Trött på att vara trött och ha ont

"Mjölk ger starka ben", sa Emma Sjöberg förr i världen när hon gjorde reklam för minimjölk. Detsamma verkar gälla för mellanmjölk eftersom den här bilden är hämtad från just ett sådant paket. Men det är mycket tveksamt om mjölk hjälper cellgiftsskadade ben att få så här mycket styrka.

Så här önskar jag att det vore. Jag kanske inte har så stort behov av att hålla på och lyfta folk så där, det känns lite onödigt. Men att orka! Ibland känns det så tröstlöst, det är ett steg framåt och två tillbaka. För exakt en månad sedan hade jag massor med ork och nästan ingen smärta. Det enda som spökade var sömnen men i övrigt kändes det mesta bra. Och det hela höll i sig. Kände knappt av sista cellgiftsbehandlingen, första veckan gjorde det nästan aldrig ont och jag orkade mycket för att vara i en cellgiftsvecka. Tänkte att det nu var över, att all skit var på väg ur kroppen och att jag snart snart snart skulle vara mitt gamla vanliga jag igen.

Men vad händer, nu när cellgifterna har gått ur kroppen - vilket de gör ganska snabbt faktiskt, bilden av monstren som alltid lever inne i kroppen och jobbar mer eller mindre hela tiden är förstås bara en bild - nu när jag inte alls ska ha ont egentligen? Ja just det, jag har ont! Att tröttheten finns där är normalt, det kan ta låååång tid för kroppen att återhämta sig, så det säger jag inte så mycket om. Men smärtan, hallå?!? Fötterna är i vanlig ordning absolut värst, även om hela kroppen gör ont. Ibland kan jag varken stå, gå, sitta eller ligga så länge inte fötterna konstant befinner sig i luften, vilket är svårt när man står...

Det är någon variant på fantomsmärta, den där när man exempelvis kan känna att det gör ont i benen trots att man blivit av med dem i en trafikolycka. Nej jag vet inte hur det känns, jag har bara läst om att det kan vara så - det gör ont i något som inte finns. För mig känns det lite som att jag har på mig fyra nummer för små skor som trycker, skaver och river upp stora sår, trots att jag inte har några skor på mig. Fötterna känns blytunga, som jag misstänker att det kan kännas när man har på sig en ryggsäck som väger ungefär 200 kilo för mycket, och musklerna gör så ont så man tror man ska gå sönder. Ungefär så känns det i fötterna (märklig bild, jag vet. Ryggsäck på fötterna liksom...). I samband med tröttheten blir det bara alldeles för mycket.

Vi gick till Ica Maxi i dag, mamma och jag. Det var en stor påfrestning och jag blir så frustrerad! Jag vill orka mer än att bara gå till en mataffär! Okej, jag säger tydligen en del om den där tröttheten också, för även om den är normal är det ju inte säkert att man är helt tillfreds med det normala när det påverkar en så mycket... Jag vill orka, jag vill inte ha ont!! Det ska inte göra ont längre och hade jag sluppit smärtan hade tröttheten varit enklare att hantera men det går inte att hantera någonting i nuläget! Så nu är jag lite less.

Fortsätter ändå göra så mycket jag orkar eftersom jag skulle bli galen om jag inte gjorde någonting. Det är ju inga stora äventyr man ger sig på, mest sitta på balkongen... men okej, jag har bakat småkakor i dag också, det gick så snabbt att röra ihop dem så jag nästan inte hann få ont - annars är ju just ståendet, med avsaknaden av luft under fötterna, det svåra. Men nu bet jag ihop, för ibland vill jag bara ge fingret till det som motarbetar mig och säga "gör ont då - jag är envis som en gammal åsna och jag ger mig inte! Jag tänker inte bara sitta i en soffa med benen i luften och ha ont, så det så!". Det kommer förstås alltid surt efteråt men jag tror det skulle vara likadant om jag inte gjorde något. Och nu finns det små söta kakor till kaffet i vilket fall som helst.

Små tilltugg till kaffet - kakor med pärlsocker och jordgubbsströssel...

... är väldigt gott!

I morgon ska jag göra en ny datortomografi, den tredje i år. Nu ska vi se hur det har gått med de där små förändringarna i levern, som visade sig vara tumörer. Förhoppningen är att de blivit mindre vid det här laget och det är alltså det som ska undersökas i morgon. Förra gången jag undersöktes på detta sätt lärde jag mig att det var fiskeförbud i toaletterna på Centrala röntgen på Karolinska sjukhuset (kan läsas i bloggposten Fiskeförbud i toaletten från 1 juni), i morgon ska jag till ett annat sjukhus och bli undersökt - är redan nu mycket spänd på att se hur man får bete sig där! Man har inte roligare än man gör sig... :)

Bäst just nu: I går såg mamma och jag Skicka vidare på tv. Elvaårige Trevor kommer på ett smart och enkelt (samtidigt ack så svårt) sätt att förbättra världen när han i skoluppgift får just den utmaningen - kom på ett sätt att förbättra världen och gör verklighet av idén. Varje människa ska göra en god gärning, en tjänst, till tre olika personer, som i sin tur ska göra samma sak för sammanlagt nio olika personer, som i sin tur ska... ja, ni fattar. Det ska inte bara vara att hjälpa en gammal dam över gatan, utan en gärning som faktiskt är tuff och kan kosta på lite att utföra. En vacker, sentimental, rolig och tänkvärd film som jag rekommenderar till alla! Tycker man den är alldeles för överdriven eller om man anser sig för cool för att titta på snyftfilm kan man titta ändå, bara för att studera Trevor, suveränt spelad av Haley Joel Osment.