Tummen som inte hänger med

Jag vet inte om ni har tänkt på det men jag har gjort det nu det senaste dygnet och kan härmed meddela: Man använder sin tumme väldigt ofta. Speciellt höger tumme och man är högerhänt, som jag. Det blir väldigt tydligt när man har en opererad högertumme kan jag också meddela. Opererade handleder var en baggis i jämförelse - tumme i bandage är däremot ingen lek!

Det hade varit fint om människan kunde använda båda händerna lika smidigt som man använder den vardagliga handen så att säga. Vissa saker hade blivit betydligt enklare då. Med vissa saker hade det inte spelat någon roll om man kunde byta hand eftersom man behöver båda två. Knyta skorna tar ett par minuter i stället för ett par sekunder när halva handen har operationsont och lite dålig känsel i en stel tumme. Man ser att man knyter men känner inte att man drar åt liksom. Men drog åt gjorde jag till slut och kunde gå till jobbet - sjukskrivning var det ju inte tal om!

Efter någon timmas jobb började jag dock fundera på att leka doktor och ordinera mig själv lite ledighet resten av dagen. Skriva på tangentbordet är inga problem, där använder man ju inte tummen. Att hantera musen visade sig dock innebära på tok för mycket smärta för att det skulle gå att stå ut en hel dag (hemmadatorn är bärbar och muslös vilket alltså går mycket bättre). Höll på fram till halv tre, tretiden ungefär - sedan fick det vara nog. Jag ska förvisso röra på hand och fingrar så mycket jag kan men än så länge gör det faktiskt för ont. Det är inget konstigt alls i det, det är alltid ömt, stelt och smärtar minst en dag efter ett ingrepp och jag tror det känns extra mycket nu eftersom tummen som sagt används så ofta. Ge mig någon dag till bara, så ska det nog vara fina fisken igen :)

Fotografera är inte heller enkelt, det kräver sin fungerande hand. Men jag försökte ignorera det som gjorde ont - för er skull blev det lite färgglada höstträd på vägen hem!

Nej, nu tror jag nog att jag ska följa en uppmaning i ett reklamblad från Ica Maxi...

... och fredagsmysa! Ha en bra kväll där ute! 

Lilla sjukhusveckan

Jag är ledig i dag men skulle hellre jobba. Efter att ha läst nästa mening förstår ni varför. Om ett par timmar ska jag ta mig till läkare och få årets fjärde kirurgiska ingrepp gjort. Man börjar kunna det där med att lägga sig på operationsbordet! Det får gärna vara fjärde gången gillt nu. I april var det vänster handled som skulle fixas till, i juni den högra. I slutet av förra månaden plockades portacaten bort och i dag är det min högra tumme som ska bli normal igen. Jag har väldigt svårt att böja den, som man behöver göra för att hålla en penna exempelvis, eller trycka på en telefons knappar. Det krävs en enorm viljeansträngning som vid ett lyckat försök följs av läte där man mycket väl hör hur tummen böjer sig och sedan lika väl hör hur den går tillbaka till utgångsläget. Senan som blivit skadad kallas böjsena, det är en sådan man måste ha intakt för att kunna böja hand eller fingrar utan problem. Vid en skada på böjsenan har den nämnda senan helt eller delvis gått av och man rättar till det hela genom att öppna upp vid i mitt fall tummen och sy ihop senändarna. Det är ingen avancerad operation, det är lokalbedövning och vaket läge som gäller, och jag misstänker att min böjsena bara är delvis av vilket jag antar gör operationen ännu enklare.

Nu på morgonen har jag ägnat mig åt sådant som är bra att göra innan man får en smått handikappad hand, som att bära ner tunga saker i förrådet. Bara tanken på att du behöva ta det lugnt med att bära tunga saker eller att (framför allt) behöva diska och duscha med plasthandske på, har gjort att jag redan tröttnat. Måtte dagarna med stygn gå fort så jag snart får ta bort stygnen och agera normalt igen!

Dagens läkarbesök är inte det första denna vecka. I måndags var jag på Radiumhemmet för min "tre månaders-kontroll". Allt såg bra ut, inga nya tumörer. Läkaren frågade hur jag mådde och jag sa att jag den senaste tiden haft extra ont i kroppen, varit rejält sovtrött och haft huvudvärk flera gånger i veckan.
- Du är sliten, sa hon. Mycket på jobbet?
- Ehh, ja, det får man nog säga, svarade jag - väl medveten om mitt väldigt fullspäckade jobbschema. Berättade att jag gillar att ha fullt upp men att det den senaste tiden har varit så mycket att det ibland har känts som att hjärnan ska koka över.
- Du måste ta det lite lugnare. Efter cytostatika kan inte kroppen och hjärnan arbeta på samma sätt som innan behandling. Man kan inte ha lika mycket i huvudet som förr och är i mycket större behov av vila och återhämtning. Jag skulle vilja att när du har jobbat i en och en halv, två timmar, tar en paus på en kvart - går ut och går, sätter dig i ett enskilt rum och stänger av jobbet. Om du fortsätter i samma takt som nu kommer kroppen bli värre och det blir ohållbart.

Det var rätt skönt att hon sa det där! Plötsligt förstod jag varför jag reagerade med någon sorts panik de första dagarna med det nya redaktionella systemet. Jag kände verkligen att jag hade svårt att koncentrera mig på det jag höll på med, var oerhört splittrad och kunde knappt ta in det nya stundtals. Nu vet jag att jag ska sakta ner och de två jobbdagar som gått sedan dess har jag varit riktigt duktig på det. Lite för duktig kanske, när jag i tisdags satt inne i vår studio tänkte jag vila huvudet mot skrivbordet i några minuter (i en oerhört dålig ergonomisk ställning får erkännas). Jag har gjort det förr och oftast somnat en liten stund. När jag gjorde det i tisdags vaknade jag upp rejält förvirrad efter en timme! Riktigt så lång paus kan man ju inte ta varje dag, men det resulterade i alla fall i att jag var pigg resten av dagen :)

Nej, nu ska jag ställa mig i duschen och göra mig operationsredo - alltså duscha och tvätta håret med desinfektion. Det skulle jag gjort i gårkväll också men var så rebellisk att jag struntade i det! Någon måtta får det vara på renligheten när det bara ska göras ett litet litet litet operationssnitt känner jag. Och jag kommer ju duscha och tvätta håret väldigt noga nu i stället, vad i bakterieväg skulle jag fått bort i går som inte skulle kunna försvinna nu kan man ju undra? Nej, det får faktiskt räcka med en dubbelrengöring nu!    

Ett liv i lyx

Mina vardagar är ganska lika från dag till dag. Jag jobbar och går för det mesta hem efteråt. Ibland träffar jag vänner för en fika, ibland går jag en sväng på stan för att uträtta ett ärende, ibland går jag och handlar på Ica Maxi efter jobbet. Det är ungefär så vardagarna ser ut. Det händer sällan att jag lever mer eller mindre lyxliv. Har inget större behov av det, lyckligtvis, men ibland vill man ju ha liiiite guldkant på tillvaron! Just det hade jag för ovanlighetens skull i går!

Lyxlirare :)

Emma på röda mattan, i klänning och högklackade skor! Alldeles för högklackade visade det sig. Men vi återkommer till det!

I går var vännen Karin och jag på premiären av finfina teaterpjäsen Tisdagarna med Morrie på Intiman. Ni kanske minns att jag fick en VIP-inbjudan av en av mamma och pappas grannar, Julia, för en liten tid sedan. I går var det dags att klä sig fint för att gå på premiär, dricka bubbel och umgås med kändisar. Eller okej, det sistnämnda gjorde varken Karin eller jag, men vi såg ganska många. Är man kändis är det säkert inget lyxigt alls att gå på premiärer, dricka bubbel och få en goodie-bag, men jag är ju inte det minsta känd och tycker därför det är väldigt lyxigt!

Tisdagarna med Morrie är från början en självbiografisk roman från slutet av 90-talet av den amerikanske författaren Mitch Albom (här spelad av Christian Arin). Under tiden på collage blir han god vän med sin lärare Morrie Schwartz (briljant spelad av Lars-Erik Berenett) och lovar att hälsa på honom även när skolan slutat och annat i livet har tagit vid. Men åren går, Mitch inleder en intensiv karriär som sportjournalist. Först 16 år senare möter han sin gamle lärare som då är insjuknad och döende i ALS. Under flera tisdagar tar han ledigt från sitt hektiska jobb och besöker den kloke äldre mannen som ger honom lektioner om livet och allt vad det innebär. Boken blev en enorm succé när den kom och teaterstycket, som turnerat runtom i landet, har setts av en rekordstor publik. Historien är rolig, rörande, varm och väldigt fin - det var en riktig höjdare att se den!

Mina högklackade skor var också en höjdare, fast på det mindre bra sättet så att säga. Jag kan gå med dem inomhus har jag märkt, men utomhus händer något märkligt. De blir ännu högre och får ännu smalare klackar... På väg hem från tunnelbanan var jag nära att ta av skorna och gå i bara strumpbyx-klädda fötter... Väl hemma kunde jag dock trösta mig med den fina påsen alla gäster fick - full med småländska delikatesser (småländska eftersom pjäsen produceras i samarbete med Smålands Musik och Teater)!

En goodie-bag kan göra vem som helst glad! De småländska delikatesserna bestod av korv, rotfruktschips (med potatis, rödbeta och palsternacka), dricka, godis i strutpåse, marmelad, en smörkniv och polkagrisar, förstås - det är ju Småland i ett litet nötskal! Gåvorna kom från bland annat Family Food (matkasse-ställe) och Stensåkra charkuteri & deli. De flesta godsakerna ska jag festa loss på i helgen.

En liten söt burk med hallonmarmelad känns väldigt lovande, jag gillar marmelad på helgsmörgåsen. När jag vände lite på burken skrek jag nästan högt av lycka...

... eftersom den också är smaksatt med lakrits! Kan det bli godare än så?! Förstår ni vilka härliga helgfrukostar jag får nu?! Nu har förvisso Morrie Schwartz lämnat meddelandet "PS. Får avnjutas alla veckans dagar...", men jag tror ändå jag väljer lite extra trevliga tillfällen :)

Går man på teater är det väl just teaterkonfekt som gäller?! Har inte lyckats hålla mig ifrån påsen helt och hållet, trots att jag egentligen tänkte spara även den till helgen. Tre bitar har jag provsmakat, de var väldigt goda och fint färgglada!

Ja, så trevligt hade jag i går! Jag gjorde annat också, men det får jag återkomma till. Nu ska jag slappa lite vid tv:n och fundera på vad jag ska ha på mig på jobbet i morgon. Då är det dags för ytterligare en omgång Snygg-onsdag (om ni inte känner till begreppet rekommenderar jag http://inblickemma.blogspot.se/2012/07/snygg-onsdag-och-sushi-torsdag.html för full kontroll), och det enda jag vet med bestämdhet är att jag inte ska ha höga, smala klackar på fötterna...

Lera, gegga och en glad lillebror

I dag kom den då, tjurrusnings-dagen. Nej, jag har inte rusat. Men om ni läste gårdagens inlägg vet ni att lillebror skulle springa Tjurruset (från och med nu vägrar jag skriva isär dessa två ord) i dag, vilket kort och gott är en mil i lera och vatten, över stock och sten, höga berg och djupa dalar. Typ. Lina och han åkte upp från Jönköping i morse och hämtade upp mig på förmiddagen innan vi gemensamt tog oss till Åkersberga. 

Brorsan skulle springa i första heatet och det var lite tidspress innan starten. Men med hjälp av Lina fick han på dobbarna på skorna och nummerlappen fastnålad på den vita tröjan. Dobbar har man för att något sånär enkelt kunna få grepp på av vatten halt underlag, och vit tröja har man för att... tja, smutsen och geggan ska synas bättre! Det är nämligen ett mycket smutsigt lopp, det här Tjurruset. Men vi återkommer till det senare...

... för nu är lillebror färdig och reda att börja springa! Även om det på bilden här ovan ser ut som att han undrar vad han egentligen har gett sig in på... Fast nej, han var redo och tog sig till...

... starten, där han genast träffade en han kände. Men ganska snart efter detta gick startsignalen, och...

 ... där var de iväg!

När Lina och jag inte kunde följa Oscars framfart gick vi och satte oss på en bänk, åt lite lunch, pratade och njöt i solen. Som ni ser på bilderna var det en klarblå himmel hela loppet och solen sken. Lite för blåsigt kanske men snudd på perfekt löparväder.

Titta, jag blev också lerig! Man kan nästan tro att jag också har sprungit Tjurruset! Eller nej, det kan man faktiskt inte. För i jämförelse med de som sprang på riktigt är jag fullkomligt o-lerig!

Efter en timma och en kvart kom en lerig lillebror in på upploppet. I vanliga fall springer han en mil mycket snabbare än så, men med tanke på underlaget var det en väldigt bra tid. Nu är det bara sista lilla backen kvar, innan han är framme vid...

... målet. Heja Oscar!!

Nöjd lillebror med medalj runt halsen och en Red bull (hans favoritdryck alla kategorier) i näven! Det här var tydligen det roligaste lopp han någonsin sprungit.

Frugan...

... och storasyster gratulerar och ger löparen en lerig kram! Eller nej, det gjorde vi inte. Han var ju lerig, som sagt. Och som synes.

Efter loppet var det dags att leta reda på en kall dusch (det vara bara sådana som fanns på området) så att i alla fall det värsta av geggan kunde försvinna bort från kroppen. Nästa bild är en repris från början, bara för att ni ska få se... 

... före och efter. Ja, det är samma tröja :)

När vi kom hem hängde/ställde/la Oscar ut sina leriga kläder, skor och nummerlapp på balkongen. Han har berättat om sitt roliga lopp och Lina är lite avis på att hon inte kunde vara med i år. Nästa år ska dock båda springa. Jag gör nog det jag gjort i dag även då; hejat. Är mycket bättre på det än att springa nämligen!

Ja, så här kan en lördag alltså se ut :)

Fredagskväll i stillhet, utan rusande tjurar

Fredagskväll. Det måste vara ett av världens finaste ord :) Jag gillar ju förvisso att jobba för det mesta - förutom när väckarklockan ringer alldeles för tidigt på morgonen och jag inget hellre vill än att vara mångmiljonär så jag kan sluta jobba och således ligga kvar i sängen och sova en timme till. Eller två - men när det är dags att gå hem från jobbet på fredagseftermiddagarna känns livet väldigt skönt. Man behöver ju som bekant vara ledig lite, vila lite. Eller bara göra något annat än att jobba. Den här helgen ska jag bland annat umgås med min lillebror och hans fru. Om det nu är min riktiga lillebror - jag tvivlar ibland.

Det kanske blev någon förväxling på BB? Nej, det är inte så troligt, men han gillar så konstiga saker! Alldeles frivilligt kan han ge sig ut och... springa! Långt! Fort! Jag önskar att jag var som han men i det fallet är vi så långt ifrån syskonlika man kan vara tror jag. Jag gillar inte alls att springa, har aldrig gjort det. I alla fall inte på det sättet. På gymnasiet minns jag att det var väldigt roligt att spela innebandy när vi hade idrottslektion och då var det inga som helst problem att springa efter bollen med klubba i högsta hugg. Men springa en slinga där målet inte är att få en boll i just mål - nej det förstår jag inte alls. Lillebror Oscar och svägerska Lina förstår dock precis. I morgon ska den förstnämnda göra just det. De åker upp till Stockholm för att Oscar ska springa en mil - helt frivilligt som sagt. Lina skulle också varit med men är för förkyld för att delta och avstår därför. Skönt att någon i den lilla familjen har tagit sitt förnuft till fånga ;)

En dag hoppas jag att det där smittar av sig på mig, för jag tycker det ser härligt ut när folk springer (om de inte ser ut att typ dö på kuppen förstås). Jag ska följa med och heja i morgon, och det kan nog bli en ganska rolig syn - fast jag kommer inte bli lockad att springa där och då, det kan jag lova. För det är inget stillsamt lopp på trygg asfalt som gäller, nej då. Det handlar om en betydligt tuffare utmaning: Tjur Ruset.

För en ovän av fula avstavningar tar det emot att skriva just Tjur Ruset, när det enligt alla regler borde heta Tjurruset och inget annat. Men nu heter det tydligen Tjur Ruset och språkpolisen får tydligen ge sig. Lika brutal som avstavningen är, lika brutalt är loppet. En mil i branta backar, svår terräng, blöta partier och uppbyggda hinder. Ta er en titt på det här You Tube-klippet och förstå sedan min olust: http://www.youtube.com/watch?v=kT2pSZLh50I

Fram till morgondagens vilda äventyr tänker jag ha en lugn och stillsam fredagskväll. Utan vatten och gegga. Mer i min stil liksom.

Det är en sådan där dag...

   ... när man inte bara får utan man till och med bör äta kanelbullar! Hoppas ni gjort det i dag. Det har jag, på jobbet som vanligt. Kanelbullar och semlor kan man alltid räkna med när dessa bakverks dagar brukar pocka på uppmärksamhet. Något till alla hjärtans dag är inte heller ovanligt, precis som att någon eller några av männen på arbetsplatsen oftast uppmärksammar kvinnorna på jobbet den dagen där just kvinnor ska firas lite extra. Fredagsförmiddagen innan första advent hade vi oftast lite glöggfest förr i världen men det är mer sällsynt nu för tiden... Men som sagt, kanelbullar finns och de firas alltid den 4 oktober - en väldigt trevlig tradition tycker jag! 

I dag firar jag dessutom att stoppet i köksrören är åtgärdat, hade två rörmokare på plats i morse. Det gör att jag nu tänker ställa mig och njuta av att diska - hur märkligt det än låter :)  

Längtan efter vanligt vatten

Man säger ju att man inte saknar kon eller hästen eller vilket djur det än må vara, fören båset är tomt. Nutidsmänniskan är förmodligen utan både kossa och bås - om man bortser från bonden som säkert ordagrant kan skriva under på talesättet - men vi som inte lever livet på landet med djur som säger "muuu" och "gnägg" kan förstås sakna ändå. Det är när de självklara sakerna plötsligt är borta som man slås av hur snudd på desperat man behöver dem och hur mycket man tagit de förgivna. I mitt fall handlar det ofta på något sätt om vatten.

När jag opererat handlederna har jag inte fått ha kontakt med vatten om jag inte först har skyddat stygnen med förband och plasthandskar. Det är då man längtar efter att få duscha normalt, diska normalt, tvätta händerna normalt. Nu går jag med portacat-stygnen väl bandagerade så att säga - även om den läkaren sa att jag kunde duscha precis som jag ville efter ett dygn. Det är lite märkligt att de säger så olika de där kirurgerna! För den ene är det förbjudet att vara i kontakt med vatten på tio dagar, för den andre är vatten lika farligt som en glad liten hundvalp ungefär. Med tanke på hur fint mina handleder läkt tar jag dock det säkra före det osäkra och plastar in mig även nu när portacat-stygnen ska läka ihop, så det är lite av en procedur att duscha. Givetvis längtar jag efter det där att ställa mig under vattenstrålen och inte behöva akta en endaste del av  kroppen. Leva i det normala.

Knepigaste vattenavsaknaden nu är dock ett irriterande stopp i köket, rören under diskhoarna har i princip helt lagt ner sin verksamhet från och med nu. Har diskat lite inne i badrummet vilket inte alls är lika enkelt som i en stor ho med en hög kran! Det värsta är dock att det är svårt att få kallt vatten för att ta ett glas när man blir törstig. Jag har jättegott kallt vatten i min kran, men ofta måste man stå och spola en liten stund för att få till det. Plötsligt blir man ju extremt törstig och vill inte annat än ha flera liter vatten framför sig! Jag hade en halvliter oöppnad Loka päron och pitanga (smakar piggelin och päronsplitt, fantastiskt god) i kylskåpet men den blir nog snabbt urdrucken. Ska ringa en rörmokare i morgon och så fort han varit här ska jag spola fram det godaste och kallaste vatten jag någonsin hällt upp i ett glas! Vilken fest :)