Mycket blod - sedan gick jag i mål!

I morse hade jag tänkt vakna upp lite långsamt och inse att jag några timmar senare för sista gången skulle besöka avdelning P13 på Radiumhemmet. Jag skulle ligga där i sängen ett bra tag och vakna upp till en dag med de sista cellgifterna. Äta lång frukost, lägga några få timmar på sjukhusbesök och sedan hitta på något roligt för att fira. Jo men tjena, drömma går ju alltid...

Blev väckt av telefonen strax efter halv nio på morgonen. En sjuksyster vars namn jag inte la på minnet var bra mycket piggare än jag var när hon kvittrade på:
- Du ska ju få cellgifter hos oss i dag, vid halv tolv. Nu är det som så att du har ett lågt hb-värde, du ligger bara på 95 så du måste få blod innan... kan du komma hit om en timme?
Jag är rädd att jag ilsknade till och lät det gå ut över den totalt oskyldiga sköterskan. Dels har jag gjort det till en sport att inför varje cellgiftsomgång ha så pass bra värden att jag skulle kunna ta min cytostatika vid inplanerade tider och att jag inte någon gång skulle behöva få blod utifrån. Jag vet att det är ganska vanligt att man får det och jag tänkte förstås att jag skulle korsa mållinjen utan att vara som "alla" andra som det är "ganska vanligt" för. Att stupa precis på upploppet och missa målgång på en bra tid är ju bara för snopet! Den största ilskan kom dock över att läkaren jag pratade med i går pratade om allt annat än just det. Hur lång tid hade det tagit för henne att säga "Ja du har lite för lågt hb så du kommer få blod i morgon. Det betyder att hela cellgiftsomgången drar ut på tiden så du behöver vara på plats tidigare än din ursprungliga tid...". Hallå, 30 sekunder på sin höjd, hade hon verkligen inte kunnat haspla ur sig det då?! Det går nämligen inte alls att på en timme ta sig ur sängen, äta frukost, duscha, ta på sig kläder, fixa lunch att ta med sig, ta sig med tunnelbana och buss till Karolinska och där ta nya blodprover (som jag också skulle göra) kan jag meddela. Helt omöjligt, vilket jag också framförde till den pigga sjuksköterskan. Men jag lovade att komma så fort som möjligt.
- Jaaa, fast det är inte säkert att det går då, det är begränsat med tid för varje patient och du kanske inte hinner med både blod och cytostatika i dag..., svarade den namnlösa syrran.

Det var då jag började undra om någon vill att jag inte ska bli klar med den här skiten. Först förlängdes omgångarna från sex stycken till åtta, och nu var det inte säkert att det spelade någon roll hur mycket jag än stressade - jag kanske inte skulle bli klar i dag heller! Men det var inte mycket att tveka på, jag stressade och tänkte att det fick bära eller brista...

För att inte göra historien längre än den behöver vara kan jag bara konstatera: Jag hann. 10.30 låg jag i min sjukhussäng och fick beskedet att både det ena och det andra skulle hinna komma in i kroppen i dag.
- Du har en ovanlig blodgrupp, sa syster K när hon kontrollerade mina två blodpåsar. Det var det mest intressanta med den här dagen, kanske inte att jag har en ovanlig bokstav utan att jag fick veta exakt vilken. Det slog mig för någon månad sedan när jag tittade på första säsongen av Lost (haha, någon som tycker att jag tjatar om den serien? Hehe...) och rollkaraktären Jack, som är läkare och ska rädda livet på en av det kraschade planets passagerare som förlorat mycket blod, ber en annan lika kraschad passagerare att ta reda på vilken blodgrupp alla andra passagerare har. "Shit, vet folk sådant?" tänkte jag. Vet ens genomsnittsmänniskan det? Har jag någon gång mött någon säga "Jo men visst serru, här går jag omkring och är en AB-person!"? Nej, icke. Det visade sig att de flesta Lost-karaktärer inte heller visste sin blodgrupp, så jag är alltså inte ensam om denna okunskap (i verkliga livet visste kanske dock varenda skådespelare det, men det är en annan sak...). Min ovanliga blodrupp heter B, om det är plus eller minus minns jag dock inte. Efter en sökning på Wikipedia satsar jag nog ändå på B+, den har en fördelning på 10 procent i Sverige. B- har bara 2 procent av den svenska befolkningen och riktigt så ovanlig tror jag inte jag är. Den vanligaste blodgruppen är A+ som 37 procent av svenskarna har. Även 0+ är vanlig med 32 procent. Se där, då har vi lärt oss något nytt i dag!

Outspädd hallonsaft? No way, nu snackar vi blooood... I vampyrserien Vampire diaries stjäl en av de två huvudkaraktärerna blodpåsar från sjukhus och lägger i frysen för att han ska slippa ta död på hela staden genom att suga blod från varenda kotte. Jag känner lite samhörighet med honom på något sätt - även jag ser tjusningen med dessa påsar! Det är för övrigt så att han som stjäl blodpåsar i Vampire diaries är samma person som i Lost har förlorat mycket blod! Det är nästan lite komiskt :)  

Sex timmar senare kunde jag lämna Radiumhemmet. Inte för gott, det blir många läkarbesök där under ett par år framåt. Men nästa gång är först i mitten av augusti, så nu ska jag ha lite semester från det där stället ett tag.

Om en stund ska jag öppna den lilla rosa miniflaskan jag fick av Linda och Marcus i söndags om ni minns. Flaska med riktig champagne öppnar jag först när jag inte äter några starka värktabletter eller är beroende av sömntabletter, den dagen ska jag fira så stort att det sent ska glömmas! I kväll blir det lite förfest med alkoholfattig rosé :)

Inget i glaset än, men snart! Så skål på er, så småningom!

Nej, nu ska jag packa lite, åker till Jönköping i morgon igen. Börjar redan få ont i kroppen så det är bäst att åka till några som kan ta hand om mig den närmaste tiden. Men jag tror att hur ont det än kommer göra om det vill sig illa så gör det inte så mycket. För nu är jag klar med cellgifterna, yiihaa :)

Bäst just nu: Den bloggläsare som kommer på hur man bäst firar att cellgiftsträsket är över! Eller i alla fall håller på att avslutas. Ont kommer jag säkert ha ett bra tag till, krafterna kommer lysa med sin frånvaro minst lika länge, så över är det ju inte. Men en etapp är över, den att ligga i en sjukhussäng och få gifter i dropp - den biten är det tack och adjö till! Och hur firar man då det? Tips?