Längtan efter att göra vettiga, viktiga saker

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja hålla på med något väldigt vettigt och viktigt. Jag syftar inte så mycket på nuläget, när jag bara går omkring och är sjukskriven och mest gör ovettiga och oviktiga saker, utan mer på att jag skulle vilja ägna livet åt att göra saker som verkligen har betydelse! När det sker stora saker känner jag det extra mycket. Det betyder att jag allt sedan i fredags gått omkring och blivit lite småfrustrerad över att jag inte jobbar med terrorbekämpning eller inom Säpo - att bara gå in på sistnämndas hemsida, www.sakerhetspolisen.se, och läsa deras underrubrik "Vi skyddar Sverige och demokratin" gör ju att man undrar lite; varför sysslar jag inte med mer vettiga och viktiga saker?!? Jag vill också skydda demokratin, jag vill också förhindra dårar som Behring Breivik i Norge från att utföra sina idiothandlingar, jag vill också vara med och försöka göra samhället och världen till en lite bättre plats att leva på! Ja, jag vet att den fullständigt galna norrmannen inte stoppades i tid och jag vet att alla på sitt sätt kan göra samhället till en bättre plats att leva på - jag vet. Men ni förstår nog vad jag menar, att jag skulle vilja göra så mycket mer för att känna att ondskan inte ska få slå rot. Jag tror det är lite för sent att sadla om nu, men får jag leva om mitt liv ska jag helt klart göra jättevettiga och jätteviktiga saker ungefär 24 timmar om dygnet...

Just nu är jag som sagt mest i ovettigt och oviktigt läge, det enda som lutar åt vettigt och viktigt som jag i dag kommer göra är att klippa gräset. Det hjälper inte världen eller ens samhället att på några sätt bli en bättre plats men det hjälper pappa att för en gångs skull slippa dra omkring på gräsklipparen, jag har förstått att han tycker det är väldigt tråkigt. Vid något tillfälle sent i våras eller tidigt i somras sa jag att jag, om kroppen tillåter det, ska rädda honom från i alla fall en omgång gräsklippning. Då trodde jag nog knappast att det skulle bli av, det var i en situation när jag ibland misströstade och befarade att jag alltid skulle ha ont, men när krafterna nu är fler känns det bra att kunna hjälpa till lite, även om det inte är en alldeles tokviktig sak jag gör!

Dagen så här långt har tillbringats i en solstol samt med en lunch bestående av ett spännande experiment. Nåväl, kanske inte jättespännande... men ni kanske minns att jag tidigare i somras berättade om att det odlades potatis i en hink på balkongen?

Om ni inte minns var det så här den såg ut!

De gröna bladen såg länge fina ut men blommorna som skulle komma och få potatisarna att sjunga i kör "nu är vi färdiga, dra upp oss och ät oss!" lyste med sin frånvaro. Bladen blev till slut gula och i förmiddags slaktade pappa hela busken när potatistålamodet försvann. Men vad hittades i jorden, trots avsaknad av potatisblommor? Jo... :

... visst ligger det färskpotatis i botten på hinken, när all jord och alla gula blad är borta! Det är ju nästan ett mirakel!

Potatis från Stubbetorp - kan det vara något...?

... jodå, den var jättegod!

Nej, nu ska det drickas kaffe, sedan ska jag ut till gräsklippningsäventyret. Det är ungefär på den nivån mina äventyr ligger nu när styrkan och kraften inte är helt på topp. Jag borde verkligen 1. bli helt frisk och stark, och 2. ägna mig åt vettiga och viktiga saker mest hela tiden.

Bäst just nu: Snart är jag så pass frisk att jag faktiskt kan göra jättevettiga och jätteviktiga saker då och då. Sedan några år tillbaka är jag nämligen polisvolontär tillsammans med flera hundra frivilliga i Stockholm. Vi hjälper polisen i flera olika situationer, det mest betydelsefulla enligt mig är med nattvandring och den på helgerna fina uppfinningen Nattknappen - där stockholmarna kan ringa till volontärer mellan klockan 23.00-03.30 för att i luren få sällskap hem genom natten. Jag ska berätta mer om detta när jag kan börja jobba med det igen, vilket jag hoppas blir snart. Det finns inget bättre än att hjälpa andra människor - och det längtar jag efter!