Det ofattbara

En sådan här dag förstår till och med cellgiftsmonstren att det är meningslöst att göra väsen av sig. Även om monster har en mycket liten hjärna är den ändå stor nog att räkna ut att den kroppen de bosatt sig i inte bryr sig om ifall det gör ont eftersom det finns de som har det så mycket värre. Det finns de som i morse mötte en ny lördag med en familjemedlem, en vän, en släkting fattigare. Det finns de som kanske måste bearbeta flera timmar av skräck i resten av sina liv. Därför sluter kraftfilurerna och cellgiftsmonstren upp denna dag, tillsammans vill de visa hur mycket de gillar Norge och norrmännen och hur mycket de känner med invånarna i det västra grannlandet. De hejar på Norge och vill ge alla där en kram - alla utom en 32-åring som har gått bananas med bomb och skjutvapen och inte är värd ens en taggig monsterkram...

Ingen kamp mellan kraftfilurer och cellgiftsmonster i dag, de håller varandra i handen i stället. I dag är de bara fiender mot extremism, och sanna vänner av demokrati.

Men seriöst. I dag känns allt annat ganska oviktigt. När en galning lyckas döda i nuläget nästan 100 personer bara för att de inte tror på samma sak som han gör, bara för att de inte står för samma saker som han gör - då måste man stanna upp och reflektera lite. Jag vet att allt egentligen redan är sagt men jag måste ändå tänka högt en stund. Jag förstår inte hur det kan slå så slint i skallen att man gör en sådan sak som att tillverka en bomb och placera den vid en regeringsbyggnad. Jag förstår inte hur man kan åka ut till en ö där politiskt intresserade ungdomar samlats, och kallblodigt skjuta ihjäl en efter en efter en efter en. Vad är det som hänt med en sådan människa, vad får honom att bli så övertygad om att det fruktansvärda han gör är rätt? Vad får honom att på något märkligt segervisst sätt twittra om att "En människa med en tro är jämförbar med kraften hos 100 000 som bara har intressen"?

Jag vet förstås inte, det är svårt att förstå en sjuk hjärna. Men jag tänker på hur viktigt det är att alltid tänka på vad man säger och vad man har för inställning. Vad viktigt det är att lägga en bra grund för barn redan från början, med att vara en klok förälder, klok lärare, klok fritidsledare, klok idrottscoach och så vidare. Inte odla snacket om "vi" och "dom" tills det blir en förvrängd sanning. Att bestämt hävda eller utan en större tanke bara slänga ur sig att "alla invandrare tar våra jobb", "alla muslimer är terrorister", "alla moderater/socialdemokrater är dumma i huvudet". Matas man med starka åsikter åt alla håll och kanter blir det kanske för vissa svårt att skrapa under ytan för att se om det verkligen är just så som man fått lära sig. Visst måste man få ha olika åsikter, självklart är inte alla som får höra extrema yttringar hela livet potentiella mördare, kanske hade den misstänkte 32-åringen i Norge världens snällaste mamma som älskade allt och alla - men jag tror ändå det är viktigt att tänka efter lite över vad man säger, tycker och tänker.

Och vad har människan själv för eget ansvar? Man kan liksom inte svära sig fri bara för att man kanske haft en taskig barndom. Man kan inte utan att reflektera säga "ja och amen!" eller "nej usch och fy - syndigt!" bara för att den religiösa ledaren säger att det är så. Man kan inte blint lyda en politisk ledares minsta vink utan att tänka "vänta nu, är det verkligen så här?". Man måste reagera, tänka och analysera själv också, inte bara låta någon annan göra det åt en - så som jag inbillar mig att det är i alla extrema sammanhang, religiösa som politiska.

Nu är det förstås inte så enkelt som att alla vansinnesdåd skulle försvinna bara folk fick en bra uppväxt och använde hjärnan till att tänka lite konstruktivt med, men jag landar hela tiden i frågan om vad som får en människa att så fullständigt gå över någon sorts gräns?

Nej, jag kommer aldrig förstå det. Jag kan bara skicka en tanke till de drabbade, bara hoppas att gärningsmannen är ensam i sitt vansinnesdåd, bara i varje läge försöka behandla människor på samma sätt som jag själv vill bli behandlad. Det känns lite knasigt att i sammanhanget vända tillbaka till min situation nu, jag tycker som sagt inte att den är ens i närheten av viktig just nu, men det kan aldrig vara fel att vara en medmänniska - i alla lägen - och det fick jag en fin bild av i dag. I morse träffade mamma en kvinna som följer min sjukdomskamp, jag vet inte riktigt vem hon är men hon finns där, hon bryr sig och i dag ville hon ge mig en vacker bukett rosor. Jag tycker det är så fint att göra så, att visa att man tänker på och stöttar en person, trots att den man tänker på kanske inte är ens absolut närmaste bekant. Med det menar jag alltså just det jag skriver, att det är fint att bry sig och att visa det på det sätt man tycker passar bra - jag menar alltså inte att alla som bryr sig om mig ska köpa massor med blommor. Det vore vackert, men svårt att hitta flera antal vaser... Jag kan inte köpa rosor till alla som känner sorg i dag men i gengäld är vem som helst, i vilken sinnesstämning som helst, välkommen att titta på blommorna och se skönheten i det lilla!

Bäst just nu: I en av veckans nummer av Jönköpings-Posten handlade det om hur bra det är med kramar. Vi behöver tydligen fyra kramar om dagen för att överleva och tolv kramar per dag för att växa som människor. I dagar som dessa behöver vi nog extra många kramar (det stod inte i JP, det är min egen analys...) och man blir dessutom glad av kramar (nu är vi tillbaka i tidningsartikeln igen, nu har jag slutat analysera). Dessutom är kramar gratis. Har man ingen människa i sin omedelbara närhet går det precis lika bra att krama en hund om det finns en sådan. Katter ger tydligen inte en lika stor glädjekick, samma sak gäller dessvärre med att krama sig själv - men det är bättre än inget kramande alls. Sätt alltså igång med kramandet genast, det kan aldrig sitta fel!