Oönskad match mellan monster och filurer

"Men vad har hänt nu, var har hon tagit vägen? Har hon rymt?", kanske ni undrar vid det här laget - det var ett tag sedan jag skrev. Jag har inget bra svar, förutom nej på den sista - jag har inte rymt. Ibland blir det bara så där, dagarna går och plötsligt inser man att man inte öppnat datorn på väldigt länge, men att världen trots det inte gått under. Jag är ganska befriad från det där med att alltid vara uppkopplad, alltid gå att nå. Någon måtta får det kanske ändå vara med avkopplingen, så nu är jag alltså här igen!

Sedan sist har det väl rullat på, ingen större revolution åt något håll. Damerna har sparkat färdigt på VM-bollen för denna gång, vädret har bjudit på höstlikt regn ena dagen och den andra varm sommarsol, jag har hållit mig på land (badvädret har tyvärr lyst med sin frånvaro) och försökt aktivera mig så mycket som kroppen tillåtit. Det har gåtts på stan och bakats bland annat...

Bullbak blev det för mamma och mig i helgen! Här ser det ju ut som att jag var väldigt delaktig i processen men i ärlighetens namn gjorde jag nog inte så värst mycket mer än att smula jästen, skära upp smöret till fyllningen och pensla bullarna. Eller jo, en sak till gjorde jag förstås: åt bulldeg. Mycket bulldeg. Jag är bra på det.

Gott. Jättegott!

... och så var mamma, pappa och jag bjudna till lillebror Oscar och hans fru Lina i lördags, tillsammans med Linas föräldrar. Det var fantastiskt trevligt och jättegott, de hade dukat upp en superfin och smarrig grillbuffé (som jag glömde ta kort på, aja baja på mig...). Linas mamma Majja hade bakat en jordgubbstårta som var både sagolikt snygg och god!

Åh så god den var, med mycket jordgubbar, vit choklad, vaniljkräm och grejer! 

"Men gör hon inget annat än äter?" undrar ni kanske nu. Bara för det måste jag tipsa om en tokenkel och fantastisk sommarsallad som jag tycker ni ska gå och skiva upp på en gång! Eller nej förresten, läs färdigt hela blogginlägget först... ;)

Busenkel sommarsallad, passar till all mat. Består av vattenmelon, jordgubbar och fetaost. Lätt som en plätt. Och nästan löjligt god.

"Men har det blivit Inblick matblogg nu? Kan hon skriva och ta kort på något annat än bara mat?! Hur mår hon, kan hon skriva om det exempelvis?" muttrar ni kanske nu. Ja men självklart, nu torkar vi oss om munnen, säger tack för maten och går över till något annat. Även om jag kanske helst hade låtit bli. Det där måendet är nämligen störigt nu... Första veckan efter sista cellgiftsbehandlingen mådde jag väldigt bra. Med värktabletter i förebyggande syfte var fjärde timme kände jag mig ganska smärtfri, hade ork att göra saker, var stundtals pigg dygnet runt. Just det sistnämnda var väl det enda besvärliga, att klockan tre var ett vaket klockslag vare sig det var eftermiddag eller natt. Men om man bortser från att det var lite si och så med sömnen så mådde jag ganska fint. Tänkte att cellgiftsmonstren hade städat undan efter sin framfart i kroppen och gjort sig klara för flytt.

Ja här står ett av alla miljarder cellgiftsmonster och vinkar hej då! Han har packat ihop allt i flyttkartonger och resväska och väntar bara på flyttbilen där borta på vägen. Värt att notera är den blommiga resväskan han har - vem hade kunnat tro att monster har så fina och gulliga väskor?! Inte jag i alla fall!

Det har under lång tid pågått en boxningsmatch i min kropp. Cellgiftsmonstren hade länge länge länge övertaget - under flera månader var det väl inte ens en match för det var bara de som deltog! Men mellan varven försökte någon utmana. De fluffiga, färgglada och fina kraftfilurerna - som jag skrev om för första gången den 24 mars, under rubriken Kraftfilurer på villovägar - försökte då och då ta upp kampen mot de sylvassa, svarta och sura cellgiftsmonstren. Till en början var det en hopplös kamp men ju längre matchen pågick, ju fler poäng plockade kraftfilurerna hem! Poängen omvandlade de till kraft för kroppen och den senaste tiden har det bara känts bättre och bättre. Som att cellgiftsmonstren är nere för räkning.

Kraftfiluren ser ut att ha vunnit matchen, domaren räknar som ni kanske ser ner (eller upp, jag har dålig koll på boxning...) och monstret verkar vara helt ute ur leken...

Men vad händer?! "Räkna inte ut oss än hörru!!" väser monstren - och får plötsligt tillbaka snudd på total kraft! När man tror de packat klart sina flyttlådor, när man tror de har åkt på en rejäl knockout så reser de sig och börjar bråka igen!

... oh no! Han får nytt liv! Likt en biffig wrestlingsnubbe flyger han upp från sitt nyss halvdöda läge och bankar skiten ur både kraftfilur och domare! Spelar ingen roll att det är otillåtet och osportsligt, han gör det ändå! Hur ska det här sluta?? 

Så ja, nu gör kroppen ont igen, fötter och ben värker, sticker, domnar bort och skakar i krampattacker. Känns väldigt onödigt och jag undrar varför det är så. Förhoppningsvis är det sista dödsrycket från monstren. Så att det snart blir flyttlåda och förlust i matchen på riktigt...  

Bäst just nu: "Japaner japaner, från sig vilt slående japaner... japaner som hoppar, japaner som fläker sig...". Hade amerikanskorna känt till Sven Jerrings klassiska referat från Berlin-OS 1936, hade nog de orden snurrat i deras skallar efter den smått osannolika straffdramatiken i gårdagens VM-final. Ja, Japan är bäst just nu. Men, coolast i hela VM måste vara USA:s målvakt Hope Solo. Hon får mig att vilja skaffa ett artistnamn! Jag har inga problem med att heta Emma - men hur coolt är det? Inte så värst. Hope Solo däremot, jösses... klart man finns med på min "bäst just nu-lista" med ett sådant namn (som dessutom är på riktigt, inget artistnamn alltså)! Frågan är om det är tröst nog att hamna på denna lista när man förlorat ett VM-guld...?