Jaha, då var man Jönköpingshemma igen då! Det var ju sannerligen inte längesedan jag var här men det är lika trevligt denna gång, speciellt eftersom jag börjar få väldigt ont i kroppen nu. Att sitta fem timmar på en buss var kanske inte riktigt vad min kropp gillade - kanske var det dock till glädje för cellgiftsmonstren eftersom de lever rövare nu, och de verkar ju hitta alla möjliga och omöjliga anledningar till att festa loss. Fem timmar på en buss är i alla fall minst en timme för länge för vem som helst, frisk som sjuk, men nu var det väl en av årets värsta resdagar och väldigt mycket köer på grund av det. Trodde jag skulle bli galen innan jag kom fram - men nu är jag här!
Dagen började ganska tidigt i morse med ett nytt besök på KS för ett kontrastultraljud. I min värld är ultraljud i 99 fall av 100 förknippat med graviditet, men uppenbarligen är jag ett levande exempel på att det inte alls behöver ha med barn att göra. Likt väl känns det fånigt att få den där kletiga massan utsmetad på magen och bli undersökt som om man var gravid...
- Grattis, vad roligt! Vet du vad det blir? frågade en skojfrisk kollega när jag var på jobbet och hälsade på i måndags. Vet inte hur vi kom in på att jag skulle göra ett ultraljud, men det kan fara många saker ur munnen på en.
- Tre pojkar! skämtade jag vidare och höll upp tre fingrar i luften. I dag kände jag att det inte gjorde något att magen var tom på just sådana, men ibland måste man skoja om det. Känns det som.
Gjorde ju en felaktig variant av det här kontrastultraljudet för någon månad sedan, allt för att få reda på vad det är för förändringar jag har på levern. Den doktorn visade sig ju ha gjort nästan allt fel, därför var det dags för ny undersökning i dag. Den här doktorn kändes trovärdigare och han lät som ett helt avslappningsband när han sa "Ta ett djupt andetag... håll andan... andas ut" under 20 minuters tid. Hade nästan kunnat somna om det inte var för att jag skulle hålla andan typ hela tiden. I övrigt gick det bra. Och om ni undrar vad det där kontrast är i ordet kontrastultraljud så betyder det att man sprutar in kontrastmedel i kroppen för att kunna se organen ordentligt. Typ.
Svar får jag inte en på ett tag, blir nog vid nästa läkarbesök. Jag är inte det minsta orolig, dels har jag aldrig varit det, inte ens när min läkare började prata om dessa förändringar för första gången. Jag menar, hur stora är riskerna att man får nya elakartade tumörer under tiden man går igenom en ganska intensiv cellgiftsbehandling? Dels trodde inte heller läkaren det var något konstigt när hon fick provsvaren vid första undersökningen - även om de svaren nu inte visade så mycket... I vilket fall som helst andas jag lugnt - och känner inte ens ett behov av att hålla andan :)
Ska nu sätta mig i soffan och försöka massera mina fötter som gör så ont att det känns som att de ska sprängas. Funderar på att krypa uppför trappan till övervåningen, så jag slipper gå på fossingarna. Vi får väl se hur det går med den saken...
Bäst just nu: Att jag kom fram efter den låååånga bussresan. Det är skönt att ha ett helt hus att gå omkring i. Eller krypa omkring i då...
torsdag 21 april 2011
onsdag 20 april 2011
Vårfrukost på balkongen, utan smärta
Sov riktigt bra natten till i dag, utan sömntablett. Det är första gången någonsin så tätt inpå cellgifterna, och det känns ju väldigt bra. Visst vaknade jag ibland men det är okej. Och jag hade framför allt inte ont. Började med De Riktigt Starka Tabletterna i går under eftermiddagen eftersom jag hade vansinnigt ont i fötterna, kunde knappt sitta still. Eller gå. Eller ligga. Eller stå. Men när bedövningen kom kändes allt bra. Tog lite tabletter för två timmar sedan eftersom värken började sätta klorna i mig då. Dessa piller är verkligen en befrielse...
Började dagen på ett av de bästa sätten som finns. Ett av dem alltså, det finns många bra sätt att börja sin dag på förstås. För min del var det frukost ute på balkongen som gällde, den första för säsongen.
Nu ska det sägas i ärlighetens namn: Det var dels lite för kallt att sitta ute, det var dels så att bäst före-datumet på teet hade gått ut och därför inte smakade så mycket. Men känslan att sitta där ute på den lilla balkongen och må bra - den var det inte fel på!
Har sedan haft en ordentlig tvättdag, både genom det vanliga sättet där man springer fram och tillbaka till tvättstugan, samt tvättat peruken. Dessutom har jag packat. Det har alltså inte hänt så värst mycket spännande saker, men det är okej, man får ha sådana dagar också. I morgon ska jag upp alldeles för tidigt och göra det där kontrastultraljudet som borde gjorts för längesedan. Jag hoppas bara att kroppen håller sig lugn och inte gör för ont när det är dags att ge sig iväg - någongång under morgondagen kommer nämligen smärtan from hell komma, så är det. Jag håller tummarna för att det blir senare. Mycket senare.
Bäst just nu: Läser i Dagens Nyheters sportavdelning att den finske hockeyspelaren Teemu Selännes svensexa en gång i tiden spårade ur en aning. Iklädd en ögonbindel blev han av kompisarna medsläpad till en tatueringstudio och meningen var att han skulle få en finländsk flagga på axeln. Men tatueraren visade sig bli så pass nervös att han råkade göra en blågul variant istället - Finland blev alltså Sverige... Lätt hänt, flaggorna är ju sååå lika... Vad lär vi oss av detta? 1. Det är farligt att gifta sig. 2. Välj tatuerare med omsorg och välj inte någon nervös typ. 3. Det är ganska roligt och man kan skratta åt det :)
Började dagen på ett av de bästa sätten som finns. Ett av dem alltså, det finns många bra sätt att börja sin dag på förstås. För min del var det frukost ute på balkongen som gällde, den första för säsongen.
Den lilla balkongen är verkligen inte specillt avancerat iordninggjord än så länge, men har i alla fall lite grönska. Och påskfjädrar förstås.
Fick två påskdukar av kollegan Elisabeth och hennes dotter Ulle när jag fyllde år. Den ena passade väldigt bra på balkongfrukostbordet.
Frukost med morgontidningen i perfekta balkongstolen!
Ingen tvekan om var man ska servera detta te...
... just det, på balkongen! Här med äggmackor och apelsinjuice.
Har sedan haft en ordentlig tvättdag, både genom det vanliga sättet där man springer fram och tillbaka till tvättstugan, samt tvättat peruken. Dessutom har jag packat. Det har alltså inte hänt så värst mycket spännande saker, men det är okej, man får ha sådana dagar också. I morgon ska jag upp alldeles för tidigt och göra det där kontrastultraljudet som borde gjorts för längesedan. Jag hoppas bara att kroppen håller sig lugn och inte gör för ont när det är dags att ge sig iväg - någongång under morgondagen kommer nämligen smärtan from hell komma, så är det. Jag håller tummarna för att det blir senare. Mycket senare.
Bäst just nu: Läser i Dagens Nyheters sportavdelning att den finske hockeyspelaren Teemu Selännes svensexa en gång i tiden spårade ur en aning. Iklädd en ögonbindel blev han av kompisarna medsläpad till en tatueringstudio och meningen var att han skulle få en finländsk flagga på axeln. Men tatueraren visade sig bli så pass nervös att han råkade göra en blågul variant istället - Finland blev alltså Sverige... Lätt hänt, flaggorna är ju sååå lika... Vad lär vi oss av detta? 1. Det är farligt att gifta sig. 2. Välj tatuerare med omsorg och välj inte någon nervös typ. 3. Det är ganska roligt och man kan skratta åt det :)
tisdag 19 april 2011
Cellgiftsdagen med den långsamma klockan
Håll i hatten, nästsista cellgiftsbehandlingen är gjord! När jag tänker på det är jag rädd att jag räknat fel, att det egentligne ska vara flera stycken kvar. Men hur jag än vänder och vrider på det så återstår det faktiskt bara en omgång. Det är smått magiskt.
Sov ganska bra i natt men var ändå trött när jag vaknade och sov vidare några minuter till, trots att jag visste att det med stor sannolikhet skulle leda till att jag kom sent. Sängen var liksom för skön, vilket är dumt eftersom jag inte kan stressa. Bestämde mig för att göra mig i ordning i min egen takt så fick det gå som det ville. När jag väl var klar insåg jag att klockan inte alls var så mycket som jag trott den skulle vara, och jag visste att det med stor sannolikhet skulle leda till att jag kom i tid. Var tvungen att fundera på om jag glömt något viktigt som kunde förklara att klockan gått så sakta. Hade jag glömt duscha? Nej. Hade jag glömt äta frukost? Nej. Hade jag glömt ta på mig kläderna? Nej.
Nu verkar klockan ha gått allmänt sakta hela dagen i dag, det är tydligen en sådan dag. Det har aldrig varit så segt att få cellgifter som denna gång, trodde aldrig vi skulle bli klara eftersom tiden bara kröp fram! Försökte ta död på timmarna genom att läsa Dagens Nyheter lååångsamt, läsa bok lååångsamt, äta risifruttilunch lååångsamt. Låg i en fyrsal i dag, två äldre kvinnor i 70-årsåldern pratade med varandra under en stor del av tiden. I början verkade de inte ens lyssna på varandra, eller det var kanske snarare som att de skulle bräcka varandra med hur de mådde, hur länge de hade haft cancer, hur mycket hår de tappat/inte tappat och var på kroppen (olika för olika cellgiftsbehandlingar), hur mycket och vilka biverkningar de hade och så vidare. Efter ett tag lät de dock som gamla vänner som både pratade, lyssnade och frågade varandra saker. Hängde på en stund, för att få tiden att gå. Saknade dock Roger och Cissi som jag träffade förra gången, de var liksom roligare att prata med.
Har sedan jag kom hem, efter 5 timmar och 45 minuter i sjukhussängen, försökt plocka lite samt börja packa. På torsdag förmiddag åker jag ner till mamma och pappa i Jönköping igen och eftersom det tar väldigt lång tid för mig attt packa - vilket det alltid har gjort, det beror inte på cellgifterna. Hur ska jag kunna veta i dag vad jag vill ha på mig i nästa vecka liksom? Vad jag vill läsa för bok då? Svårt... - är det lika bra att börja nu. Speciellt eftersom kroppen kan börja göra rejält ont redan i morgon och krafterna då inte kommer vara så sammarbetsvilliga...
Bäst just nu: Att jag inte behöver gå och lägga mig för natten än. Har ju sovit helt okej utan sömntabletter nu i nästan två veckor och vill egentligen inte börja nu igen. Samtidigt har jag nu massor med uppiggande kortison i kroppen och kan ha det knepigt med sömnen några dagar och bör kanske av den anledningen ta en sömntablett i alla fall. Hm, skönt att jag inte behöver bestämma mig redan här och nu...
Sov ganska bra i natt men var ändå trött när jag vaknade och sov vidare några minuter till, trots att jag visste att det med stor sannolikhet skulle leda till att jag kom sent. Sängen var liksom för skön, vilket är dumt eftersom jag inte kan stressa. Bestämde mig för att göra mig i ordning i min egen takt så fick det gå som det ville. När jag väl var klar insåg jag att klockan inte alls var så mycket som jag trott den skulle vara, och jag visste att det med stor sannolikhet skulle leda till att jag kom i tid. Var tvungen att fundera på om jag glömt något viktigt som kunde förklara att klockan gått så sakta. Hade jag glömt duscha? Nej. Hade jag glömt äta frukost? Nej. Hade jag glömt ta på mig kläderna? Nej.
Nu verkar klockan ha gått allmänt sakta hela dagen i dag, det är tydligen en sådan dag. Det har aldrig varit så segt att få cellgifter som denna gång, trodde aldrig vi skulle bli klara eftersom tiden bara kröp fram! Försökte ta död på timmarna genom att läsa Dagens Nyheter lååångsamt, läsa bok lååångsamt, äta risifruttilunch lååångsamt. Låg i en fyrsal i dag, två äldre kvinnor i 70-årsåldern pratade med varandra under en stor del av tiden. I början verkade de inte ens lyssna på varandra, eller det var kanske snarare som att de skulle bräcka varandra med hur de mådde, hur länge de hade haft cancer, hur mycket hår de tappat/inte tappat och var på kroppen (olika för olika cellgiftsbehandlingar), hur mycket och vilka biverkningar de hade och så vidare. Efter ett tag lät de dock som gamla vänner som både pratade, lyssnade och frågade varandra saker. Hängde på en stund, för att få tiden att gå. Saknade dock Roger och Cissi som jag träffade förra gången, de var liksom roligare att prata med.
Det rinner inte fort i de här påsarna minsann! Eller också är det bara klockan som går väldigt långsamt och tråkar ut mig.
Jag har ju av någon löjlig anledning haft ont i benen och fötterna ett tag, speciellt när jag sitter framför tvn med benen uppslängda på fotpallen eller när jag ligger ner i sängen och ska sova. I dag började det redan under cellgiftsomgången göra väldigt ont i fötterna, på det sättet som det gör en eller två dagar efter behandling. Har svårt att ligga ner med hälarna mot madrassen, hur mjuk den än är. Mot slutet av dagen blev det fötterna i luften istället. Skönt för dem men inte så bekvämt kanske.
Har sedan jag kom hem, efter 5 timmar och 45 minuter i sjukhussängen, försökt plocka lite samt börja packa. På torsdag förmiddag åker jag ner till mamma och pappa i Jönköping igen och eftersom det tar väldigt lång tid för mig attt packa - vilket det alltid har gjort, det beror inte på cellgifterna. Hur ska jag kunna veta i dag vad jag vill ha på mig i nästa vecka liksom? Vad jag vill läsa för bok då? Svårt... - är det lika bra att börja nu. Speciellt eftersom kroppen kan börja göra rejält ont redan i morgon och krafterna då inte kommer vara så sammarbetsvilliga...
Bäst just nu: Att jag inte behöver gå och lägga mig för natten än. Har ju sovit helt okej utan sömntabletter nu i nästan två veckor och vill egentligen inte börja nu igen. Samtidigt har jag nu massor med uppiggande kortison i kroppen och kan ha det knepigt med sömnen några dagar och bör kanske av den anledningen ta en sömntablett i alla fall. Hm, skönt att jag inte behöver bestämma mig redan här och nu...
måndag 18 april 2011
En påskgodis satt faktiskt inte fel...
När jag klev av bussen vid Karolinska sjukhuset tidigt i förmiddags slog det mig att det var väldigt längesedan jag var på sjukhus. I alla fall på just KS. Kände mig nästan helt normal för en liten stund, som en människa som inte springer på läkarbesök så ofta. Känslan försvann dock ganska fort och den här veckan lär den inte återkomma, jag har tre inplanerade besök här de närmaste dagarna.
I dag var det det gamla vanliga "inför möjlig cellgiftsomgång-blodprovet" som gällde, plus ett läkarbesök för att få reda på resultatet av blodprovet och därmed veta helt säkert om det blir cellgifter. Det är fantastiskt att det går att analysera blodet så snabbt, man tar provet en och en halv timme innan läkarbesöket och väl på plats hos doktorn får man svaret! Och lättstucken har jag ju märkligt nog blivit på kuppen, även i dag gick det på första försöket.
Efter att sjuksystern var klar satt hon och tittade på mig under tiden jag klädde på mig jackan och samlade ihop mina saker. Tänkte att hon nog tyckte jag var långsam (jag gör ju det mesta långsamt nu för tiden) och att hon ville att jag skulle gå snabbt så hon fick sticka nästa patient. Men nej då, hon ville leda mig till dagens trevligaste överraskning!
- Varsågod och ta godis ur påskägget, sa hon när hon ledde mig ut ur det lilla provtagningsbåset. Hade inte hjärta att säga åt henne att jag inte bara har tappat matlusten utan även godislusten, så jag tog en Marianne. Minten i början ger ju vid lite fantasi en sorts tandkrämskänsla, "det är ju aldrig fel, den kan jag ju ta lite senare", tänkte jag och syftade då på någongång efter lunch eller så. 30 sekunder senare var det dock inte mycket kvar i det lilla pappret... Men gott var det, faktiskt.
Hos läkaren fick man inget påskgodis och i övrigt var det inte många nyheter, cellgifterna blir av i morgon så allt är som det ska. Däremot måste jag bli bättre på att äta De Riktigt Starka Tabletterna när jag får ont sa hon och spände ögonen i mig.
Jag vet inte varför jag inte alltid gör det, jag antar att jag tror att jag måste ha hysteriskt jätteont, ligga på en tolva på en skala mellan ett och tio, för att få ta starkare piller. Det är bara jag som har fått för mig det, ingen har sagt det till mig så det är bara mitt eget fel. Jag antar att jag är rädd att om jag tar De Riktigt Starka Tabletterna när jag ligger på en sju, åtta på skalan - vad ska jag då ta om det plötsligt blir tio? Men okej, jag ska skärpa mig denna gång.
Efter sjukhusbesöket åkte jag in till Fridhemsplan och satte mig på Thelins konditori för att äta lunch. Japp, de har mer än bara semlor och tårtor, bra lunch finns där också. Tog en tonfisksallad med bulgur och massor med grönsaker. Förstod ju att det var gott, fräscht och fantastiskt - men det där med mat är fortfarande ett sorgligt kapitel! Det blir lite bättre när jag slipper laga den själv, då smakar det mer. Men helst vill jag låta bli att äta. Det är alldeles ohållbart.
Sedan var det jobbesök som gällde, tyckte det var dags att bjuda mina kära kolleger på fika! Köpte med mig ett gäng kanel-, mandel-, pistage- och apelsinvetelängder, de var tydligen väldigt goda (nej jag vet inte, jag var inte fikasugen heller) och det var trevligt att träffa arbetskamraterna igen, jag kände mig nästan som vanligt, som att jag skulle gå tillbaka till mitt skrivbord och jobba efter fikapasset. Men det dröjer ett par månader till.
Var helt slut när jag kom hem, krafterna är inte lika mycket på topp som de var för exakt en vecka sedan. Men det är okej, behöver inte göra mer i dag, ska slå mig ner i soffan och bara slappa resten av kvällen och vila en lite trött och öm kropp!
Bäst just nu: De här långa och varma vantarna har jag haft på jobbet och använt flitigt, i alla fall på det förra stället vi "bodde" på. Där var det alltid svinkallt men nya stället (nytt sedan i oktober, så med andra ord inte så sprillans toknytt) är mycket varmare och skönare. Vantarna har dock legat kvar och jag har tänkt på dem ibland när jag suttit här hemma och frusit så hysteriskt mycket att inte ens två filtar, te och ett gäng tända ljus har hjälpt. I dag kom jag ihåg att ta med vantarna hem, och här kommer de nog göra lite mer nytta...
I dag var det det gamla vanliga "inför möjlig cellgiftsomgång-blodprovet" som gällde, plus ett läkarbesök för att få reda på resultatet av blodprovet och därmed veta helt säkert om det blir cellgifter. Det är fantastiskt att det går att analysera blodet så snabbt, man tar provet en och en halv timme innan läkarbesöket och väl på plats hos doktorn får man svaret! Och lättstucken har jag ju märkligt nog blivit på kuppen, även i dag gick det på första försöket.
Efter att sjuksystern var klar satt hon och tittade på mig under tiden jag klädde på mig jackan och samlade ihop mina saker. Tänkte att hon nog tyckte jag var långsam (jag gör ju det mesta långsamt nu för tiden) och att hon ville att jag skulle gå snabbt så hon fick sticka nästa patient. Men nej då, hon ville leda mig till dagens trevligaste överraskning!
- Varsågod och ta godis ur påskägget, sa hon när hon ledde mig ut ur det lilla provtagningsbåset. Hade inte hjärta att säga åt henne att jag inte bara har tappat matlusten utan även godislusten, så jag tog en Marianne. Minten i början ger ju vid lite fantasi en sorts tandkrämskänsla, "det är ju aldrig fel, den kan jag ju ta lite senare", tänkte jag och syftade då på någongång efter lunch eller så. 30 sekunder senare var det dock inte mycket kvar i det lilla pappret... Men gott var det, faktiskt.
Här var det en gång en godis som skulle sparas! Men det blev inte mycket av det.
Hos läkaren fick man inget påskgodis och i övrigt var det inte många nyheter, cellgifterna blir av i morgon så allt är som det ska. Däremot måste jag bli bättre på att äta De Riktigt Starka Tabletterna när jag får ont sa hon och spände ögonen i mig.
Jag vet inte varför jag inte alltid gör det, jag antar att jag tror att jag måste ha hysteriskt jätteont, ligga på en tolva på en skala mellan ett och tio, för att få ta starkare piller. Det är bara jag som har fått för mig det, ingen har sagt det till mig så det är bara mitt eget fel. Jag antar att jag är rädd att om jag tar De Riktigt Starka Tabletterna när jag ligger på en sju, åtta på skalan - vad ska jag då ta om det plötsligt blir tio? Men okej, jag ska skärpa mig denna gång.
Efter sjukhusbesöket åkte jag in till Fridhemsplan och satte mig på Thelins konditori för att äta lunch. Japp, de har mer än bara semlor och tårtor, bra lunch finns där också. Tog en tonfisksallad med bulgur och massor med grönsaker. Förstod ju att det var gott, fräscht och fantastiskt - men det där med mat är fortfarande ett sorgligt kapitel! Det blir lite bättre när jag slipper laga den själv, då smakar det mer. Men helst vill jag låta bli att äta. Det är alldeles ohållbart.
Sedan var det jobbesök som gällde, tyckte det var dags att bjuda mina kära kolleger på fika! Köpte med mig ett gäng kanel-, mandel-, pistage- och apelsinvetelängder, de var tydligen väldigt goda (nej jag vet inte, jag var inte fikasugen heller) och det var trevligt att träffa arbetskamraterna igen, jag kände mig nästan som vanligt, som att jag skulle gå tillbaka till mitt skrivbord och jobba efter fikapasset. Men det dröjer ett par månader till.
Var helt slut när jag kom hem, krafterna är inte lika mycket på topp som de var för exakt en vecka sedan. Men det är okej, behöver inte göra mer i dag, ska slå mig ner i soffan och bara slappa resten av kvällen och vila en lite trött och öm kropp!
Bäst just nu: De här långa och varma vantarna har jag haft på jobbet och använt flitigt, i alla fall på det förra stället vi "bodde" på. Där var det alltid svinkallt men nya stället (nytt sedan i oktober, så med andra ord inte så sprillans toknytt) är mycket varmare och skönare. Vantarna har dock legat kvar och jag har tänkt på dem ibland när jag suttit här hemma och frusit så hysteriskt mycket att inte ens två filtar, te och ett gäng tända ljus har hjälpt. I dag kom jag ihåg att ta med vantarna hem, och här kommer de nog göra lite mer nytta...
söndag 17 april 2011
Denna dag i kort sammanfattning
Suttit på balkongen i solen och haft det skönt med bra musik i I-podlurarna och inga egentliga tankar alls
Önskat att det inte ska vara måndag i morgon igen och start för den gamla vanliga inrutade cellgiftsveckan
Något trött eftersom nätterna bjuder på sömn i två-timmarspass nu för tiden - sova två timmar, vakna och ha ont, somna om efter en stund, sova två timmar, vakna... och så vidare
Dragit mig för, men dock kämpat på med att gå i trappor. Det fungerar ganska bra nu, men det går sakta
Aptiten är borta igen, förstår inte hur mat kan kännas så vansinnigt obehagligt. Vill leva på enbart vatten helst
Gått en liten promenad under eftermiddagen. Det var skönt men fötterna och benen var väldigt stela
Ja, det var den dagen det! Nu ska jag fylla på med lite bokläsning och tv-koll. Roligare än så här blir det inte denna dag. I morgon är det dags för nya blodprov och läkarbesök. Inte heller så jättelattjo men som jag konstaterat förut är det alltid lite spännande att på läkarbesöken få reda på om det blir cellgiftsomgång enligt scema, lika spännande är det denna vecka. Man vet aldrig!
Bäst just nu: Har nog aldrig haft så lite kläder på mig i år som jag hade när jag var ute och gick i dag. Alltså, jag var ju anständigt klädd, jag menar inte att jag hade så lite kläder... jag menar bara att det är varmt och härligt ute, att man inte behöver ha på sig så hejdundrans mycket nu för tiden. Så nu vet ni.
Önskat att det inte ska vara måndag i morgon igen och start för den gamla vanliga inrutade cellgiftsveckan
Något trött eftersom nätterna bjuder på sömn i två-timmarspass nu för tiden - sova två timmar, vakna och ha ont, somna om efter en stund, sova två timmar, vakna... och så vidare
Dragit mig för, men dock kämpat på med att gå i trappor. Det fungerar ganska bra nu, men det går sakta
Aptiten är borta igen, förstår inte hur mat kan kännas så vansinnigt obehagligt. Vill leva på enbart vatten helst
Gått en liten promenad under eftermiddagen. Det var skönt men fötterna och benen var väldigt stela
Ja, det var den dagen det! Nu ska jag fylla på med lite bokläsning och tv-koll. Roligare än så här blir det inte denna dag. I morgon är det dags för nya blodprov och läkarbesök. Inte heller så jättelattjo men som jag konstaterat förut är det alltid lite spännande att på läkarbesöken få reda på om det blir cellgiftsomgång enligt scema, lika spännande är det denna vecka. Man vet aldrig!
Bäst just nu: Har nog aldrig haft så lite kläder på mig i år som jag hade när jag var ute och gick i dag. Alltså, jag var ju anständigt klädd, jag menar inte att jag hade så lite kläder... jag menar bara att det är varmt och härligt ute, att man inte behöver ha på sig så hejdundrans mycket nu för tiden. Så nu vet ni.
lördag 16 april 2011
Gnagande på muskler och skelett
Ibland förlorar jag tålamodet när det gäller biverkningarna kring den här sjukdomens behandling. Det är inte alls bra, för här måste man ha tålamod. Det går upp och ner hur som helst och jag borde veta det, utan att det ska påverka mig så mycket. Men nej, i natt blev jag tjurig. Har haft ett par dagar utan nästan några smärtstillande tabletter, det har liksom inte behövts. Denna vecka, som ska vara den bra veckan, har varit just bra ur den synvinkeln. Den lilla smärta som funnits har jag kunnat leva med, så allt har varit hyfsat mycket frid och fröjd. Men natten var inte rolig, föll ner i massa smärta igen och tyckte det kändes smått hopplöst. Det var som att cellgiftsmonstren satt inne i benen och gnagde på muskler och skelett och spred smärta genom sina tänder. Jag antar att de inte åt upp allt, bara tuggade sönder väl valda bitar och lät de halvt uppätna delarna ligga kvar och värka. Ursäkta om det blev en otrevlig bild nu, men det är alltså ungefär så det känns när monstren vill bråka.
Att jag blir tjurig beror förstås på att det inte är nu jag ska ha ont, det är nästa vecka vid nästa behandling! Klart man blir lite tjurig då... I dag har det varit bättre, men det har också krävts lite tabletter för att mota bort smärtan. Försöker ändå hålla humöret uppe, det är ju så det är ibland. Och även om dagen inte varit den bästa har den ändå varit helt okej, en stor del av den har tillbringats ute på balkongen. I morgon ska jag försöka komma ut och gå lite, då ska benen bete sig mer normalt om jag får bestämma.
Bäst just nu: Har haft ganska bra matlust i dag. Det är bra att munnen fungerar som den ska när benen inte gör det.
Att jag blir tjurig beror förstås på att det inte är nu jag ska ha ont, det är nästa vecka vid nästa behandling! Klart man blir lite tjurig då... I dag har det varit bättre, men det har också krävts lite tabletter för att mota bort smärtan. Försöker ändå hålla humöret uppe, det är ju så det är ibland. Och även om dagen inte varit den bästa har den ändå varit helt okej, en stor del av den har tillbringats ute på balkongen. I morgon ska jag försöka komma ut och gå lite, då ska benen bete sig mer normalt om jag får bestämma.
Bäst just nu: Har haft ganska bra matlust i dag. Det är bra att munnen fungerar som den ska när benen inte gör det.
fredag 15 april 2011
Energi från solen och ett kusinbarn
Ibland kan livet kännas väldigt bra. Som när man umgås med härliga människor. Eller när man är ute och går i solen och benen fungerar ganska bra. Eller när man sitter ute på balkongen och vänder näsan mot samma sol, som värmer gott. I dag har jag varit med om alla tre saker, så jag är på gott humör!
I dag fick jag besök av mitt kusinbarn Tilde, 7 månader, och hennes mamma Malin samt Malins storasyster Anna - med andra ord två av mina kusiner. Jag har ju förr konstaterat att jag ofta mår väldigt bra när jag umgås med nära och kära, samma sak konstaterar jag i dag. Umgänge, prat och skratt är inte bara en medicin, ett sätt att må bra - det gör att man känne sig levande på något sätt. Livet skulle vara väldigt bedrövligt utan sällskap då och då.
Det var första gången jag träffade charmtrollet Tilde, men inte sista. Små barn är verkligen en energikick!
Efter besöket tog jag en liten promenad, en kortis med tanke på hur långt jag gick i går - och hur ont jag sedan hade i benen resten av kvällen. Sedan satt jag på balkongen, i min perfekta balkongstol och bara mådde bra! Man börjar längta efter uteliv nu, må det bli mycket av den varan denna vår och sommar, tillsammans med härliga människor förstås!
Bäst just nu: Har äntligen tagit mig i kragen och ringt Tele2, som har hand om tv-kanalerna i mitt hus. Under någon månad har fler och fler kanaler försvunnit från min tv, trots att vi ska ha ett visst antal i vårt utbud. Tanken har funnits på att ringa i två dagar nu, men ibland är tanke och handling inte samma sak. Nu har jag dock gjort mitt och kvinnan jag pratade med lovade för tre timmar sedan att jag skulle ha alla kanaler jag ska ha om max två timmar. Att det inte är fler kanaler nu än när jag ringde är en annan historia...
I dag fick jag besök av mitt kusinbarn Tilde, 7 månader, och hennes mamma Malin samt Malins storasyster Anna - med andra ord två av mina kusiner. Jag har ju förr konstaterat att jag ofta mår väldigt bra när jag umgås med nära och kära, samma sak konstaterar jag i dag. Umgänge, prat och skratt är inte bara en medicin, ett sätt att må bra - det gör att man känne sig levande på något sätt. Livet skulle vara väldigt bedrövligt utan sällskap då och då.
Det var första gången jag träffade charmtrollet Tilde, men inte sista. Små barn är verkligen en energikick!
Här är det dukat till fika, snart kommer gästerna...
... ja, där kom en av dem! Här har Tilde precis ätit lasagne till lunch...
... och här visar hon en intressant variant av att krypa, nämligen att ligga på mage och liksom glida sig bakåt. Annars är hon ganska stark i benen, håller man bara i henne går hon faktiskt - så varför ska man satsa på att krypa som alla andra?!
Åhhh vad roligt vi har, Tilde och jag!
Fick en färgglad tulpanbukett av Anna och Malin, det var påskfeeling på den!
Malin är smyckesdesigner på hobbynivå och gör hur fina saker som helst. Det här superfina hänget, som ska hänga i en kedja runt halsen, fick jag i försenad födelsedagspresent. Jag gillar bra ord och här står det alltså Dance, Love, Sing och Laugh.
Efter besöket tog jag en liten promenad, en kortis med tanke på hur långt jag gick i går - och hur ont jag sedan hade i benen resten av kvällen. Sedan satt jag på balkongen, i min perfekta balkongstol och bara mådde bra! Man börjar längta efter uteliv nu, må det bli mycket av den varan denna vår och sommar, tillsammans med härliga människor förstås!
Bäst just nu: Har äntligen tagit mig i kragen och ringt Tele2, som har hand om tv-kanalerna i mitt hus. Under någon månad har fler och fler kanaler försvunnit från min tv, trots att vi ska ha ett visst antal i vårt utbud. Tanken har funnits på att ringa i två dagar nu, men ibland är tanke och handling inte samma sak. Nu har jag dock gjort mitt och kvinnan jag pratade med lovade för tre timmar sedan att jag skulle ha alla kanaler jag ska ha om max två timmar. Att det inte är fler kanaler nu än när jag ringde är en annan historia...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)