hur plötsligt det kan vända, hur allt kan ställas upp och ner och aldrig bli sig likt igen. Hur mycket man har att vara tacksam för, att vara en glad skit för!

Bäst just nu: Program som får en att tänka till.

Byta ryggsäck mot en cykelhjälm? Ja tack!

I natt sov jag nästan 12 timmar. Det blir lätt så eftersom det i nuläget är svårt att göra något annat än att ligga i sängen, alternativt halvligga i soffan. När jag är uppe och rör på mig känns det som att jag har en ryggsäck med 300 kilo stenbumlingar i, jag blir så vansinnigt trött i kroppen och får så ont så jag går omkring som ett kommatecken. Alldeles ohållbart i längden kan jag meddela. Kroppen mår alltså som bäst i liggande läge eller om jag kan luta rygg och nacke mot ryggstödet i soffan, då försvinner den där tråkiga ryggsäcken och jag mår nästan normalt. Men det är som sagt ohållbart, man vill inte vara som en säck potatis dygnet runt. Dessutom blir så lite gjort i det här tillståndet! Jag har försökt stryka tisdagens tvätt i ett par dagar nu - och jag gillar att stryka annars, det är lite avkopplande på något sätt - men det funkar bara i fem minuter för efter det kommer ryggsäcken igen. Och tyvärr blir jag så tjurig att jag inte tar fem minuter varje dag, för att så småningom bli klar - nej, då ignorerar jag tvätthögen helt och hållet. Ska dock försöka ta tag i härligheten i dag eller i morgon. Kanske.

I dag har det blivit lite häng på balkongen i den sköna solen och i den sköna stolen (som har högt ryggstöd och därför motarbetar ryggsäcken). I övrigt är det väldigt lugnt, mycket vila och pillerknaprande. Med det önskar jag er en trevlig fortsättning på helgen, om jag vore ni skulle jag hitta på något roligt utan en blytung ryggsäck som sällskap som sabbar det hela! Bara ett tips alltså, om ni har svårt att bestämma er för vad nästa sysselsättning ska bli denna dag: låt den inte innehålla en ryggsäck :)

Bäst just nu: Läste tidigare i dag i en av våra lokaltidningar att invånarna i Stockholm är Sverigebäst på att använda cykelhjälm. I den här stan är det tydligen mer ovanligt att folk inte har hjälm, nästan 85 procent av männen och 70 procent av kvinnorna bär hjälm när de tar sig fram på två hjul. I Skåne och Kalmar drar bara var tionde på sig denna huvudbonad, i Göteborgs län Västra Götaland ligger siffrorna på drygt 50 procent. Vår trend här kan ju gärna få sprida sig i resten av landet tycker jag. Eller som en av de intervjuade säger "Det är snyggare med hjälm än en allvarlig skallskada". Om jag har cykelhjälm? Nej. Men jag har å andra sidan ingen cykel heller. Men jag skulle kunna tänka mig att byta ut ryggsäcken mot både cykel och hjälm faktiskt!

Lite giftstruma också, när man ändå håller på!

Min kropp verkar gilla det där med gift. När cellgifterna nu har försvunnit ur kroppen (även om man ganska ofta kan tvivla på att de verkligen gjort det) blev den tydligen lite tjurig och ville ha mer gift av något slag, vad som helst bara det var gift. Så nu har den bestämt sig för att en släng giftstruma vore en bra idé!

Tog ju lite blodprover förra veckan om ni minns. Min diabetesläkare tyckte ju att jag mådde lite för dåligt för att allt skulle vara frid och fröjd. Alla prover som gav direkta svar visade ju att allt var finemang, men några dagar senare ringde hon och ville att jag skulle ta nya blodprov, vilket jag gjorde för några dagar sedan. Och i går var jag på läkarbesök och fick höra att jodå, jag har för stor produktion av sköldkörtelhormon minsann, eller om man vill uttrycka det liiiite tuffare: jag har giftstruma! När läkaren sa detta började jag tänka i bilder, som jag lätt gjort sedan cellgifter blev till cellgiftsmonster. Giftstruma blev till en smått otäck variant av Staffan Westerbergs strumpdockor, så nu har jag min egen show, Giftstrumpa och celllgifts-systeryster. Hade även detta blivit barnprogram hade det blivit mycket opopulärt...

Förr i världen, för väldigt längesedan, dog man av giftstruma. Men ingen anledning till oro, det verkar stört omöjligt att göra detsamma nu för tiden. Man får tydligen så ont och mår tydligen så dåligt att man inte kan låta bli att söka läkarvård. Man blir bland annat enormt trött, tappar vikt, får hjärtklappning, blir svettig helt plötsligt och tappar all kondition. Om någon i detta nu tänker "hm, det där låter ju lite grann som biverkningar av cellgifter...?" så tänker denna/denne någon alldeles rätt. Jag kan pricka av allt på den listan - men jag vet alltså inte hur mycket som beror på cellgifter och hur mycket som beror på giftstruman. I bästa fall är jag nu dubbelt så trött eftersom jag har båda sakerna och i så fall bör jag snart må lite bättre eftersom jag nu äter medicin. I 18 månader. Alltså: 18 månader. Jag skriver det igen, för säkerhets skull om ni har missat det de andra gångerna: 18 månader. Tänk, jag som har längtat efter den dagen jag slipper äta värktabletter, den dagen jag slipper trycka i mig ett enda litet piller till! Det dröjer ganska länge det. Sju tabletter om dagen i 18 månader - om man räknar med att alla månader har 30 dagar, för enkelhetens skull, blir det nästan 3 800 tabletter det!

Varför man får giftstruma är inte helt känt men det är tydligen ärftligt, så också i mitt fall, det ligger i släkten. Sjukdomen orsakas alltså av för stor produktion av sköldkörtelhormon och kan i de flesta fall medicineras bort men om det inte går får man opereras. Själv tänker jag satsa på att knapra mina många tusen tabletter och hoppas att det räcker för att få så många hål på den där giftstrumpan att den inte kan användas mer utan bara passar i papperskorgen.

Bäst just nu: Avslutade Lost för några dagar sedan. Sista avsnittet var så bra att jag var tvungen att se det två gånger (kanske är det heller inte så att bara två räcker) och i dag har jag kollat bonusmaterialet för andra gången. Finns lätt med på topp 5 på listan över det bästa som sänts på tv genom tid och evighet måste jag säga. Jag vet inte än på vilken plats, den trängs där med ett gäng andra riktigt tokbra serier, men med finns den! 

Här ska skåpet stå. Så det så

Ibland kan jag bli alldeles vansinnig på cellgifterna, även nu så här i efterhand alltså. Jag var vansinnig på dem under tiden jag var mitt uppe i behandlingarna också, förstås, men det går inte heller nu att låta bli att tappa tålamodet trots att det var längesedan cellgifterna rusade genom kroppen. Det beror naturligtvis på att varenda del av mig har tagit så mycket stryk av behandlingarna och att det inte går att hitta någon förbättring än. Det planar liksom inte ut, smärtan och tröttheten fortsätter istället rasa snudd på konstant och just nu är det det sistnämnda som stör mig mest. Jag vill så gärna orka! I dag stod tvätt och städning på programmet och att orka göra dessa båda saker en och samma dag i normala fall är ju lätt, om än tråkigt. Men svårt är det inte, en utmaning är det inte, som att bestiga Mount Everest är det inte (tror jag inte i alla fall, har aldrig försökt bestiga något större än en kulle men det låter jobbigt att bestiga höga berg). Men har man haft cellgifter i kroppen i över ett halvår - då är tvätt och städning svårt, en utmaning och bergsbestigning i ett och samma andetag.

Både under och efter tvätten var jag totalt slut, fick vila mig i form med lite Lost mellan turerna fram och tillbaka till tvättstugan, och efteråt fick jag vila med lång lunch och tidningsläsning. Och sedan blev jag arg. Arg över att de annars så enkla sakerna ibland ska vara så förtvivlat svåra! Så jag började städa, på ren trots. Jag kanske inte gjorde det supernoga, det tog tid, jag fick vila lite nu och då - men jag gjorde det, hur mycket kroppen än protesterade. Och nu är jag rätt nöjd över mig själv (samtidigt som kroppen hatar mig, det gör ont i varenda del av den och det blir till att sitta på pallen när jag snart ska duscha)! Ibland måste man motarbeta skiten, inte ge sig, visa var skåpet ska stå - även om man visar det för någon/några (cellgiftsmonster) som inte förstår ett dugg om vare sig markering eller skåp. För ibland måste man låta bli att krascha ihop i soffan och streta vidare istället för att kapitulera.

Bäst just nu: Ska inte krascha, däremot njuta i soffan i kväll. Har de fyra absolut sista Lost-avsnitten kvar nu. Det är lite separationsångest kring detta får jag erkänna, på ett sätt är det faktum att det så snart är över sämst just nu... men man ska ju se saker positivt när man kan, glaset med mysterier och överraskningar är ju fortfarande halvfullt! Hm, spännande innehåll i det glaset förresten, det skulle man gärna dricka...

 

Nej men titta, glaset är ju alldeles jättefullt av Lost! Det är till och med så mycket att det rinner över! Vilken tur :)

Inte så tokigt, mitt i allt det tokiga

Hade jag inte mått som jag gör just nu, det vill säga inte så jättebra, hade jag nog inte vågat erkänna hur dagen sett ut så här långt och hur den kommer fortsätta se ut. Men nu är det ju så att jag har en trött kropp och en kropp som gör ont vilket gör att det inte är så stora aktiviteter hela tiden. I morse (eller tja, vid tiotiden när jag vaknade) tog jag på mig morgonrocken och satte mig i soffan för att kolla klart på femte Lost-säsongen, och där satt jag kvar i samma morgonrock fram till strax efter två. Om inte alltför många timmar ska jag ta av skyddsplasten på sjätte och sista säsongen och parkera i soffan igen (denna gång utan morgonrock, jag har varit så avancerad nu att jag duschat och tagit på mig kläder...) eftersom det är just en sådan dag: en slö dag. Och faktum är att det är jätteskönt! I normala fall skulle jag tyckt det varit galet att bara halvligga i soffan en hel dag men eftersom jag inte kan göra så mycket annat än det är det här perfekt. Utanför är det grått och regnet hänger i luften de stunder det inte faller neråt - och jag sitter inne och myser och har inga måsten! Ibland är livet, trots vissa motgångar, riktigt skönt :)

Bäst just nu: Just det där sistnämnda, att det kan kännas väldigt tufft med en kropp som gör ont och är trött - men att det ändå är helt okej! Man gör det bästa av situationen och lyckas man kan det bli riktigt bra ändå, man märker att mitt i allt det tokiga behöver det faktiskt inte vara så tokigt!

Sommar och höst med vän och barn

Helt plötsligt kom hösten kändes det som. Från att ha varit en solig och varm dag blev det höst hux flux klockan fyra i eftermiddags. Det började regna så där höstlikt ni vet, kallt och mycket, inte alls som ett stilla sommarregn. Nu har jag tänt stearinljus för första gången på länge. Ska snart sätta mig under en filt och dricka varmt te. Om det nu går att sitta så mycket. Ju mer klockan gått i dag, ju mer ont har jag fått i fötterna. Nu kan jag inte stå still mer än tio sekunder och inte sitta ner och ha fötterna på golvet mer än ungefär lika länge - vilket gör att jag skriver typ tre meningar åt gången här och sedan går upp och vandrar runt en stund. Tycker det är lite irriterande att det gör så pass ont, cellgifterna har ju egentligen gått ur kroppen men ändå fortsätter det göra ont på samma sätt. Man tycker ju att det bara kan göra lite lagom ont nu, som att cellgiftsmonstrens skugga lever kvar - inte att de ska fortsätta finnas där och bråka när deras jobb är avslutat...

I dag har jag varit hemma hos vännerna Linda, Marcus och Ellie, 1 år och fem månader. Marcus var förvisso på jobbresa men han hör till familjen och bor i huset, därför räknas han in även om det bara var tjejdag i dag. Vi började med en promenad i solen och när jag kände att jag nog inte skulle orka så värst många steg till var vi framme vid en mysig stugrestaurang, mitt ute i ingenstans! Där var...

... bara så ni vet var vi tar vägen, vi går alltså ditåt:) Och där satt vi ute i solen och åt, med natur och vatten så långt ögat nådde!

 

Stig in i stugan. Eller sitt för all del ute!

 

Ellie sken ikapp med solen...

 

... och tyckte det var superlattjo att äta grissini! Det syns inte riktig på den här bilden hur kul det var, men tro mig, hon var precis så glad som bara ett barn kan vara!

 

Ellie kollar in omgivningarna runt restaurangstugan. Blommor och gräs fick godkänt.

Efter en god lunch gick vi hem till huset, pratade (det var mest vi vuxna som ägnade oss åt det, den yngsta i sällskapet är ganska ljudlig men inte alltid så lätt att förstå sig på för en utomstående. Jag brukar dock hålla med henne i allt hon säger, det blir liksom enklast så!), lekte och åt mellis/fika.

 

Att sitta på en riktig stol är lite roligare än i en barnstol men det får man bara göra om man ska vara med på kort. Barnstolar är liksom säkrare för små barn.

 

Världens bästa mamma Linda busar med världens bästa Ellie, det var vilt och vackert!

Någon halvtimme innan jag skulle ta mig hemåt kom så regnet, och hösten (men jag var förberedd, hade med mig paraply). Eller förhoppningsvis var det bara en försmak av den. Men nu får det gärna bli den där ljus- och filtkvällen, en utmärkt kväll för att avsluta femte Lost-säsongen tror jag. Fredagsmys!

Bäst just nu: Som en liten solstråle låg det där på hallgolvet när jag kom hem - superbraiga Ylva har skickat ett kuvert med kort och blomstercheckar till mig! Då kan det ju vara hur mycket höstkänsla det vill och hur mycket bråkiga fötter som helst - sådant blir man ju bara så glad av :)

Onödigt akutblodprov - är ju bara cellgiftssjuk!

I dag var det besök hos diabetessjuksköterskan. Det är ett besök som brukar ta ungefär en halvtimme. I dag fastnade jag på sjukhuset i över två timmar. Helt i onödan. Hade sjukvårdspersonalen lyssnat på mig hade det inte behövt bli så där.

Det var en besvärlig tid att ta sig till sjukhuset i dag, vid halv tvåtiden. Promenaden mellan tunnelbanan och sjukhuset brukar i normala fall ta ungefär tio minuter, i dag behövde jag nästan 25 minuter på mig för att gå samma sträcka. Ibland slår ju den stora tröttheten till, kroppen blir tung, det går så sakta så det känns som att jag går baklänges och jag blir dimmig, har svårt att gå rakt. Det där är inte så ovanligt, jag har haft det så flera gånger under alla cellgiftsomgångar. Att det fortsätter på detta vis även efter avslutad behandling ska man nog inte haka upp sig på - tröttheten kan ju hänga kvar väldigt länge till, så för mig är det inget konstigt. Det första sköterskan säger när jag sätter mig i hennes stol är:
- Du ser matt ut!
Jag förklarade läget och hon tog fram blodtrycksmätaren. Jag är nästan alltid en "lågtryckare" som hon uttrycker det, men den här gången var det tydligen lite väl lågt för hennes smak. Hon gick och hämtade min diabetesläkare som jag är ganska säker på sa:
- Du måste till akuten!
- Ehh, va?! Nu överdriver du väl ändå en smula?

Antingen sa hon fel eller också hörde jag bara hälften av vad hon sa, för när hon sedan öppnade munnen meddelade hon att jag skulle gå och ta ett akutblodprov, hon ville veta hur jag mådde på alla möjliga sätt och vis. Jag tyckte i mitt stilla sinne att det var väldigt onödigt eftersom jag redan visste svaren på alla rör som skulle fyllas med mitt blod, jag visste ju att det här var en cellgiftsgrej och inget annat! Men det var ingen idé att säga detta, så jag knallade i väg till provtagningslabbet och fick sedan sitta och vänta på svaret en timme. När svaret väl kom var det förstås precis som jag trodde: alla blodprover var bra så det låga blodtrycket berodde inte på något konstigt.

Efter det långa sjukhusbesöket kunde jag bege mig i väg till det som var dagens huvudgrej: att åka hem och hälsa på vännerna Karin, Anton och Edvin, fem månader. Det var ett tag sedan sist, nu känns det lite mer säkert att hålla honom - jag är alltid rädd att jag ska hålla små bebisar fel, glömma stödja deras nacke och sådant. Det slipper jag tänka på nu, vilket i och för sig inte spelade så stor roll just i dag eftersom Edvin bara trivdes i min famn ungefär sju sekunder. Hans mor är lite bättre på det där, lyckligtvis!

 

"Va, kamera? Nu blev jag allt lite förvånad!"

 

"Vänta nu, var är jag någonstans? Inte hos den där Emma va...?"

 

"Näää, den här personen är ju mer bekant, det är ju mamma!"

 

"Hurra vad bra, det är ju läge att göra vågen!!"

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Även om kroppen blev mindre trött och tung, det dimmiga dämpades och blodtrycket höjdes något när jag skulle gå från sjukhuset, är det dags att kasta in handduken för i dag, jag har lite för ont för att vara vaken någon längre stund. I morgon är det förhoppningsvis bättre!

Bäst just nu: Man kan ju vända på det där med extra sjukundersökningar och säga att det inte alls var onödigt att ta blodprov i dag, det är bara bra att sjukvården fungerar så! När sjukvårdsfolket såg något de reagerade på sa de inte bara "Jaha, det var ju tråkigt - men om du går hem och tar ett litet piller ska du nog se att det blir bra! Och om du skulle börja må alldeles katastrofalt jättedåligt kan du ju komma tillbaka...". Nej det vore ju inte så kul, bättre då att de gör en extra koll. Och kroppen är ju som den är - jag kanske bara har lågt blodtryck men det behöver inte vara något farligt med det, jag kanske har något som ser ut som metastaser på levern men det behöver inte vara något farligt med det.

Ont: Svårt att röra på sig - och vara stilla

I dag önskar jag att jag hade kunnat ligga kvar i sängen och sovit precis hela dagen. Då hade jag inte märkt av att cellgiftsmonstren vaknat till liv igen och försökt förstöra ben och fötter. Det är konstigt att det kan göra så vansinnigt ont en dag och inte speciellt ont en annan. I dag är det en dålig dag, nästan som det var när jag var mitt uppe i cellgiftsbehandlingarna, så nu är jag lite less. Jag vet ju att det är så här ibland och att det tar lång tid att bli återställd - ändå är det stundtals lite svårt att stå ut. Försökt göra lite nytta i dag men inte lyckats så bra, efter ett tag måste jag vila eftersom kroppen gjort så ont men när jag har vilat en stund måste jag upp och gå för att röra på den ömma kroppen. Precis som jag måste göra nu, kan inte sitta still vid datorn längre. Det är besvärligt de dagar kroppen styr hela ens vakna tid, men nu ska jag i alla fall bråka tillbaka lite och ta en ny dos värktabletter som förhoppningsvis gör susen en timme eller två. Man kan alltid hoppas.

Bäst just nu: Om smärtan avtar lite kan jag inleda femte Lost-säsongen i kväll, har köpt de två sista säsongerna nu, snart får jag reda på hemligheten kring den mystiska ön!

Sen festivalrapport

I dag påbörjade jag mitt normala liv genom att gå till jobbet och lägga upp planer för den närmaste framtiden. Om några veckor börjar jag jobba igen, för första gången sedan december. Det känns jättekonstigt när jag tänker på hur längesedan det var och det känns lite som att jag kanske har glömt av hur man gör när man jobbar. Jag vet hur man slår på datorn men i övrigt kommer jag förmodligen känna mig som en praoelev som ska lära sig alla rutiner och nya sätt att jobba - jag har märkt att det har hänt en hel del på alla möjliga håll sedan jag knallade omkring på arbetsplatsen och gjorde mer nytta, och inte bara som nu hälsade på. Men det blir skönt att börja jobba igen eftersom det känns lite mer normalt än att vara sjukskriven. Att träffa kolleger och utmana hjärnan lite genom att tänka jobbsaker. Jag vet att det är ganska vanligt att få en något "trögare" hjärna efter att man fått cellgifter, att det är svårt att koncentrera sig på jobb och att ha flera tankar i huvudet. Det är väl den enda biverkning jag inte fått (den borde kommit för längesedan nämligen), jag tror min hjärna fungerar som innan så jag borde klara av att jobba.

I går lovade jag lite festivalrapport till i dag och det är ju bäst att hålla det man lovar - även om detta inlägg kommer när tisdagen har gått över till onsdag... Har varit på southern-gospelfestival i Jönköping i dagarna tre, mycket trevligt och bra. Jag kan inte påstå att jag är en stor fan av kristen musik överlag, jag är inte alls säker på allt som har med religion att göra över huvud taget - jag är en ganska skeptisk person, jag tycker det finns mycket dumt som sker i religionens namn, jag ställer mig väldigt frågande till vissa saker i heliga skrifter, jag ser inte allt så svart och vitt som vissa religiösa verkar göra, jag sväljer inte allt utan att tänka och känna efter och så vidare, så vad jag tror och inte tror på är lite svårt att svara på. Däremot vet jag att jag alltid gillat southern gospel. Jag är uppväxt med den musiken och fastnade redan tidigt för de glada och/eller fina melodierna och snygga stämmorna. Jag är vansinnigt svag för just stämsång, när en southerngospelkvartett sjunger fyrstämmigt blir jag alldeles lycklig! Festivalen hade en bra blandning på svenska, norska och amerikanska artister, men det blir de sistnämnda jag koncentrerar mig på här.

Jag förstår att vissa läsare himlar med ögonen och plockar fram sina förutfattade meningar nu. Det borde ni i så fall sluta med och i stället bli lite mer som dessa amerikaner - nämligen hur trevliga som helst. Artisterna beblandade sig med oss vanliga mellan konserterna, det är en självklarhet för dessa musiker. Och var man än träffade dem - när de sålde sina skivor och dvd:er, när de kom gående mellan konserter och lunchpaus eller dök upp från hotellet på morgonkvisten - var det idel glada miner och lite småsnack med oss festivalbesökare, jag pratade bland annat om smörgåsar med sångaren Jeff Hawes i Karen Peck & New River, och mode med sångerskan Lynda Randle. Nej, det var inte jag som valde just dessa samtalsämnena men jag gillar det där spontana, att de säger hej, berömmer en för en snygg klänning, klappar om en - helt naturligt. Jag tror nämligen att man märker om någon är genuin eller inte. Ingen begär att en jetlaggad sångerska ska orka räcka till för allt och alla men för henne är det självklart att göra det. Är det något denna festival har påmint mig om är det de ledord jag alltid försöker leva efter, men som jag vill satsa på ännu mer nu: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det är så enkelt egentligen och behöver inte kosta så mycket.

The Collingsworth Family med mamma, pappa och fyra barn blev kanske de största favoriterna. Kan man sjunga som de kan blir man gärna uppskattad! Mamma Kim är dessutom världens bästa pianist vågar jag påstå, hon spelar med hela kroppen och med inlevelse - om ni trodde ni sett inlevelse förut har ni fel! Kolla in henne här:
The Holy City http://www.youtube.com/watch?v=pah0LtggZEc
How Great Thou Art http://www.youtube.com/watch?v=GO67xEESp1M

Familjetips då? Ja det är klart ni ska få det!
Fear Not Tomorrow http://www.youtube.com/watch?v=SAxBUqohqfo
I Know http://www.youtube.com/watch?v=PLJwlGEWTFg
Count Your Blessings http://www.youtube.com/watch?v=IxzIT7j6Dow
Take Time To Be Holy http://www.youtube.com/watch?v=9t1ikZe9ffs
Holy, Holy, Holy http://www.youtube.com/watch?v=26DAbWvU-qE&feature=related (inte med världens bästa ljudkvalité men värd att lyssna på ändå)

 

Familjen Collingsworth med pappa Phil, döttrarna Brooklyn och Courtney, sonen Phillip, dottern Olivia och mamma Kim. Titta vad snyggt de matchar blommorna också!

 

Collingsworthbarnen - Phillip, Brooklyn, Olivia och Courtney.

På tal om just det där med att behandla andra som man själv vill bli behandlad, som jag skrev om lite högre upp: Leta reda på låten Reach Out And Touch från Karen Peck & New Rivers senaste skiva Reach Out. Försökte hitta den på Youtube men den verkar inte finnas. Spotify kanske har den (funkar inte på min dator just nu). Det finns ganska enkla sätt att göra världen, eller i alla fall en persons liv, lite bättre. Det kan man tänka på ibland. I övrigt kan ni lyssna på: 
This Is What Mercy Does http://www.youtube.com/watch?v=sLbwUYcDsMY
Four Days Late http://www.youtube.com/watch?v=G-x3BJ4SjxE
I Wan´t To Thank You http://www.youtube.com/watch?v=BHAPke-YwsE

Får ni tag på ett klipp där Karen Peck sjunger Amazing Grace kan ni vara jätteglada, för det låter exakt hur bra som helst, kvinnan sjunger så vackert!

 

Så här ser det inte alltid ut, men ibland sätter sig Jeff Hawes vid flygeln, som han gör på detta foto. I bakgrunden står Susan och syrran Karen Peck. Just Karen kommer kunna ses på en bioduk nära dig i framtiden, i alla fall om filmen "Joyful Noise" går upp på bio i Sverige. Hon har en liiiten roll bland lite större stjärnor som Dolly Parton och Queen Latifah. Filmen har premiär i USA 2012.

Marshall Hall uppträdde som soloartist men eftersom jag har mer koll på honom när han var med i Gaither Vocal Band får ni se klipp med honom i just det sammanhanget. Väldigt trevlig man måste jag säga, fastnade vid hans bord efter sista konserten och han sa:
- You have such a pretty face! How old are you? 34?? No way! I would have guessed 24!
Jag blev alldeles generad över dessa fina ord, böjde ner huvudet och mumlade just det, vilket möttes av ett stort skratt och en vänskaplig klapp på axeln. Trevliga amerikaner, jag säger ju det! Lyssna på Marshall här:
When I Cry http://www.youtube.com/watch?v=TImNWY1tzFo
Jesus Loves Me http://www.youtube.com/watch?v=MMCR4p5mSjQ

 

Ni har redan räknat ut det - här har vi Marshall Hall!

Lynda Randle har jag inte så mycket koll på heller måste jag erkänna men hon har en fantastisk gospelstämma, mörk och djup. När jag gick förbi hennes skivbord och hon såg klänningen jag hade på mig just då ropade hon "Kolla, visst är den snygg?!" till en av sina döttrar som var med. Hon berättade för mig att just den dottern brukade berätta för henne vad som var snyggt och inte i klädväg, att hon har modekoll. Och dottern måste ha godkänt min klädsel eftersom hon genast lämnade skivförsäljningen för att hon ville ta kort på sin mamma och mig! Det kortet får ju inte ni se, det finns bara i det stora landet i väst just nu, men ni kan däremot lyssna på Lynda här:
His Eye Is On The Sparrow http://www.youtube.com/watch?v=yvvq955PVyY

 

Nej, sannerligen inte världens bästa bild - men det är var den enda jag hade och ni måste ju få se hur Lynda Randle ser ut. Och ja, det är ungefär så här!

 

En samlad skara artister är ju inte heller helt fel. Längst ut till vänster står Jeff Hawes, följt av Phil Collingsworth, svenske Stig Sjöberg med kornetten (jag känner honom sedan en tid tillbaka och han är också jättetrevlig, trots att han inte är amerikan), tre Collingsworthmedlemmar (Kim, Courtney och Phillip), Karen Peck, Marshall Hall, Brooklyn Collingsworth, Lynda Randle och Susan Peck.

 

Mera av varianten sjunga tillsammans! Jeff Hawes, Susan Peck, Lynda Randle, Brooklyn Collingsworth, Stig Sjöberg, Courney och Olivia Collingsworth.

 

De kan inte bara sjunga de här människorna. En del av dem kan också spela piano. Samtidigt, dessutom. Jeff Hawes, Kim Collingsworth och Lynda Randles pianist (som jag tyvärr inte alls minns namnet på) lekte tillsammans.

Ja, det var festivalrapporten det, och alltså lite länkar för er som missade det hela!

Bäst just nu: Jag vet kanske egentligen inte om det här är bra - det kanske bara är galet. Men jag började skriva detta blogginlägg vid halv åtta i kväll. Nu är klockan lite över ett när jag ska skicka i väg det, allt har tagit ENORM tid på grund av min sega dator som denna gång tvingat mig att ladda upp varje bild tre eller fyra gånger (fem minuter för varje bild ungefär) och tagit extremt lång tid på sig att hitta och spela upp lite på varje You tube-klipp. Jag har en ängels tålamod men vill egentligen slänga ut datorn genom fönstret. Frågan är om det är bra att ha så mycket tålamod eller om man bara ska ge upp och investera i något nytt? Att sitta i över fem timmar måste ju vara lite slöseri med tiden ändå?   

Tumörer eller inte tumörer? Det är frågan...

Oj oj oj, nu var det längesedan jag skrev, igen. Det beror dock inte på att jag legat på latsidan, jag har snarare haft fullt upp. Varit på festival hela helgen förstår ni, och inte haft tid att ens titta på en dator på flera dagar. Men nu är ordningen återställd, jag är tillbaka i Stockholm igen och också tillbaka i för mig normala gängor. Festivalen kommer jag återkomma till från och med i morgon men i dag tror jag en del av er först och främst är intresserade av en annan sak: i dag avgjordes ju nämligen min omedelbara framtid.

Efter åtta cellgiftsomgångar var det i dag dags att få reda på hur kroppen ser ut inuti och hur livet beroende på inuti-svaret kommer se ut liksom utanpå. Är jag frisk ser ju livet ut på ett sätt men är jag sjuk blir det helt annorlunda, och man vill ju gärna i vissa sammanhang veta hur livet ska se ut. Blir det ett fortsatt mjukisbyxor-liv (alltså ett sjukskrivet liv, där man stundtals inte orkar mer än att skrota runt i myskläder på hemmaplan) eller blir det ett liv där man får skärpa till sig lite och ta på sig kläder man kan visa sig i utan att skämmas? Eller för att se det på ett annat sorts fysiskt sätt; blir det ett liv fyllt med smärta, läkarbesök och svaghet som bara rullar på under evighetslång tid - eller blir det ett liv som sakta (oändligt sakta förstås, nästan så sakta så det går bakåt stundtals, men ändå...) återgår till något som påminner om ett normalt liv? Fortsatt sjuk eller frisk?

I morse tog pappa och jag bilen från Jönköping för att träffa doktor E på Radiumhemmet. Nu var det dags att få reda på resultatet av datortomografin, veta hur det gått med metastaserna i levern. Inför detta var jag alldeles lugn. Jag vet ärligt talat inte var lugnet kommit ifrån, men i min värld fanns inget dåligt besked. Det låter kanske som jag är väldigt naiv, men det är ju inte så att jag inte tror att något dåligt eller jobbigt kan drabba mig - tro mig, det vet jag väldigt väl, jag har varit fullständigt medveten om detta ganska många månader nu exempelvis... Men på något sätt kände jag mig säker på att det inte skulle bli ett dåligt besked. Hade min säkerhet ändå svikit mig hade jag tagit det dåliga beskedet då, men det fanns liksom ingen anledning att noja i förväg.

Säkerheten visade sig stämma ganska bra, tackar som frågar! Det var inte så att doktor E sa "ja men du är ju frisk som en nötkärna hörru!", hon såg snarare ut att vara lite störd och obekväm över ett mysterium i min kropp, ett mysterium som gör att doktorerna kliar sig i huvudet och inte kan ge svar på allt (läkare gillar inte sådant). Hon gav mig det näst bästa besked jag kunde få i dag - alla värden är bra och tumörmarkören, som visar sig i ett av alla de blodprov jag tog förra veckan, säger att det inte finns någon aktiv tumör i kroppen. Mysteriet är röntgenbilderna, som till skillnad från proverna tycker att det visst finns metastaser, vilket gör att läkarna inte kan blåsa faran över hur enkelt som helst. Men vad det nu än är för märkliga saker på levern så har de minskat något och jag känner mig lugn med provsvaren.

Eftersom provsvaren är bra ifrågasätter läkarna röntgenbilderna och jag ska undersökas en gång till om två månader. Har det inte hänt något uppseendeväckande då - som att de där sakerna gått från att vara någon sorts "metastas-wannabes" till att bli riktiga metastaser - räknas jag nog som ganska frisk. Visst kan man få återfall, men om igen - det får man ta då, inte ska man noja för något som kanske händer i framtiden. Det som nu ligger där och spökar i levern får vara ett mysterium ett tag till, jag har inga större problem med det så länge jag vet att det inte är några aktiva tumörer. Hur framtiden ser ut i ett längre perspektiv vet man ju aldrig men jag lever i nuet, det är liksom enklast så. Och nuet kommer snart innehålla lite mjukstart på jobbfronten, en sakta återgång till det lite mer normala. Smärtan och tröttheten kan jag få dras med i många många månader till men det vet jag ju, där får man bara ha tålamod.

Så nu känns det alltså bra, jag är nöjd med beskeden och tänker bara fokusera på att bli starkare, piggare och komma tillbaka till det normala så snart jag kan - utan att stressa in i det förstås. Jag vet inte ens hur man stressar längre, så just det lär inte bli någon risk...

Oj så långt det här blev, och inga bilder fick ni (fast visst blir man lite sugen på att se de där konstiga sakerna i levern! Jag blir det i alla fall, men det kanske inte skulle vara en bra bloggbild...)! I morgon blir det festivalrapport, bilder och länkar, då blir det åka av! Ha det fint så länge :)

Bäst just nu: Prover som visar bra saker. Röntgenbilder som visar andra saker behöver man inte orda så mycket om.

Sista blodprovet kan firas med musikterapi

I går nådde jag en liten milstolpe tror jag bestämt. I går var det nämligen dags för det sista blodprovet. Inte det sista i livet förstås men det sista i cellgiftssammanhang på ett bra tag. Tror jag, som sagt. Inför varje cellgiftsomgång har jag ju med jämna mellanrum tagit två blodprover som har analyserats innan nya cellgifter har sprutats in. Även nu, när omgångarna är över, har det tagits prover och i går var det dags för det slutgiltiga blodprovet som ska ge svar på allt inför mitt läkarbesök på måndag. I vanliga fall har sköterskorna fyllt ett rör vid varje sticktillfälle men den här gången var det hela fyra blodfyllda rör som gällde -  det skulle vara tre enligt remissen men sköterskan i går tyckte tydligen det var bäst att ta ytterligare ett rör, för säkerhets skull. Och varför inte festa loss ordentligt när det är sista gången?! Blodet ska denna gång analyseras i 17 (fyra i normala fall) för mig obegripliga förkortningar och konstiga ord. Min sjukvårdskunniga svägerska berättade att det bland annat var levervärden som skulle ingå i analysen, och det verkar ju väldigt vettigt eftersom det är just metastaserna i levern som är det mest spännande att få reda på i början av nästa vecka.

Senast jag var på vårdcentralen Lokstallarna konstaterade jag ju i ett blogginlägg att jag var smått bekant med personalen efter att ha varit där ett par gånger i år (kan läsas om i inlägget Ingen kändis - men lite igenkänd från 20 juli). Det kändes likadant i går, kvinnan i receptionen och jag har blivit lite tjenis med varandra vid det här laget.
- Men nu skulle vi ju haft firarfika! Kaffe och tårta här i luckan, konstaterade kvinnan när jag berättade att det nog var sista gången jag besökte vårdcentralen på ett bra tag. Och nej, hon menade inte att det var värt att fira att hon kanske aldrig får se mig mer, det var mer det där med sista blodprovet som borde resulterat i en tårtbit...  Nu blev det varken tårta eller kaffe utan bara blodprov, vilket var okej det med.

Som flitiga läsare vet blev jag för snart en månad sedan intervjuad av lokaltidningen Jönköpings-Posten:

Har inte nämnt så mycket mer om det här i bloggen eftersom man måste vara prenumerant för att läsa artikeln på tidningens hemsida, men den som inte kan få nog av mig i bloggen utan även vill läsa om mig i pappersform (jag förstår att ni är många... och jag förstår att ni fattar att jag nu var jätteironisk!) får om några månader en ny chans: i går var nämligen en frilans-journalist och -fotograf här från Året Runt. Jag berättade om mitt sjukdomsliv med allt vad det har inneburit och innebär i glädje, sorg, frustration, hopp och alla andra känslor. Vi hade väldigt trevligt och jag återkommer i ärendet när artikeln är publicerad - och ni gör förstås vad ni vill med den informationen sedan :)

I dag börjar en festival i Jönköping som heter Homecoming Festivalen. I dagarna tre blir det sju konserter med southern gospel-musik och det laddar jag för nu. Jag har en ganska bred musiksmak, hårdrock i olika former ligger mig kanske varmast om hjärtat men med tanke på hur många bra musikstilar det finns vore det galet att bara låsa sig till en sort! Pop, rock, country och southern gospel finns också representerat i min stora skivsamling och nu i helgen blir det alltså den sistnämnda stilen som konsumeras. Pappa är projektledare för festivalen och han säger att det hela kommer bli jättebra - och pappa brukar ha rätt.

Bäst just nu: På tal om musik. För några dagar sedan berättade Rapport om en vetenskaplig studie som visar hur musik och musikterapi kan fungera som ångestdämpare för folk som har cancer. Och inte nog med det - musiken kan också minska smärtorna och förbättra humöret! Ja, musik är bra grejer, vad bra att jag ska få en dos av den varan nu i helgen! Nyfiken? Se inslaget eller läs om rapporten:

http://svtplay.se/v/2499416/musikterapi_kan_lindra_smarta

https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2011/Augusti/Musik-lindrar-angesten-hos-patienter-med-cancer/

På resa, igen

Jaha ja, då var det Jönköping igen! Jag börjar få en viss vana på det där med att resa, i alla fall sträckan Stockholm-Jönköping tur och retur... Den här gången blir det ingen lång vistelse, ska bara vara här några dagar. Det lär nog bli några hyfsat intensiva dagar - men jag återkommer till det när det intensiva börjar, för just nu är det en lugn kväll.

I går var jag en sväng på jobbet för att vara med på ett möte. Det var längesedan jag var där och det tog sedan ungefär två timmar att gå och säga hej till alla. Tänker att jag bör kunna vara tillbaka snart, tillbaka i verkligheten. Det hela lär avgöras på måndag då jag ska träffa min läkare och den närmaste framtiden ska stakas ut.

Sedan åkte jag hem till vännerna Jessica, Erik och Vilmer. Det var precis lika trevligt som vanligt, fyllt med härlig gemenskap, gott fika, glada skratt, god mat och lite lek med familjens yngste medlem.

Så här brukar Vilmer sällan se ut, han är för det mesta...

... glad!

"Kameror är roliga saker, ge mig!". Om ni tycker att skärpan ligger fel i den här bilden beror det bara på att Vilmer är livlig och rör på sig... eller kanske inte.

Vilmer och jag leker ofta "titt ut", vilket den här bilden ju visar tydligt :)

En annan lek vi försökte oss på en stund var att spela innebandy. Men efter en stund fick jag sätta mig på (utvisnings)bänken eftersom Vilmer kom på att innebandy lämpligast spelas med två klubbor, det är nämligen det nyaste nya. Kom ihåg var ni läste det först!

Världens sötaste Vilmer :)

Dagen i dag har mest bestått av bussresa och ett besök på apoteket för att utöka lagret av värktabletter. Först ville damen i kassan ge mig en förpackning med 250 Ibumetin, men jag lyckades få ner det till en ask med bara 100. Någon måtta får det liksom vara på pillerhysterin...

Bäst just nu:  Det här låter ju kanske lite som att jag får pressa fram vad som är bäst just nu, men jag måste helt ärligt säga: tvättmaskiner. I går hade jag en jättelång vit klänning på mig som släpade i marken när det regnade som mest och som jag dessutom råkade spilla kaffe på. Jag har full tilltro till mamma och pappas maskin som snart ska få ta sig an den vita härligheten och göra den just härlig (och ren) igen! Man tänker inte alltid på hur bra de där hjälpmedlen är men om man tänker till blir man allt lite glad att de finns :)  

Nya upptäckter med gammal vän

I dag har jag upptäckt massor med nya saker runt husknuten. Allt tack vare att jag fick besök i dag. Om ni läste i går vet ni vid det här laget att min gamla kompis Sofia skulle komma på besök i dag. Hon och jag har känt varandra sedan vi var alldeles väldigt pyttesmå och just i dag råkade hon vara i närheten av Stockholm. Efter att ha mött henne vid T-centralen och efter att vi åkt hem till mig och fikat på den soliga balkongen, gav vi oss ut på promenad. Det var längesedan jag var ute och gick i omgivningarna men nu tyckte jag det var läge att visa henne några av anledningarna till att jag gillar att bo i den här delen av stan - bryggor, båtar och vatten! Senast jag gick på bryggor och vägar här var det bara en stor byggarbetsplats och jag hade inte riktig koll på vad som skulle hända. Det såg väldigt tråkigt ut! Men inte längre...

 

Den här fikakiosken/husvagnen var den första nya upptäckten. Här är det ofta fullt med folk som solar och badar och när man tänker på det är det nästan konstigt att ingen kommit på att ordna ett fikaställe här innan! Och fikat var väldigt billigt, vare sig det var kaffe, stor kopp te (bara en sådan sak, det var just en stor kopp te som gällde, inget småfjant!), smörgås, kaka, glass... ja här fanns allt, typ!

 

Båtar och klippor är något jag gillar...

 

... och båtar och bryggor är ännu bättre!

 

De här jättestora bänkarna är nybyggda - eller i alla fall nya för mig, vågar inte svara på om de kommit upp i år eller förra året... I vilket fall som helst är de hur perfekta som helst, man kan sitta många på de stora ytorna - eller bre ut sig hur mycket som helst! Me like :)

 

 

Så här ser Sofia ut...

 

... och så här ser jag ut, om ni nu har råkat glömma det!

 

 

Den här snygga restaurangen är ny, kolla in de coola hängfåtöljerna man kan gunga i innan man går in och tar sig en matbit!

 

 

Matbitar ägnade vi oss dock åt hemma hos mig, här håller jag på med efterrätten, en hallonpaj/pannacotta i små portionsformar, och så lite hjärtströssel på toppen.

 

Det har varit en väldigt bra dag, jag gillar verkligen att umgås med folk! Det är en skön kick att vara med sköna människor, hur kort eller lång tid man än har känt dem. Och att ha en gammal vänskap som fortfarande håller, att ha roligt med en person man har haft alldeles hysteriskt roligt med genom åren - det är exakt hur härligt som helst!

Bäst just nu: Den här har jag fortfarande roligt åt, den fanns uppsatt i ett nytt träd - ett träd där det förr bara var byggarbetsplats - och den skrattade vi åt ett bra tag... :)

 En fågelholk? Vad är det som är så roligt med den? Jo, titta på nästa bild, klicka på den för att se den i större storlek om ni inte ser det fina meddelandet...

 

Hahaha!

 

Regnig verklighet

I dag började jag tända lampor redan vid halv tolvtiden, det har varit en väldigt grå och regnig dag, stundtals även med lite åska. Inget häng på balkongen alltså.

Regnblöt solstol. Går inte att sitta på en dag som denna. Eller är i alla fall inte så lämplig att sitta på en dag som denna.

Har i några dagar försökt dra ner på antalet värktabletter men det går inget vidare. I går hämtade jag ut en ny omgång med 200 alvedon, för typ miljonte gången kändes det som. Hur är det möjligt att smärtan aldrig försvinner? Jag försökte någon gång, för ungefär en månad sedan, räkna ut hur många smärtstillande piller jag stoppat i mig detta år. Det är förstås snudd på omöjligt att veta antalet men jag gjorde en ungefärlig uppskattning över dessa månader och när jag insåg att det var ett par tusen slutade jag tänka på det, det kändes liksom så galet! Jag behöver något annat att tänka på tror jag.

Stått en del i köket i dag, i morgon kommer min gamla barndomsvän Sofia och hälsar på. I kväll är det en något sorglig kväll då jag ska avsluta sista skivan med Lost, bonusmaterial denna gång, sedan väntar jag bara otåligt på att lillebror köper de två sista säsongerna som återstår. Är alldeles fast i denna värld, drömmer Lost-drömmar på nätterna och jag lever nog knappt i verkligheten ens dagtid! Ibland är det bara så skönt att fly verkligheten - den regniga, tablettknaprande verkligheten.

Bäst just nu: Regndagar är inte bara stå i köketdagar utan även bokdagar. Sitta i soffan och lyssna på musik och läsa bok-dagar. Fantastiskt.

Tre flaskor hårspray man inte vill hitta

Fri dag. Inga större planer och inga måsten för denna dag. Det är det väl förvisso inte så ofta i det här sjukskrivna livet, men det händer ju lite titt som tätt att man ska besöka läkare eller ta blodprov exempelvis. Men inget sådant i dag. Sitter dock inte och rullar tummarna konstant, jag har varit ute i solen på balkongen men också...

Rensat. Det är däri den stora städproblematiken ligger just nu. Inte i att det är dammigt hos mig eller så, men vissa rum och ställen har bara för mycket saker. I går tog jag som bekant tag i att rensa en byrålåda, jag borde tagit garderoberna för längesedan och i dag var det badrumsskåp. Det är nästan löjligt vad mycket man kan samla på sig i sina försök att vara snygg - make up och cremer som ska göra underverk med både det ena och det andra! Och mitt i allt detta blev jag lite...

Emotionell. Upptäckte snudd på hur mycket hårprodukter som helst, bland annat tre flaskor hårspray. Inte har jag köpt en enda av dem, bara fått vid olika tillfällen. Använde nog inte hårspray så ofta förr i världen - men jag gör det ännu mindre nu! Hårspray är kanske det sista en cellgiftsperson behöver! Det var nästan som ett hån, för mina korta millimeter. Plötsligt kände jag mig väldigt sjuk, blev extra påmind om vad cancern och cellgifterna gör. Det var...

Dåligt. Man vill ju helst bara må bra, helst inte påminnas mer än nödvändigt om hur livet faktiskt är. Nu är förstås det faktum att man inte behöver använda sina tre hårsprayflaskor eller alla andra hårsaker (stylingprodukter och värmeskydd när man ska föna håret exempelvis) så allvarligt, inget att deppa ihop för, så det är inte det jag menar. Men genom att bara titta på vissa saker blir man påmind om ett före och ett efter. Vare sig det är stora saker (en gång i livet kunde man bli gravid, nu inte) eller små saker (en gång i livet kunde man använda hårspray, nu inte) så finns det ett före och ett efter. Ibland slår det en. Men då får man försöka tänka på något...

Annat. Ett före och ett efter kan säkert i många fall omvandlas till bra saker. Och så kan man spara sina tre flaskor hårspray, en vacker dag kanske håret har växt så mycket att man får användning för dem! Så nu står de längst in på en hylla och kanske får de komma till användning senare, i ett annat efter. Det märker vi. Nu ska jag...

Gå och sätta på kaffe. Kanske tar jag i samband med kaffedrickandet en paus i mitt rensande och kollar ett Lost-avsnitt eller så.

Ja, det är min FREDAG det...

Bäst just nu: Lite mer ork i dag, har kunnat stå i badrummet och rensa till skillnad från i går när det var sitt-rensning som gällde. När jag ska få ork att ta tag i garderoberna vete tusan, har lite ångest över röran där... men det får bli en helt annan dag!

Man vill ju gärna orka lite!

Det är inte meningen att gnälla, men det här tillståndet som varat i över ett halvår är smått irriterande. Det är lätträknade dagar detta år som jag känt mig helt pigg och det frestar lite på tålamodet ibland. I går gjorde jag upp en plan för hur denna dag skulle se ut. 1. Vara ute i solen. 2. Tvätta. 3. Städa. Jag vet inte hur jag fick för mig att allt det där skulle fungera, jag måste ha fått ett slag i huvudet utan att jag märkte det. För dagen i dag har resulterat i: En uppgift avklarad utan problem, en uppgift avklarad med lite större problem, en uppgift inte avklarad alls. 1. Solen - gick hur bra som helst, jag har legat i en solstol under förmiddagen och gjort det väldigt bra om jag får säga det själv (det krävs ju nämligen en hel del för att sitta/halvligga i en stol. Not...) 2. Tvätten - gick efter viss ansträngning. Har absolut inte strykt något än eller lagt i rena lakan i sängen, vi får se hur det går med den saken lite senare. 3. Städat - gick inte alls. Den Stora Tröttheten sa "stopp och belägg!" och då var det bara att lyssna på kroppen. Och det är just det jag hatar.

Det handlar inte om att ha ork nog att bestiga berg, jag kräver inte så mycket. Men jag vill verkligen orka göra lite saker, varför är det så svårt ibland?! Det ska liksom inte ta så mycket på krafterna att tvätta - speciellt inte eftersom maskinerna ju sköter sig själva, de är ju de som gör jobbet, det är knappast jag som centrifugerar av egen kraft! - men ändå blir jag helt slut! Spaghettibenen vill bara vila hela tiden och då går det ju fullständigt åt skogen med städningen. Tog tag i att rensa en låda i en byrå i hallen, det kunde jag sitta ner och göra. Det var tydligen jobbigt ändå, för nu måste jag sitta och pusta en stund... Pusta, och bara försöka tåla att det tar lååång tid att återfå alla krafter! Vara nöjd med att det inte gör så ont längre - för det är ju en bra grej. Städa kan man kanske göra en annan dag.

Bäst just nu: Det är ju väldigt soligt och varmt och man borde vara ute hela tiden. Men jag tänker ta min kopp kaffe inomhus nu, hör och häpna! Just nu lockar nämligen ett avsnitt av Lost och då är det ju bra att man får bestämma själv var man vill vara och inte vill vara.