Fredagskväll i stillhet, utan rusande tjurar

Fredagskväll. Det måste vara ett av världens finaste ord :) Jag gillar ju förvisso att jobba för det mesta - förutom när väckarklockan ringer alldeles för tidigt på morgonen och jag inget hellre vill än att vara mångmiljonär så jag kan sluta jobba och således ligga kvar i sängen och sova en timme till. Eller två - men när det är dags att gå hem från jobbet på fredagseftermiddagarna känns livet väldigt skönt. Man behöver ju som bekant vara ledig lite, vila lite. Eller bara göra något annat än att jobba. Den här helgen ska jag bland annat umgås med min lillebror och hans fru. Om det nu är min riktiga lillebror - jag tvivlar ibland.

Det kanske blev någon förväxling på BB? Nej, det är inte så troligt, men han gillar så konstiga saker! Alldeles frivilligt kan han ge sig ut och... springa! Långt! Fort! Jag önskar att jag var som han men i det fallet är vi så långt ifrån syskonlika man kan vara tror jag. Jag gillar inte alls att springa, har aldrig gjort det. I alla fall inte på det sättet. På gymnasiet minns jag att det var väldigt roligt att spela innebandy när vi hade idrottslektion och då var det inga som helst problem att springa efter bollen med klubba i högsta hugg. Men springa en slinga där målet inte är att få en boll i just mål - nej det förstår jag inte alls. Lillebror Oscar och svägerska Lina förstår dock precis. I morgon ska den förstnämnda göra just det. De åker upp till Stockholm för att Oscar ska springa en mil - helt frivilligt som sagt. Lina skulle också varit med men är för förkyld för att delta och avstår därför. Skönt att någon i den lilla familjen har tagit sitt förnuft till fånga ;)

En dag hoppas jag att det där smittar av sig på mig, för jag tycker det ser härligt ut när folk springer (om de inte ser ut att typ dö på kuppen förstås). Jag ska följa med och heja i morgon, och det kan nog bli en ganska rolig syn - fast jag kommer inte bli lockad att springa där och då, det kan jag lova. För det är inget stillsamt lopp på trygg asfalt som gäller, nej då. Det handlar om en betydligt tuffare utmaning: Tjur Ruset.

För en ovän av fula avstavningar tar det emot att skriva just Tjur Ruset, när det enligt alla regler borde heta Tjurruset och inget annat. Men nu heter det tydligen Tjur Ruset och språkpolisen får tydligen ge sig. Lika brutal som avstavningen är, lika brutalt är loppet. En mil i branta backar, svår terräng, blöta partier och uppbyggda hinder. Ta er en titt på det här You Tube-klippet och förstå sedan min olust: http://www.youtube.com/watch?v=kT2pSZLh50I

Fram till morgondagens vilda äventyr tänker jag ha en lugn och stillsam fredagskväll. Utan vatten och gegga. Mer i min stil liksom.