Mycket blod - sedan gick jag i mål!

I morse hade jag tänkt vakna upp lite långsamt och inse att jag några timmar senare för sista gången skulle besöka avdelning P13 på Radiumhemmet. Jag skulle ligga där i sängen ett bra tag och vakna upp till en dag med de sista cellgifterna. Äta lång frukost, lägga några få timmar på sjukhusbesök och sedan hitta på något roligt för att fira. Jo men tjena, drömma går ju alltid...

Blev väckt av telefonen strax efter halv nio på morgonen. En sjuksyster vars namn jag inte la på minnet var bra mycket piggare än jag var när hon kvittrade på:
- Du ska ju få cellgifter hos oss i dag, vid halv tolv. Nu är det som så att du har ett lågt hb-värde, du ligger bara på 95 så du måste få blod innan... kan du komma hit om en timme?
Jag är rädd att jag ilsknade till och lät det gå ut över den totalt oskyldiga sköterskan. Dels har jag gjort det till en sport att inför varje cellgiftsomgång ha så pass bra värden att jag skulle kunna ta min cytostatika vid inplanerade tider och att jag inte någon gång skulle behöva få blod utifrån. Jag vet att det är ganska vanligt att man får det och jag tänkte förstås att jag skulle korsa mållinjen utan att vara som "alla" andra som det är "ganska vanligt" för. Att stupa precis på upploppet och missa målgång på en bra tid är ju bara för snopet! Den största ilskan kom dock över att läkaren jag pratade med i går pratade om allt annat än just det. Hur lång tid hade det tagit för henne att säga "Ja du har lite för lågt hb så du kommer få blod i morgon. Det betyder att hela cellgiftsomgången drar ut på tiden så du behöver vara på plats tidigare än din ursprungliga tid...". Hallå, 30 sekunder på sin höjd, hade hon verkligen inte kunnat haspla ur sig det då?! Det går nämligen inte alls att på en timme ta sig ur sängen, äta frukost, duscha, ta på sig kläder, fixa lunch att ta med sig, ta sig med tunnelbana och buss till Karolinska och där ta nya blodprover (som jag också skulle göra) kan jag meddela. Helt omöjligt, vilket jag också framförde till den pigga sjuksköterskan. Men jag lovade att komma så fort som möjligt.
- Jaaa, fast det är inte säkert att det går då, det är begränsat med tid för varje patient och du kanske inte hinner med både blod och cytostatika i dag..., svarade den namnlösa syrran.

Det var då jag började undra om någon vill att jag inte ska bli klar med den här skiten. Först förlängdes omgångarna från sex stycken till åtta, och nu var det inte säkert att det spelade någon roll hur mycket jag än stressade - jag kanske inte skulle bli klar i dag heller! Men det var inte mycket att tveka på, jag stressade och tänkte att det fick bära eller brista...

För att inte göra historien längre än den behöver vara kan jag bara konstatera: Jag hann. 10.30 låg jag i min sjukhussäng och fick beskedet att både det ena och det andra skulle hinna komma in i kroppen i dag.
- Du har en ovanlig blodgrupp, sa syster K när hon kontrollerade mina två blodpåsar. Det var det mest intressanta med den här dagen, kanske inte att jag har en ovanlig bokstav utan att jag fick veta exakt vilken. Det slog mig för någon månad sedan när jag tittade på första säsongen av Lost (haha, någon som tycker att jag tjatar om den serien? Hehe...) och rollkaraktären Jack, som är läkare och ska rädda livet på en av det kraschade planets passagerare som förlorat mycket blod, ber en annan lika kraschad passagerare att ta reda på vilken blodgrupp alla andra passagerare har. "Shit, vet folk sådant?" tänkte jag. Vet ens genomsnittsmänniskan det? Har jag någon gång mött någon säga "Jo men visst serru, här går jag omkring och är en AB-person!"? Nej, icke. Det visade sig att de flesta Lost-karaktärer inte heller visste sin blodgrupp, så jag är alltså inte ensam om denna okunskap (i verkliga livet visste kanske dock varenda skådespelare det, men det är en annan sak...). Min ovanliga blodrupp heter B, om det är plus eller minus minns jag dock inte. Efter en sökning på Wikipedia satsar jag nog ändå på B+, den har en fördelning på 10 procent i Sverige. B- har bara 2 procent av den svenska befolkningen och riktigt så ovanlig tror jag inte jag är. Den vanligaste blodgruppen är A+ som 37 procent av svenskarna har. Även 0+ är vanlig med 32 procent. Se där, då har vi lärt oss något nytt i dag!

Outspädd hallonsaft? No way, nu snackar vi blooood... I vampyrserien Vampire diaries stjäl en av de två huvudkaraktärerna blodpåsar från sjukhus och lägger i frysen för att han ska slippa ta död på hela staden genom att suga blod från varenda kotte. Jag känner lite samhörighet med honom på något sätt - även jag ser tjusningen med dessa påsar! Det är för övrigt så att han som stjäl blodpåsar i Vampire diaries är samma person som i Lost har förlorat mycket blod! Det är nästan lite komiskt :)  

Sex timmar senare kunde jag lämna Radiumhemmet. Inte för gott, det blir många läkarbesök där under ett par år framåt. Men nästa gång är först i mitten av augusti, så nu ska jag ha lite semester från det där stället ett tag.

Om en stund ska jag öppna den lilla rosa miniflaskan jag fick av Linda och Marcus i söndags om ni minns. Flaska med riktig champagne öppnar jag först när jag inte äter några starka värktabletter eller är beroende av sömntabletter, den dagen ska jag fira så stort att det sent ska glömmas! I kväll blir det lite förfest med alkoholfattig rosé :)

Inget i glaset än, men snart! Så skål på er, så småningom!

Nej, nu ska jag packa lite, åker till Jönköping i morgon igen. Börjar redan få ont i kroppen så det är bäst att åka till några som kan ta hand om mig den närmaste tiden. Men jag tror att hur ont det än kommer göra om det vill sig illa så gör det inte så mycket. För nu är jag klar med cellgifterna, yiihaa :)

Bäst just nu: Den bloggläsare som kommer på hur man bäst firar att cellgiftsträsket är över! Eller i alla fall håller på att avslutas. Ont kommer jag säkert ha ett bra tag till, krafterna kommer lysa med sin frånvaro minst lika länge, så över är det ju inte. Men en etapp är över, den att ligga i en sjukhussäng och få gifter i dropp - den biten är det tack och adjö till! Och hur firar man då det? Tips?

Snart går jag i mål...

Klockan sju i kväll insåg jag att jag inte tagit en enda värktablett på hela dagen. Trots att det på ett sätt sitter i ryggmärgen hade jag alltså glömt det under alla vakna timmar. Att jag kom på det berodde förstås på att kroppen började göra ont, hade den inte gjort det hade jag ju fortsatt med tablettglömskan. Men då knackade monstren mig på hjärnan och skickade en påminnelse. "Hallå, du har glömt oss! Det gör man inte ostraffat som du vet...". Och nu kommer jag komma ihåg de små pillren - i alla fall resten av den här dagen...

I dag har det varit en nästan oförskämt lugn dag. Efter tre dagar i rad då jag haft fullt upp med att träffa vänner och deras barn har jag mest suttit i soffan i dag. Till stor del berodde det på att det i dag var dags för läkarsamtal igen men för en gångs skull inte på plats på Radiumhemmet utan bara över telefon. Himla smidigt att kunna klara av det på det sättet! Efter frukosten satte jag mig i soffan, kollade Lost och väntade på samtalet som skulle komma under morgonen. Och jag satt där och kollade det ena avsnittet efter det andra och undrade när morgonen egentligen slutar och övergår till något annat? På läkarspråk pågår tydligen morgonen till strax efter det jag kallar lunch, först vid 13.30-tiden kom samtalet. De kanske syftar på morgon enligt amerikansk tid, vad vet jag?

Nåväl, samtalet handlade om min dåliga sömn, mediciner, biverkningar och beskedet att det blir cellgifter i morgon, mina blodprover från i fredags var bra och kroppen är redo för en ny omgång. Inte bara ny, det är också sista omgången cellgifter! Jag skriver det igen med stora bokstäver, så att ni inte missar det: SISTA OMGÅNGEN CELLGIFTER! Magiskt! Efter åtta omgångar är det alltså tack och hej, i morgon springer jag in på upploppet och tar mig över mållinjen! Bra va?! :)

Bäst just nu: Att det ändå dröjde till i kväll innan kroppen började göra ont. Kanske är smärtan lite på tillbakagång. Tror förvisso jag kommer ha ett jobbigt slut på veckan, med smärta och trötthet, men ändå - man kan ju alltid hoppas på att det blir bättre denna gång...

Bra vännerdagar

Jag har nog aldrig varit så förvirrad när det gäller dagar som jag är nu. När jag vaknar på morgonen måste jag kolla strax under huvudet på Dagens Nyheters etta för att få veta vilken dag det är. "Aha, måndag - då vet jag". Det är lite härligt på ett sätt, man bara flyter på och det får vara vilken dag det vill. Huvudsaken är att jag mår bra och det gör jag ju nu. På onsdag är jag förmodligen tillbaka i cellgiftsträsket igen, men fram till dess känns det bra med krafter och bara lite smärta.

Om jag inte varit pigg sedan innan skulle jag helt klart blivit det efter de två senaste dagarna. Det började i går när jag fick mig en härlig dos barnenergi när jag tillbringade många timmar med charmiga Ellie, 16 månader, och hennes föräldrar Linda och Marcus. De köpte hus för ganska längesedan men först nu har vi kunnat styra upp att ses i deras nya bostad. Det var så otroligt trevligt, har inte träffat dem sedan min födelsedag i mitten på mars, så nu var det sannerligen på sin plats. Det var husesyn i den fina bostaden, mycket fika, prat och skratt, grillat till middag och lek med Ellie.

Efter att ha gått husesyn hos Linda, Marcus och Ellie blev det fika med god bakelse - nästan som att det vore ett tjusigt kalas :)

På kalas ska man ju förstås ha paket! Nu var det ju inte kalas, trots bakelsen, men har man flyttat passar det ju bra med inflyttningspresent. Ellie blev glad redan vid pappret och snöret!

När man får sitt första egna rum, som Ellie fått i nya huset, behöver man lite förvaring för alla leksaker och andra roliga grejer. Här är det tre burkar som man kan fylla hej vilt...

... och Ellie gillade sin present :)

I vardagsrummet har Ellie en alldeles egen fåtölj. Där kan man bland annat sitta och konversera med dockan...

... eller pussa dockan...

... eller helt enkelt låta dockan vara och koncentrera sig på något annat kul som händer där borta, någonstans!

Ja här sitter vi och har det mysigt!

Ni som följer min blogg har kanske fattat att jag gillar Converse. Det gör Ellie också, den här är ju så söt så man nästan dör en liten smula :)

Eftersom jag ätit så mycket starka värktabletter under typ sju-åtta månaders tid, allt sedan första operationen i november, har jag inte druckit en droppe alkohol under denna tid - men verkligen sett fram emot den dagen jag kan skåla i champagne för att fira att cellgifterna är slut! Av Linda och Marcus fick jag dessa söta miniflaskor, den ena med alkohol som kan tas när tablettkaoset är över, den andra (rosa) utan alkohol. Den ska jag ta på onsdagkväll när jag är färdig med mina cellgifter :)

Det är ju dumt att bryta en vinnande trend, så i dag var det dags att träffa nästa barnfamilj som flyttat in i hus. Denna gång var det Jessica, Erik och Vilmer, snart 14 månader, som fick påhälsning. De flyttade in i fredags och jag fick den stora äran att vara första gäst i huset! Även denna dag var förstås hur trevlig som helst och stundtals väldigt lik gårdagen med husesyn i den fina bostaden, mycket fika, prat och skratt och lek med Vilmer (och ja, även Vilmer fick lådor att lägga saker i, fast hans tre hade blå och gröna bilar i stället för hjärtan. Har dock inga foton på det, men ni måste ju få veta att jag är rättvis mot de små söta kidsen!).

Vilmer har det mysigt i mammas knä ute på altanen.

Det är inte bara mysigt, det är också roligt!

Jätteroligt, till och med!

Nu kan man dock inte sitta still för länge, speciellt inte när man har en cykel att åka på! Eller just åka blir det inte så mycket av än, om inte mamma eller pappa drar den förstås. Benen är liiite för korta för att Vilmer ska kunna trampa själv. Nu gör inte det så mycket, det är roligt att bara sitta och svänga lite med styret också!

Det nya huset med den nya trädgården bjuder bland annat på smultron som Vilmer gärna plockar.

Strax utanför huset finns en lekpark där man bland annat kan gräva med sin spade! Bra lekpark.

När man cyklat, plockat smultron och grävt lite kan man mysa med Emma en stund! Det gillar hon :)

Nej, nu ska jag satsa på sängen. Borde gjort det för ett bra tag sedan men det tar så hysteriskt lång tid att ladda upp bilder på min dator så det här drog ut på tiden. Man kanske kan tycka att jag kan gå och lägga mig hur sent jag vill, har ju inte så många tider att passa som alla andra normala människor har! Och jag känner mig som ett mycket litet barn som får gå och lägga sig tidigt mot sin vilja, men jag märker att jag sover uruselt om jag går och lägger mig för sent. För sent innebär allt efter midnatt - det är alltså inte mycket party på mig... Det är som att jag blir övertrött om jag är uppe för länge och då ligger jag och vrider mig fram och tillbaka i sängen och tjurar lite smått över att jag inte kan komma till ro. Så dags krävs en hel sömntablett, går jag och lägger mig tidigare räcker det oftast med en halv. Krångliga krångliga krångliga kropp - eller om det nu är huvudet sömnen sitter, vad vet jag... - när ska du börja jobba med mig i stället för mot?!? Ja ja, ha det bra där ute :)

Bäst just nu: Vänner. Ger energi och glädje :)

Sommarvärme - praktiskt med blöja

Hej igen! Har visst tagit lite bloggsemester märker jag. Sedan sist har jag blandat lata stunder i solen, lata timmar framför Lost och lata läsningstimmar under balkongparasollet med mer aktiva aktiviteter - städat, tvättat och tagit blodprov. Just det sistnämnda kändes väldigt bra, för snart är sista cellgiften insprutad i denna kropp! Jag har inte riktigt vågat tänka på det än, jag vet ju aldrig så långt i förväg om cellgifterna verkligen blir av efter det planerade schemat, så än så länge väljer jag att inte tänka på det så mycket. Men om det blir av nu på onsdag kommer jag ta mig till Radiumhemmet på ganska lätta steg! Eller okej, kanske inte så lätta. Mina fötter känns fortfarande stundtals som de var gjorda av bly. Ibland kan det kännas fånigt att ha ont i fötterna, det är liksom en så liten del av kroppen! Hur kan något så litet göra så ont kanske någon undrar. Svaret är att jag inte vet. Jag bara vet att de kan orsaka en smärta som inte är av denna värld. Det är märkligt.

Har fortsatt bra dagar, har ganska mycket ork nu. Måste fortfarande ta värktabletter, helst var fjärde timma för att inte få tråkiga bakslag. Sömnen vill sig inte riktigt, det är nog den som är mitt stora problem just nu, konstigt att något som funkat så bra förut plötsligt bara tokkrånglar. I kväll ska jag försöka lägga mig i hyfsat vettig tid, låtsas att jag inte alls önskar att jag gjorde roligare saker en lördagkväll än hade ont i kroppen och drogs med sömnproblem...

I dag var första dagen i en planerad rad av tre som jag träffat söta små kompisbarn (samt deras fina föräldrar). Varit hos Karin, Anton och Edvin, som nu är drygt tre månader. Väldigt praktiskt att vara så där liten i denna värme - Stockholm har bjudit på nästan 30 grader i dag och Edvin kom undan med att bara ha blöja på sig. Jag är kanske inte ute efter att själv kunna gå i samma "plagg", men att just komma undan med att ha så lite på sig som möjligt verkar just praktiskt! Skulle man ge sig på att gå ut i bara underkläder skulle man väl gripas för förargelseväckande beteende, men tanken är snudd på lockande, i dag var det nästan för varmt med tunn, kort klänning. I dag har det inte gått att slå in i den sommardåsiga hjärnan att det här landets klimat även kan bjuda på 20 minusgrader. Men det tänker vi inte på nu...

Nej vet ni vad, nu får det minsann bli ett Lost-avsnitt innan sömnen kallar! Ha det fint där ute :)

Bäst just nu: För er som missade dagens Sommar i P1: Ställ er i skamvrån med dumstruten på och skäms en smula! Lyssna sedan på webben, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2071 och hör Henke Larsson prata vackert om det som vissa tycker är tråkigt men andra (som jag själv) ser som religion, nämligen fotboll. Men lyssna framför allt på hans tunga och gripande berättelse om sorgen över sin älskade lillebrors missbruk, ett missbruk som för två år sedan ledde till broderns död.
- Mina föräldrar såg honom på stan ibland. Det måste vara fruktansvärt att se sitt barn gå under. De försökte alltid hjälpa honom, gav honom mat och husrum oavsett hur han mådde, och han visste att vi alltid fanns där. Han hade gärna kunnat få alla mina pengar om han kunnat garantera att bli kvitt missbruket. Han fick kläder och möbler, men när han sålde dem så slutade jag att ge. Han försökte spela på mitt dåliga samvete, men jag höll i mot. Han tiggde och bad om bara lite till. Jag hade så mycket, och han hade ett helvete.
Lyssna också på den ursinniga ilska Henke öser över de medier som valde att vräka ut nyheten om dödsfallet - innan Henke själv fått reda på det. Ibland är journalistiken väldigt osmaklig...  

Stockholm i mitt hjärta

Ja, nu var man tillbaka i den vackra huvudstaden! Känns väldigt bra, hur skönt det än är att vara i Jönköping är det ju ändå här jag bor, här jag har mitt liv. Plus, vilket jag gärna varit utan: Det är här jag har en usel dator - av någon anledning kan jag inte svara på era kommentarer på ett vanligt, smidigt sätt. Det har alltid fungerat förut men när jag kom tillbaka hit förra gången, i slutet av maj, hade datorn bestämt sig för att strula och det finns absolut ingen logik till det. Jag börjar kanske bli så pass frisk nu att min gamla otåliga sida kommer tillbaka, jag tycker att jag varit ganska lugn årets första månader och inte brusat upp för speciellt många saker. Nu blir jag dock på 0,1 sekund fullständigt galen när idiotdatorn krånglar och jag vill helst slänga ut skiten genom fönstret...

Kom hem för knappt två timmar sedan och har inte hunnit med någonting mer än att handla lite. Ska försöka ta tag i resväskan, packa upp det nödvändiga i alla fall, som värktabletter och tandborsten. Glömde hårborsten i Jönköping vilket stör mig, kan inte använda kammar, som jag har hemma sedan förr, till peruken - den kräver mer rejäla verktyg. Håller värmen i sig kanske problemet löser sig ändå, då får det bli sjal eller huvudet med det korta håret precis som det ser ut, rakt upp och ner. I går, när jag slängde ett öga eller två på Allsång på Skansen (ja, så folklig är jag mellan varven!) insåg jag att jag är lite lik In the club-Danny, som medverkade i allsången, minsann! Med betoning på lite. Vi har liksom liknande frisyrer, mer uppe på huvudet och mindre på sidorna - precis så har jag också! Fast okej, han har ju längre hår än vad jag har, även på de korta sidorna... så egentligen är vi inte så lika... men ändå... Ja ja, av någon anledning är det alltså så att håret på sidorna växer i långsammare takt hos mig, det är jätteknasigt. Och om det fortsätter så kommer jag helt klart ha samma frisyr som Danny om ett tag. Tokigt.

Nu ska jag ta tag i uppackningen, ha en bra kväll där ute!

Bäst just nu: Att vara hemma igen, i sin egen lägenhet. Det känns lite mer friskt av bara farten, även om jag förstås har långt kvar innan jag är tillbaka i det normala. Men en dag så...

Tre middagsdamer och en peruk på stolen bredvid

I dag har det varit en riktig sommardag! Riktiga sommardagar innebär bland annat frukost ute på balkongen. Riktiga sommardagar innebär bland annat sommarfeeling i frukostform:

Snyggfrukost!

En riktig sommardag som sagt. En dålig dag för perukbärande men en bra dag i övrigt, med sol och värme. Att lägga sig ute i trädgården vid halv tiotiden på morgonen, och redan där bli varm för att det är en bit över 20 grader, är inte helt fel. Ibland vill jag alltid ha det så här, det är så skönt att klara sig med lite kläder och ändå inte frysa. I den bästa av världar skulle jag flytta till något varmt ställe men det är än så länge bara en dröm. Kanske blir det för evigt en dröm och kanske vill jag inte ens göra slag i saken, för jag kan se tjusningen med höst och vinter också och skulle förmodligen tröttna om det var nästan 30 grader vareviga dag. Vid närmare eftertanke skulle jag helt klart tröttna. Men värmen får gärna stanna ett tag till i alla fall. Börjar längta efter första doppet i Vättern...

Dålig perukdag som sagt. I dag var mamma och jag bjudna på lunch till Ylva, vän till mamma och pappa och en ivrig läsare av denna blogg. Skulle vara lite fin då i mitt långa hår tänkte jag. Hann ta tre tuggor av den goda maten innan jag drog av hela härligheten, i den här värmen är talesättet "vill man vara fin får man lida pin" uppfunnet tror jag! Så fin ville jag inte vara, så resten av middagen låg det fina långa håret i en stol och såg smått dumt ut. Men det är kolossalt smidigt att kunna välja mellan långt hår och superkort på bara några sekunder :)
Den sorts cellgifter jag tar nu, hallonsaftsvarianten, påverkar inte håret som den andra gjorde, så nu växer det både här och där, på vissa ställen mer välkommet än andra. Håret på benen hade ju gärna kunnat lysa med sin frånvaro för evigt men man kan tydligen inte alltid få som man önskar... Ögonbrynen växer med en sådan hastighet att de är dags att börja plocka, och då ska man veta att det inte var många veckor sedan de över huvud taget inte existerade! Huvudhåret och ögonfransarna jobbar också på bra, det känns skönt, känner mig lite mer normal nu.

Mamma och jag på damlunch hos Ylva, här ska vi snart hugga in på den somriga efterrätten.

Så här kan man se ut en varm sommardag - ganska ohårig! Lyckligtvis kan man ha väldigt trevligt ändå, det hänger inte på håret så att säga, om någon nu trodde det.

Nu ska jag packa lite, i morgon bär det av till Stockholm igen (ja, det är ett himla resande på mig, fram och tillbaka mellan Jönköping och Stockholm. Man kan nästan tro att jag har semester...)! Känns jättebra att åka dit nu när jag känner mig så pass pigg och inte har speciellt ont (fast sova utan sömntabletter kan jag inte, försökt två nätter nu och det går rysligt dåligt...). Kanske kan det bli en och annan normalaktivitet den här veckan och nästa, då sista cellgiftsomgången väntar på onsdag. Men innan dess ska jag försöka satsa på lite häng med vänner, lite knådande i en degbunke, lite solning på balkongen (svar nej, jag bryr mig inte det minsta om att jag inte ska sola med de här cellgifterna. Är det sommar så är det...), lite blodprover (svar nej igen, jag vet att det inte är en normalaktivitet för normala människor men det är en hyfsat normal aktivitet för mig), lite Lost-koll på kvällarna när solen har gått ner, lite ompyssling av blommorna på balkongen, lite värktablettsintagande (också normalt för mig), lite... tja, ni fattar.

Bäst just nu: I går när jag diskade frukostdisken stod radion i köket på i vanlig ordning. Kvart i nio började P1:s Unga radioteatern sända första delen av Coraline, en serie i sju delar om den unga Coraline som flyttar in i ett mystiskt hus med sina snälla men jobbupptagna föräldrar. Coraline, som gillar att utforska och upptäcka saker, finner en konstig dörr i det nya hemmet, en dörr som inte leder någonstans. Eller gör den det? Coraline beskrivs i påannonsen som en rysare för barn och unga, men hå och hej vad mitt ickevuxna jag fastnade! Jag har alltid gillat radioteater och just Coraline får rikta sig till vilken ålder den vill - jag kommer lyssna vidare! För den som har barnasinnet kvar är det alltså P1 klockan 8.45 som gäller, eller webben: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3171         

Spelmys och kompismys

Då var det slut med midsommarfirandet för den här gången. Har haft en bra helg, ur alla synvinklar. Nu vågar jag tro att det värsta ur smärt- och trötthetssynpunkt är över för den här gången. Lite trist att det är dags för nya jobbiga veckor från och med onsdag 6 juli, då nästa cellgiftsomgång är planerad. Men då är det på riktigt sista gången, så jag ska nog klara av det med.

I går, på midsommardagen, kom Oscar och Lina och hälsade på.  Då stod grillat på menyn, plus denna fantastiska hallonskapelse:

God efterrätt! Fantastiskt god efterrätt! Sagolikt god efterrätt! Vad det är? Tja, en typ av hallonpaj/hallonpannacotta/halloncheesecake. Det ni!

På kvällen slog spelfamiljen tärningar för glatta livet, hela sex tärningar skakades vilt under glada tillrop och förskräckta suckar. För ungefär en vecka sedan fick jag boxen Superyatzy av Oscar och Lina, där man inte bara kan festa loss på gamla vanliga yatzy - nej då, här finns också maxiyatzy och trippelyatzy, yatzy för kung och fosterland vill jag lova! Vi körde mellanvarianten maxiyatzy, med sex tärningar och möjligheten att spara några kast till bättre behövande tillfällen. Det var väldigt roligt, trots att jag kom sist. Lina gick segrande ur striden. Nästa gång ska jag utmana henne om förstaplatsen, ska sitta hemma och öva mig på att slå tärningar lite snitsigt...

Samla på ettor eller fyror? Försöka få stegar, hus, kåk eller torn? Ta en svart plastplutt och spara ett kast till en annan omgång? Många val blir det. Jag gjorde helt klart för många dåliga val eftersom jag slutade på en allt annat än hedrande femteplats... Men det är smällar man får ta! 

Efter den intensiva spelkvällen somnade jag så fort jag la huvudet på kudden. I kväll ska jag vara så vild och vågad att jag testar sömn utan sömntablett, det känns redan spännande! Det borde faktiskt gå bra att somna på egen hand, nu när jag inte har så ont finns det liksom inget som stör lugnet, jag behöver inte ligga och vrida mig fram och tillbaka för att hitta en ställning där kroppen gör som minst ont. Så i natt blir det bara värktabletter i kroppen - man måste faktiskt våga lite här i livet!

I dag skiner solen och det är en alldeles fantastiskt trevlig dag! I går ringde min gamla barndomskompis Sofia och frågade om vi skulle ses. Sofia och jag har varit kompisar sedan vi var pyttesmå, typ tre äpplen höga. Mina föräldrar och hennes föräldrar har känt varandra sedan länge och eftersom de umgicks mellan varven gjorde hon och jag det med. Vi lekte ofta och gick i samma klass från ettan till nian men nu var det längesedan vi sågs. Hon och familjen bor i Göteborg, men nu hade vi turen att vara i samma gamla Jönköping samtidigt och bestämde oss därför för att ses. Sofias föräldrar bor två gator ovanför mina, så i förmiddags tog jag en promenad upp för backarna för att återuppleva gamla barndomsminnen, prata om livet i nuläget och...

... fika! Kladdkaka, grädde, kaffe och rabarbersaft på balkongen - hur somrigt och härligt som helst!

Det var några riktigt härliga timmar, det är så roligt med folk man kan prata och skratta hur naturligt som helst med, trots att man bara sprungit på varandra ett par gånger de senaste femton åren! Att man sedan kan prata och skratta precis lika naturligt med deras äkta hälft, som man nästan aldrig har träffat, och att det finns små söta och charmiga barn i familjen, gör ju inte saken sämre. Jag blir på så gott humör när jag umgås med sköna människor - och jag blir nog ta mig tusan lite friskare också :) 

Pappa Robert med Ella, 3 år, och mamma Sofia med Bobo, 11 månader, blir man på gott humör av minsann!

När Ella fick se att jag skulle ta kort ville hon förstås inte vara sämre. Om ni tror att hon håller i en sådan där rysk docka som man kan plocka isär och ta ur en mindre inuti, har ni dålig fantasi - det är en kamera hon plåtar familjen med förstår ni väl! Och inte behövde man säga det gamla tjatiga "omelett" framför kameran heller, Ella styrde mamma och pappa med järnhand och lät dem säga "äpple", "banan" och "apelsin" i stället - mycket mer originellt! Det blev jättebra bilder med dock... förlåt, kameran, också!  

Bobo är i det där söta stadiet där han nästan vilken sekund som helst kommer börja gå, men än så länge är det säkrast att sitta, alternativt stå och klamra sig fast i stolar och bord och stampa på stället - gulligt det med. Mammas famn är kanske dock den skönaste platsen att vara på!

Nu ska jag gå och ta dagens tredje värktablettsdos, sedan blir det lite häng på balkongen en stund - vädret verkar ha förstått att det ska vara sommar nu :)

Bäst just nu: Har tagit mig i kragen och lämnat in min kamera på reparation nu. Kommer vara utan den i ungefär två veckor, vilket förstås är en mardröm när man skriver blogg mer eller mindre varje dag... Lyckligtvis har mamma en kamera som jag nu ska lära mig, så ingen anledning till oro - om ni nu kände det... :)