Det gräsliga gräset leder till insikt

Det var det där med gräsklippning ja. Om ni läste gårdagens inlägg så vet ni att jag ville göra vettiga och viktiga saker - bekämpa terrorister och försvara demokratin - men det enda jag gjorde var att klippa gräset hos mamma och pappa. Det hjälpte inte världen att bli så mycket bättre men det gjorde i alla fall att gräsmattan såg lite mer vårdad ut. Det är dock ingen karriärbana jag kommer slå mig in på, det var sjukt jobbigt! Jag förstår att vissa tycker jag är väldigt vek nu men jag försvarar min ickestyrka med att cellgiftsmonstren faktiskt tagit bort det mesta av krafter, så det så. Fick slita rätt rejält för att skjuta gräsklipparen framför mig i det lite för långa och lite för fuktiga gräset. Och inte lyckades jag ta mig igenom alla kvadratmeter gräs heller, en kombination av total trötthet och lågt blodsocker gjorde att pappa fick ta över till slut, suck...

Ja inte är det vackert men eftersom det var så tungt att skjuta gräsklipparen framåt fick jag ta i med hela kroppen...

... för så här upprätt kunde man sannerligen inte gå! Det var ju ingen stillsam söndagspromenad man ägnade sig åt direkt...

... men det enda att göra är att skratta åt eländet! Någon gång i framtiden - när krafterna är fler än i nuläget, när gräset inte har hunnit bli för långt och det inte är lite fuktigt - ska jag göra ett nytt klippningsförsök.

I dag gav jag mig på uppkrattningen, gräsklipparen är nämligen inte av den varianten som samlar upp det nyklippta. "Det borde ju vara en enkel match!" tänkte jag, grabbade tag i verktyget och började kratta för kung och fosterland. Upptäckte ganska snabbt att cellgifterna inte bara satt sig på musklerna i benen och så totalt förintat dem - även styrkan i armarna har fått sig en och annan törn. Jag kom längre än med gräsklippningen men även här fick jag ge upp innan jag egentligen ansåg mig vara klar. "Ta på dig handskar när du krattar så du inte får blåsor i händerna" sa pappa innan jag började. Nu sitter jag här med plåster lite överallt på händer och fingrar - trots handskar. I dag har jag fattat ett stort beslut: jag ska inte skaffa hus och trädgård.

Jag har annars länge trott att det skulle vara min grej, ett rymligt hus i två våningar med en trädgård att gå omkring och pyssla i. Efter bara en halv omgång gräsklippning och en halv omgång uppkrattning känns det inte lika lockande - och då är det ju dessutom en hel del annat jag inte gjort, som bör göras när man har trädgård: rensa bort ogräs, plocka frukt från träden innan de (frukterna alltså) faller ner och ruttnar, olja in (eller vad man nu gör) trädgårdsmöblerna så de inte blir fula i regnet, gräva upp/hugga ner/plantera om/bygga till. Nej, jag nöjer mig nog med en stor lägenhet på fyra rum ungefär, med en stor takterass på cirka 30 kvadratmeter, i Stockholms innerstad. Billigt och bra! Hahahaha...

Bäst just nu: Att jag inte har ett "Sämst just nu". Det skulle vara så jobbigt att behöva tänka negativt varenda dag. Hade jag däremot haft det skulle terroristnorrmannen hamna där, inte bara i dag utan resten av veckan, minst. Såg precis i en av kvällsblaskorna att han tros ha lyssnat på soundtracket till Sagan om ringen när han gick omkring och sköt offren på Utöya. Alltså man hatar ju bara den där mannen mer och mer! Jag råkar gilla det mäktiga och fina ledmotivet och jag vill inte att han ska dyka upp i mitt medvetande varenda gång jag tittar på filmerna eller varenda gång musiken dyker upp i huvudet! Nu verkar det förvisso inte vara just den låten jag förknippar med filmerna som karl'n ska ha lyssnat på, men ändå, han vill ta så mycket gott - allt från demokrati till musik - och förstöra det! Han borde verkligen skämmas.